Utmarker

UTMARKER

av Karl G Sjödin

I de blindas rike

är den enögde kung.

Niccolò Machiavelli

Prolog

D en fete mannen strök lite Tzaziki på en bit lantbröd och smuttade på ett glas Amalthia, det lokala rödvinet. Skjortan satt som klistrad på ryggen, han kände sig som en bulle i en bakugn. Tyst förbannade han den heta solen och de omständigheter som lett fram till det förestående mötet.

Han försökte njuta av utsikten från den högt belägna restaurangen Fortezzas veranda. Det låg något ursprungligt och vilt över de branta bergen, en påminnelse om mänsklighetens förgänglighet och naturens styrka. Södra Kreta hade alltid fascinerat honom, inte bara för sina storslagna scenarion utan även för sin historia.

Till vänster om sig hade han en veneziansk borgruin uppförd av Mariano Grandonico år 1282 till försvar av de italienska handelsrutterna österut. Knappt 250 år senare, närmare bestämt 1539 hade den enögde piraten Barbarossa lagt fästningen i ruiner som ett led i arabernas och turkarnas härjningståg. Men över 400 år av turkiskt förtryck hade inte lyckats ta död på grekernas dröm om ett annat styre. Han nickade uppskattande vid tanken. Själv bar han också på en dröm: Grekland som en stark nationalstat i ett moraliskt och politiskt sönderfallande Europa. Tiden verkade för hans sak. Han drog de tjocka läpparna till ett inåtvänt leende och fortsatte att ägna sig åt utsikten.

Till höger låg det intensivt blå Medelhavet, rakt fram den lilla kuststaden Paleohoras vita stenbyggnader och trånga gränder. Vackert, genuint, pittoreskt -

varje epitet passade in. Han sände en tacksam tanke till den torra vinden som fick bordsdukarna att fladdra och som blästrade turistryggarna nere på den vita stranden med stickande sandkorn. Värmen hade kommit tidigt i år, utan den hårda men svalkande luftströmmen skulle klimatet vara direkt outhärdligt.

Åtminstone för en man av hans omfång. Han strök sig med en näsduk över de tredubbla hakorna och kisade mot solen.

Runt staden reste sig en mäktig bergskedja med sluttningar som dallrade i hettan.

Grusvägen slingrade sig upp och ner för bergsväggarna och mellan dalarna, försvann och dök upp i ett till synes förvirrat mönster. Grönskan utefter vägrenen behöll fortfarande sin fräschör men sommarsolen skulle snart bränna det mesta till en torr, smutsgul nyans. Cikadornas gnisslande steg och sjönk, vinden förde med sig ett avlägset bräkande från några får som betade utanför ett fallfärdigt uthus. I ena ögonvrån skymtade han på avstånd en rörelse.

Han knep ihop ögonen ytterligare och försökte fokusera. Först trodde han att han misstagit sig, men trots att avståndet var över fem kilometer avslöjade dammolnet den annalkande bilen. Med en blick mot bordet bakom sig kunde han konstatera att även hans båda följeslagare sett fordonet.

Hans män var, liksom han själv, klädda i lätta, vita skjortor och svarta byxor.

Med sina tjocka machomustascher och sitt svarta, krulliga hår var de som klippta ur någon resebroschyr - men till skillnad från honom beväpnade med avsågade hagelgevär, dolda i sladdriga, bruna säckväskor. Även om vapnen inte var avsedda att användas mot hans blivande gäst - snarare tvärt om - var försiktighet av nöden. Fascistledaren Dimitri Michalis Paterakis hade, liksom mannen han snart skulle träffa, många fiender. Mötesplatsen var också vald med tanke på

detta - total överblick över omgivningen, och om något skulle hända, flera alternativa flyktvägar. Han blängde på ett sällskap högljudda, svenska turister som festade i ett hörn av restaurangen. Särskilt irriterande var en stökig typ som hela tiden gastade på mer ouzo.

Offentligheten innehöll dock en viss skyddsaspekt. Hans motståndare skulle, om de mot förmodan kände till den stundande sammankomsten, dra sig för att utsätta den omhuldade och inkomstbringande turistnäringen för något så negativt som en regelrätt eldstrid. Det var ett rimligt antagande med tanke på att nästan 40 % av Kretas ekonomi var baserad på soltörstande utlänningars plånböcker.

En av hans män räckte honom en kikare. Mycket riktigt, en stor svart Mercedes närmade sig i hög fart på den kurviga vägen. Han fyllde på vinglaset - det skulle ta ytterligare en stund innan den var framme. I tankarna gick han igenom vad han skulle säga.

*

Solen började sjunka ned bakom bergen, himlen färgades brinnande röd. Dimitri Paterakis var nöjd.

Förhandlingarna hade hållits på ett strikt, formellt plan men med ett kollegialt samförstånd som grund - och de hade gått i lås. Hjälp var att påräkna, det italienska fascistpartiet skulle inte svika sina grekiska bröder. Han smuttade belåtet på kaffet och väntade artigt. Annat skulle dyka upp på agendan.

Hans gäst hade väckt en viss uppmärksamhet vid sin ankomst. Huvudvägen från Chania förvandlades vid Paleohoras stadsgräns till gränder som inte var avsedda för en Mercedes 600 SEL. Den nödvändiga uppställningen av det imponerande fordonet hade därför följts av en kort men påtvingad promenad upp till restaurangen. Bland alla färggranna shorts och t-shirts hade delegaten från det reorganiserade Ordine Nuovo, det italienska fascistpartiets militanta gren, och hans två livvakter i sina svarta kostymer och mörka slipsar utgjort ett apart inslag i gatubilden.

Men å andra sidan var ortsbefolkningen luttrad. De senaste årens växande turism hade utsatt dem för allt från tyska, breda bakdelar i lederhosen till supande svenska ungdomar - för att inte tala om nakna kvinnobröst och håriga mansben en masse. Förutom att viskande peka och skaka på huvudet åt den underliga trion hade inte nyfikenheten varit påträngande.

Dimitri lade ned servetten. Efter den traditionella grekiska salladen hade han bjudit på moussaka följt av inhemskt, starkt kaffe och söta, grekiska bakverk. En omgång ouzo, det grekiska anisettbrännvinet, höll just på att avsluta måltiden när gästen tog upp sitt spörsmål.

“Och Monica Riezense?” Den väsande stämman lät tillbakahållen, som om mannen försökte hålla sin sinnesstämmning under kontroll.

Trots att Dimitri kände till att rösten var ett resultat av en barnsjukdom kunde han inte hejda sin ofrivilliga reaktion. Minsta variation i intonationen gav stämman ett nytt perspektiv - det sista lät som kommet från graven.

Fascistledaren fick en vision av Mörkrets Furste ur Operan Faust - en bild av ondska, av någonting otänkbart fasansfullt - det var bara det att detta var verkligheten. Han skärpte sig och skakade av sig obehagskänslan. Den italienske fascisten var visserligen något extra - men nu var det inte honom det gällde.

Dimitri noterade också den professionella turordningen - affärer först, privata angelägenheter sedan. Han petade bort en kaksmula ur mungipan och önskade att han haft mer positiva besked att komma med.

“Bara dagen efter ert telegram dök en främling upp här i Paleohora - i prästkappa.” Mannen mitt emot honom stelnade till, ett konstigt fladdrande ljus glimtade till i de mörka ögonen. Uppenbarligen hade omnämnandet av prästkläderna relevans för den intensivt lyssnande gästen på andra sidan bordet.

Dimitri höll tillbaka sin nyfikenhet och fortsatte, samtidigt som han pekade på

ett nedbrunnet, sotsvärtat hus halvvägs uppe på en av bergsluttningarna.

“Vi blev tvungna att undanröja alla spår efter vår närvaro.” Han torkade sig åter med näsduken över ansiktet och nacken. Ursäktande lade han till: “Tyvärr försvann prästen tillsammans men kvinnan och barnet under natten. Därför var de upplysningar som stod att få relativt knapphändiga.” Han tyckte sig se ett anklagande uttryck i sin gästs ansikte och skyndade sig att ge det han hade.

“Enligt vad vi hann få fram skulle sällskapet till Skandinavien. Närmare precisering uteblev då vår utfrågare olyckligtvis slarvade och den förhörde upphörde att andas.” Det framgick tydligt att det beklagande tonfallet inte hade något att göra med uppgiftslämnarens död. Torrt lade han till: “Ett tillstånd som numera också gäller den slarvige.” Han slog ut med båda händerna. “Jag beklagar att vi inte kunde vara till större hjälp.”

*

Åter betraktade Dimitri Paterakis dammolnet som den här gången klättrade uppför bergsvägen. Trots det torftiga besked han tvingats lämna hade samvaron avslutats under hövliga former. Han tänkte framåt. Det skulle ordna sig.

De fascistiska och nazistiska organisationerna hade dragit upp en strategi för varje europeiskt land. Gemensamt för alla länders planer var att det nu var dags att gå från ord till handling. Paroller och hetsande tal i all ära men de måste backas upp av konkreta åtgärder. Cyperns befrielse från turkarna var för det grekiska fascistpartiet det givna propagandaverktyget, Kreta den självklara utgångspunkten. Här hade turkhatet en djup historisk förankring, som gjort för att utnyttjas. Han strök sig belåtet över de hängande hakorna.

Främlingsfientlighet hade i alla tider varit ett utmärkt politiskt instrument. Det gällde bara att hitta det rätta anslaget.

Kapitel 1

S une Bergström njöt.

Snön fräste under skidorna, träden blixtrade förbi i utkanten av synfältet. De gula skidglasögonen satt uppe i pannan och vinden pressade fram tårar ur ögonvrån.

Med den aggressiva hakan framskjuten och ett fånigt leende spelade på läpparna kröp han ihop ytterligare för att minska luftmotståndet. Han hade fått kläm på

det, han hade kontroll!

I grön fjällrävsjacka, stickad toppluva och knallröda stretchbyxor - en utrustning inhandlad på gamla Försvarets Överskottslager, numera i marknadsorienteringens tidevarv Överskottsbolaget - såg han mera ut att höra hemma i ett längdåkningsspår än i en slalombacke. Och om han för ett ögonblick vågat släppa backen med blicken och riktat den uppåt skulle han blivit varse roade leenden från de mer erfarna, moderiktigt klädda snidarna i liftstolarna.

Men kriminalinspektör Sune Bergström varken vågade eller brydde sig.

Att hans vackra sambo Annika lyckats få honom att ställa upp på sin första skidsemester vid 46 års ålder var i sig något av en prestation. Men när hon sedan försökte få honom att spendera en smärre förmögenhet på dunjacka, skidväst och annat krafs - då var det stopp. Dessutom hade han inte tid att bry sig om hur han såg ut - han var fullt upptagen med att se upp. Dödsföraktande rundade han i hög fart ytterligare en dunge och kastade sig nedför nästa brant. Han hade kontroll!

Den storvuxne mannen som i långa svängar tog sig nedför den mjuka, pistade nedfarten uppvisade alla nybörjarens kännetecken; brett mellan skidorna, framåtlutad, stel kroppsställning, stavarna släpande, dålig balans - och för hög fart. Med kraftiga svängningar på den ädlaste av kroppsdelar och snön sprutande runt skidorna såg han ut som om han plöjde en åker.

Men Sune hade roligt. Och han gav fullständigt fan i alla stilstudier. Fast han var född och uppvuxen utanför Östersund hade han aldrig förstått tjusningen i att stå

på två brädlappar utför en backe. Men nu, efter fem dagars skidskola, dagar med korsade skidor, bakvikt, osande eder och idelig snökontakt hade han kommit på

tricket - åtminstone tyckte han det. Och han hetsades av farten, av känslan av att flyta fram över snön.

Sune grymtade till av överraskning. Ett plötsligt slag under skidorna hade fått honom ur balans samtidigt som pisten framför honom delade sig i två nedfarter.

Han insåg omedelbart att han med sin nuvarande färdriktning inom loppet av några sekunder skulle köra rätt ut i skogen. Desperat knyckte han på baken och lyckades med en gigantisk kraftansträngning åstadkomma en lång sväng åt höger. Han missade en varningstavla med några centimeter, svischade förbi ett stort klippblock och grinade illa åt en kvist som slog honom över ansiktet. Han viftade desperat med armarna men höll sig kvar i upprätt ställning. På skakiga ben studsade han vidare nedför en kort brant innan han presterade en stoppsladd

- eller någonting liknande. I alla fall fick han slut på den halsbrytande färden.

Och stod fortfarande upp, konstaterade han belåtet.

Framåtlutad på stavarna pustade Sune ut och försökte orientera sig. Val dÍsères mäktiga alpkedja bredde ut sig framför honom i en blandning av strålande sol och gnistrande snö, utsikten var milsvid och magnifik. Trots att skidsäsongen var inne i maj månad var snötillgången fortfarande god. Högt uppe under den knallblå himlen drillade en sångfågel, byn skymtade långt nere i dalen. Men Sune var mer intresserade av den närliggande miljön och i samma ögonblick han tittade upp insåg han att han hamnat i fel nedfart. Den vänstra skulle lett honom tillbaka till restaurangen i backen, till Annika och dottern Malin. Och till en öl.

Tveksamma tankar för en nykter alkoholist men Sune hävdade att en alpsemster utan en bayersk öl var som en kräftfest utan sup, det vill säga helt orimlig. Han ansåg dessutom att han efter mer än två års total avhållsamhet hade bevisat att han inte längre var slav under spriten. Doktrinen om total avhållsamhet hade ju också ifrågasatts, bland andra av ett antal före detta kändisalkisar. Så det så.

Muttrande krånglade han fram en pistkarta ur innerfickan och började granska de nya förutsättningarna.

Snett till höger fanns två svarta pistar följda av en röd. Inget han hade lust att ge sig i kast med. Dessutom skulle han bli tvungen att ta sig ända ned till dalstationen för att via linbanan åter hamna vid restaurangen. Åt andra hållet låg

“snällare” branter, blåa och gröna och han skulle komma tillbaka till pisten han just tvingats lämna.

En snabb blick på klockan sade honom att han hade gott om tid. Han och Annika åkte i tvåtimmarspass och turades om att vakta deras femtonmånaders dotter.

Allt han behövde göra var att korsa det mellanliggande området, visserligen med djupsnö och en massa stugor enligt kartan, men det såg ändå enklare ut.

Jobbigare kanske i dessa dykarskoliknande pjäxor, men ändå att föredra före det

andra alternativet. Med en suck och visst besvär vände han skidspetsarna i rätt riktning och gav sig försiktigt iväg.

Efter cirka åttahundra meter var han genomblöt av svett. Snön gav hela tiden efter för hans 188 centimeter och 96 kilo, han sjönk ned till knäna och fick använda skidorna mera som snöskor. Stavarna var inte heller till någon hjälp, för det mesta verkade de fastna i varenda gren och buske som fanns inom räckhåll.

Sune vaggade med kroppen, slet och drog, svor så det osade men kom ändå bara några meter framåt vid varje försök. Ederna studsade tillbaka från likgiltiga snödrivor, hans blå ögon såg sig desperat omkring efter en utväg.

En gata öppnade sig plötsligt mellan träden, visserligen i form av ett brant stup ner mot en ravin, men vid det här laget gav Sune fan i vilket. Dessutom räknade han med att den blöta och djupa snön skulle fungera som broms. Längre ned och till vänster om ravinen skymtade taket på en fjällstuga och en plogad bilväg. Dit måste han! Utan att tveka lät han sig glida över hänget.

Redan efter tio meter insåg han att hans beräkningar inte skulle hålla. I samma takt som farten ökade gled skidorna upp ur djupsnön och plötsligt fann sig Sune surfande ovanpå - och på väg mot ravinen med en hastighet han inte kontrollerade och som hela tiden ökade. Den vänstersväng han trott sig ha god tid att förbereda var plötsligt en tvingande nödvändighet och i nästa ögonblick en försummad möjlighet. Han tappade balansen och sittande på skidorna flög han som skjuten ur en kanon över kanten på ravinens andra sida. Med flaxande armar, stavar och skidor liknade han en skadeskjuten fågel när han i en båge seglade över vägen och med ett tjoffande ljud landade i en flera meter hög snödriva på andra sidan.

Sune satte sig upp och spottade ut en munfull snö. Han hade landat på bak och rygg, som tur var i en stor och mjuk driva. Försiktigt rörde han på armar och ben, han var oskadd. Iskall snö trängde plötsligt innanför skjortkragen och gled utefter ryggraden. Han fick bråttom att krafsa bort plågan och flinade lite åt sig själv. Som vanligt hade han överskattat sin förmåga. Ena skidan hade lossnat och Sune rullade runt för att komma åt den, när han plötsligt stelnade till. Röster - på

svenska! Röster han kände igen!

De hade kommit från andra sidan snödrivan, från fjällstugan. Han lyssnade, men tvivlade så starkt på att han hört rätt att han var färdig att avfärda det hela - när det hände igen.

“Berra! Ta med ölbacken upp också! Fan và bra, det finns gott om ved härinne!”

Den här gången rådde det inga tvivel! Harry Jonsson, efterlyst storskojare, hälare och vapenlangare. Vad fan gjorde han här? Sune började krångla av sig den andra skidan när han åter hejdade sig.

“OK, men jag tar bara en back! Den andra får du hämta själv!”

Kors-Berra! Den elaka jäveln! Sunes polisinstinkter jobbade för högtryck, glömd var Annikas framtjatade skidsemester. Båda dessa gossar var mycket efterlängtade hos den svenska polisen. Berra var dessutom en typ av brottsling som Sune personligen älskade att lägga vantarna på; en hänsynslös, rå torped och slagskämpe som fått sitt öknamn av att han alltid ritade ett blodigt kors i pannan på dem han misshandlat - och naturligtvis med offrets egen kroppsvätska. Harry Jonsson var visserligen lite mer sofistikerad men hade för vana att alltid gå beväpnad. Ett antal grova misshandelsåtal visade också att han inte hade några skrupler när det gällde att använda sin arsenal.

Försiktigt fick Sune av sig skidan. Med den som en sorts liggbräda och med en av stavarna som isdubb kröp han decimeter för decimeter uppåt. Ny iskall snö gled in innanför tröjan, han kvävde en svordom. Djupsnön gav trots skidan hela tiden vika, han blev tvungen att då och då försiktigt trampa till den för att få

fotfäste. Han tog sig dock sakta men säkert uppåt, som en jätteskalbagge på en sanddyn. Med ett sista frånskjut nådda han toppen av drivan. Han drog av sig skidmössan och stack huvudet över kanten.

Rakt nedanför sig hade han Berras ryggtavla - det var inget snack om saken. Det kortsnaggade håret, den grova nacken och muskulösa armarna gick inte att ta miste på, inte ens genom den tjocka skidtröjan. Benen var korta och krumma, hela kroppsbyggnaden förde tankarna till ett bastant skåp. Berra stod böjd över det öppna bagageutrymmet till en röd Opel Omega. På marken låg några stavar, en resväska och en sportbag stod bredvid, på taket ett skidställ med skidor. Det såg ut som om de just anlänt och höll på att installera sig. Sune spanade försiktigt åt höger, mot den timrade stugan.

En kort trappa ledde till en öppen ytterdörr. Harrys röst hade kommit därifrån, han gick tydligen husesyn. Alltså fick Berra bli den förste.

“Han är inte att leka med, det gäller att släcka honom direkt,” tänkte Sune.

Visserligen var han själv kraftig, atletiskt byggd med en torso som en tunna, långa armar och stora händer. Men det här var blodigt allvar, ingen lek. Berra skulle inte tveka att göra processen kort med honom om han fick chansen och Sune hade ingen lust att hittas till våren som upptinat lik. Angreppet måste vara överraskande, kort och effektivt. Han greppade skidan med båda händerna, lade den framför sig som hävstång, tog spjärn med fötterna och tryckte ned armbågarna för att ta sig över kanten.

I samma ögonblick stötte han till staven. För ett ögonblick låg den och vippade innan handtagets tyngd fick den att tippa över. Som ett rött utropstecken gled den sakta nedför drivans branta sida, en liten plogad snökaskad framför annonserade dess färd. Sune tyckte nästan att det lät om den. Han stirrade fascinerat på hur staven ökade farten, av riktningen att döma skulle Berra få den rakt i nacken.

Och sedan skulle han ha Berra och Harry i sin egen.

Men försynen grep in, Sune visste inte vad annars han skulle kalla det. En ojämnhet i snön gjorde att staven ändrade riktning och i stället för att träffa Berras nackgrop pluppade den ner precis bakom hans vänstra fot. När Berra i samma ögonblick svärande tog ett steg bakåt - tydligen hade han problem med bagaget - klev han på staven. Han tittade ned, fyrade av en ny svordom och sparkade staven i riktning mot den hög som redan fanns bredvid väskan och sportbagen.

Sune släppte ut luft mellan framtänderna. Att antalet stavar nu var fem tycktes inte störa Berra men å andra sidan var Sune inte säker på att Berra kunde räkna så långt. Tankeverksamhet var inte den klumpens starka sida, även om Berra misstänksamt tittade sig omkring innan han på nytt dök in bagageutrymmet.

Sune bestämde sig för att det var dags att gå till handling.

Med skidan i högsta hugg gled han på baken nedför drivan och landande med en mjuk duns bakom Berra.

I samma ögonblick som Sune lät skidans flatsida vina ned mot Berras baknacke vred denne på huvudet, varnad av ljudet från Sunes landning. I stället för en klockren träff skrapade skidans stålkant utefter sidan på Berras svål och skar av honom vänstra örat med ett nästan kirurgiskt snitt.

Gangstern halkade och föll framåt, halvvägs in i bagageutrymmet. Med ett dovt stön vred han sig runt och stirrade på Sune med klentrogen blick. Han tog sig åt

huvudet, betraktade de blodiga fingrarna med samma tvivlande ansiktsuttryck och öppnade munnen - sannolikt för att varna Harry.

Sune släppte skidan och slog snabbt igen bagageluckan rätt över huvudet på

Kors-Berra. Utan ett ljud gled torpeden ner på snön som färgats rödprickig av blodet från det avhuggna örat.

“Kommer du någon gång? Jag är sugen på en bärs!” Ljudet av Harry`s röst ackompanjerades av fotsteg i riktning mot den öppna dörren.

Sune klev snabbt över Berra och spurtade mot stugan. En isfläck framför den renskottade trappan fick ena skidskon att okontrollerat ta sin egen väg och för andra gången på några minuter landade Sune på rygg i snön. Han rullade runt försökte ta sig upp men pjäxspännet på ena skon hade fastande i skidbyxorna och han gjorde en ny saltomortal. Sune spottade snö, förbannade sin klumpiga skidutrustning men lyckades komma på benen och med några långa kliv nå

ytterdörren samtidigt som Harry klev ut på verandan. Precis som Kors-Berra såg Harry ut som fallen från skyarna vid åsynen av Sune, men han hämtade sig snabbare. Handen dök in under skidjackan.

Sune hade insett det omöjliga i att utföra några avancerade övningar iklädd skidutrustningen. Så det fick bli enkelt, inga finesser. Han sparkade helt sonika till Harry på ena knäskålen med den tunga skidskon. Hårt. Harrys vrål ekade mellan alpväggarna.

“Hej på dig!” sade Sune och lade samtliga sina kilon bakom den stora knytnäve som han landade på Harrys nu framåtböjda hakspets. Sune tyckte sig se ett förebrående uttryck i Harrys blick innan vapenhandlaren vände upp ögonvitorna och försvann in i medvetslösheten. Sune muddrade Harry, stoppade hans pistol innanför bältet och grinade illa vid rörelsen - skinnet på knogarna hade slitits bort.

Han tog en snabb titt i stugan och hittade ytterligare ett skjutvapen, en 22 mm tävlingspistol av märket Unique, förutom den Colt Automatic han tagit ur Harrys axelhölster. Några byggnadsritningar som såg misstänkta ut låg i Harry`s väska, men i övrigt fann han ingenting graverande.

Sune bakband de båda medvetslösa brottslingarna och surrade en handduk nödtorftigt runt Berras huvud. Han tog sig till och med tid att lägga Berras avhuggna öra i en plastpåse med snö innan han släpade in dem i Opeln. Tjugo

minuter senare var han nere på byns polisstation, legitimerade sig, fyllde i de nödvändiga papperen och överlämnade de båda fångarna för vidare transport till Stockholm.

En lokal reporter råkade befinna sig på polisstationen. Han tyckte tydligen att det var en festlig grej med en svensk, semestrande kriminalinspektör som gjorde gripanden i Frankrike. Han tog ett par bilder av Sune och ställde några frågor.

Men allt som allt var det hela över på mindre än en timme.

*

Sune hann precis upp till Annika i tid för hennes skidåkning. Han välkomnades med en snabb kyss och dotterns soliga leende.

“Hej, hur har du haft det?” Sune insåg att Annika ställde frågan mest för att det förväntades av henne. Hon hade redan

satt på sig utrustningen och brann av otålighet att få ge sig iväg. Till skillnad från Sune var Annika en erfaren utförsåkare och naturligtvis klädd i fräcka skidkläder.

“Jo, det var kul”, sade Sune samtidigt som han kom på sig med att stirra på

Annikas välformade bakdel i de åtsittande byxorna.

Han hade, trots att de varit tillsammans i över tre år, fortfarande svårt att förlika sig med hennes skönhet. Rödbrunt, böljande hår, ett hjärtformat ansikte med markerade kindben, intensiva bruna ögon och en skrattlysten mun. Långbent och välsvarvad, hon utstrålade humor och sensualitet - åtminstone tyckte Sune det.

För hon väckte hans åtrå, alltid och utan förvarning, i de mest skilda sammanhang. Annika log och gav honom en smekning över kinden i tyst samförstånd. Sedan dumpade hon dottern i hans armar, slängde upp skidorna på

axeln och började gå mot liftstationen.

Sune kom att tänka på den franske reportern och att Annika också var journalist.

Men samtidigt visste han vad Annika ansåg om att han jobbade jämt - och framför allt att han tog risker. Han ropade efter henne, liksom i förbigående:

“Jo, Annika, jag blev tvungen att gripa några skurkar i en av nedfarterna. Inget märkvärdigt, det bara blev så.”

Hon vände sig om, betraktade ett ögonblick Sunes neutrala ansikte, skakade på

huvudet och log. Med en sista vinkning gick hon mot liftstolarna. Sune gick mot restaurangen. En öl hade han banne mig gjort sig förtjänt av!

*

Resten av eftermiddagen ägnade Sune åt att åka pulka med dottern, något som han till sin egen förvåning och till hennes högljudda förtjusning fann vara roligt.

Dottern lockade fram sidor hos honom själv som han trodde dött för länge sedan På kvällen upptäckte Annika hans avskavda knogar, fick höra om Harry och Berra och grälade på honom på det välkända temat “att du aldrig kan slappna av och glömma jobbet”. Sune skällde tillbaka. Hennes försök att styra och bestämma drev honom ibland till vansinne, någonting Annika påstod var ömsesidigt.

Det sista Sune tänkte på innan han somnade var om Kors-Berras öra skulle gå att sy fast igen.

Kapitel 2

D en vita svansen från luftvärnsroboten ritade ett vitt streck på den klarblå

himlen.

Avståndet till El Alś Boeing 757, som nyss startat från Paris flygplats Orly med destination Tel Aviv, åts upp på några sekunder. Flygledaren som övervakade starten hann inte ens öppna munnen för att skrika ut en varning innan explosionen sopade bort planet från radarskärmen.

*

Samma eftermiddag brann en synagoga och en moské, den första i en förort till Paris, den andra utanför Marsielle - båda under pågående gudstjänst.

Ingen organisation tog på sig ansvaret men den franska säkerhetstjänsten kunde snabbt konstatera att rysk materiel använts vid alla tre attentaten som sammanlagt skördat 102 människoliv.

Samtliga judar och araber, grupper som fransmannen i gemen inte hade mycket till övers för ….

Kapitel 3

Vårsolen flödade över den grusade skolgården i den ångermanländska kuststaden. Majvädret uppmuntrade till rephoppning, kulspel och korgboll, till kastade jackor och högljudda skrik.

Ingen av lågstadieeleverna lade märke till mannen som med bestämda kliv korsade gården. När det ringde in stannade han mitt i steget och betraktade småleende barnens tävlande rusning mot ingången. Han lät skocken tränga sig före och höll upp dörren åt en linluggig eftersläntrare. En blick på

översiktsplanen som hängde i entrén, några steg i en ljusmålad korridor och han var framme. I 4 a:s klassrum dirigerade klassläraren tålmodigt det kaos som alltid inledde lektionerna. De närmare trettio 10-11-åringarna for runt som oljade blixtar, kritor, papperstussar och gummisnoddar ven genom luften. Iklädd tröja, manchesterbyxor och ett stoiskt tålamod slängde läraren ut en arm och fångade in en elev, föste honom i riktning mot bänken, hyssjade åt en annan, drog en linjal ur handen på en upphetsad bråkstake och lyckades utan att höja rösten få

ned de sista springande gaphalsarna på stolarna. En plötslig och högljudd knackning på dörren fick klassen att bli stilla.

I dörröppningen stod en reslig man. Han såg ut att vara någonstans strax under 30 år. Blond, kortsnaggad, blå ögon och skrattgrop - han log brett, var tydligt angelägen om att göra ett sympatiskt intryck. Klädseln var oklanderlig, nästan snobbig med mörkblå kostym, vit skjorta, randig slips och blanka skor. Han nickade välvilligt mot klassen och gick sedan utan att tveka fram till klassläraren och hälsade med ett fast handslag.

Läraren såg överrumplad ut, mumlade fram sitt namn och torkade omedvetet av handen på byxbenet. Han vände sig mot klassen.

“I samhällskunskapen ingår att känna till lite om våra politiska partier. Idag får ni träffa Gunnar Erling Persson från Befria Sverige, vårt nyaste parti och vår yngste politiker i kommunen.” Lärarens ansikte var neutralt men han suckade lite när han gick åt sidan.

Den nyanlände gästen intog hans plats framför klassen.

“Hej, som ni hörde heter jag Gunnar Erling Persson, men jag vill att ni kallar

mig Gunnar.” Han gjorde en paus och tog upp en rulle chokladkola ur kavajfickan.

“Fånga!” skrattade han, samtidigt som han på måfå kastade ut några av karamellerna. Barnen uppfattade blixtsnabbt situationen och gjorde sitt bästa för att få grepp om godsakerna. Läraren såg ut att vilja protestera men innan han hann säga någonting, höll Gunnar Persson upp en förstoring av ett fotografi.

“Vet ni vem det här är?” Det kom några huvudskakningar och fnissningar.

“Det är en mördare.” Persson sade det med neutral stämma men det blev ändå

knäpp tyst i klassen.

“Han har slagit ihjäl flera barn men vet ni vad som är det läskigaste?” Ingen sade något, han hade nu klassen odelade uppmärksamhet.

“Jo, att han är fri. Att han går på gatorna och kan göra om det igen. Visst är det hemskt?” Utan att invänta svar fortsatte han: “För visst ska väl brottslingar låsas in så att dom inte kan skada oss? Er själva eller era föräldrar? Inte ska väl en del människor få ta våra pengar istället för att själva arbeta och bidra till att vårt Sverige blir ett bättre land att bo i?” Han gjorde ett avbrott i den retoriska framställningen och vände sig till en pojke på den främre bänkraden, en relativt storvuxen grabb med ett band av fräknar över näsryggen.

“Skulle du bli arg om någon tog din cykel?”

Pojken såg förgrymmad ut och svarade direkt:

“Då jävlar…” Han satte handen för munnen och gav läraren ett urskuldande ögonkast. Persson log och nickade.

“Visst, din reaktion är fullt förståelig. Vi måste reagera mot brott och brottslingar. Vårt parti ska se till att det blir så, att inga fler mördare får gå lösa!”

Läraren följde skådespelet med motvillig beundran. Persson höll sig under de närmaste trettio minuterna till frågor som intresserade barnen. Han talade om lekplatser, skolböcker, skolmaten. Pedagogiskt växlade han mellan påståenden och exempel, mellan frågor och svar. Barnen var med på noterna, tänkte läraren svårmodigt. En tröst var dock att timmen närmade sig sitt slut.

I klassen fanns några invandrarbarn, bland annat en turkisk pojke. Persson vände sig plötsligt direkt till honom.

“Och du som har kommit hit från ett annat land, fått en fristad här ifrån svält och fattigdom, visst tycker väl du också att folk skall göra rätt för sig? Att man inte ska stjäla? Att brottslingar från andra länder skall skickas tillbaka?”

Pojken nickade och tittade blygt ned i bänken, sneglade generat på

klasskamraterna. Persson lade huvudet på sned.

“Du förstår, vi i vårt parti har inget emot invandrare, men…”

Läraren hade suttit i fönstret och omväxlande tittat ned på sina händer och ut på

skolgården. Men under Perssons “tal” till den turkiske pojken såg han plötsligt pinsamt berörd ut och bröt in, lamt men i alla fall med en tydlig invändning mot Perssons yttrande.

“Om ni inte har något emot invandrare, varför vill ni då stoppa invandringen och dessutom kasta ut dom som redan kommit hit?”

Klassen lystrade, anade spänningen i luften. Persson tittade till åt lärarens håll, såg för ett ögonblick förvånad ut, log sedan sympatiskt och fortsatte vänd mot barnen:

“Där ser ni, till och med er lärare vet inte hur det ligger till - och han borde väl veta, tycker ni inte?” Det sista lade han till med en blinkning, några i klassen fnissade förtjust. Persson fortsatte:

“Så här är det. Vi har inget emot invandrare, men det får inte komma för många.

Då har vi inte råd med skolmat till alla, med böcker och sån`t som behövs. Det vill ni väl inte?” Utan att vänta på svar fortsatte han:

“Och vi vill utvisa de invandrare som begår brott, många brott, för det visar ju att de inte har kommit till vårt land för att leva hederligt och arbeta, utan för att stjäla”. Efter en konstpaus lade han till:

“Nästa gång kanske dom bryter sig in hos någon av er och stjäl era saker, skulle inte det vara otäckt?” Barnen tittade på varandra, några nickade. En pojke räckte upp handen.

“Om min pappa är hemma blir det synd om dom, för han är boxare!”

Persson skrattade och nickade gillande.

“Ja, vi måste ta hand om oss själva och då är starka pappor bra att ha!” Han sänkte rösten och lutade sig förtroligt fram när han fortsatte:

“Ni skall inte tro allt dumt som tidningarna skriver och TV säger om oss. Vi är inte farliga, tvärtom vi vill det bästa för våra ungdomar och vårt land.” Han tystnade men fortsatte sedan:

“Kom ner till våran ungdomsgård på onsdagarna så ska ni få se att vi har kul ihop. Vi har flipperspel, dataspel, video och ett jättejuste fik med bakelser och godis - och det är gratis! Dessutom fixar vi roliga tävlingar. Ni kan vinna en medalj eller en pokal, det vore väl något?” Han höjde ena handen i luften och sade med skratt i rösten:

“Och grabbar, vi har en skjutbana för luftgevär, med rörliga mål! Skittufft och jättekul. Vad säger ni, vilka vill?”

En tredjedel av klassen räckte upp handen, Persson såg belåten ut.

“Välkomna då!” Han tog upp några kort ur kavajfickan och delade ut dem.

“Visa bara upp det här kortet så förstår dom att ni är inbjudna av mig. Och allt är gratis.” Spridda “Jaa!”-rop hördes i klassen. Persson såg hela tiden entusiastiskt ut. När han lämnade klassrummet vinkade han vänligt till alla.

Läraren reste sig från fönsterkarmen och gick dröjande fram till katedern. Han tittade på den stängda dörren och såg ut som han tänkte säga något om Befria Sveriges representant men drog sedan i en hjälplös gest handen genom håret och satte sig ned.

“Nästa vecka kommer centerpartiets representant hit. Han kommer bland annat för att tala om vår miljö.”

En av eleverna viskade till en annan:

“Det är Lenas morbror, han är urgammal och skittråkig! Den andre var mycket ballare!”

*

De glasade dubbeldörrarna gled mjukt upp. Klockan på väggen visade på några minuter i två. Han skulle hinna.

Gunnar Persson log för sig själv. Han hade gjort bra ifrån sig i klassrummet, ungdomsarbetet var viktigt för tillväxten. Men nu stundade en annan utmaning.

Ekot från hans steg studsade mot de kala väggarna där tidigare ett antal konstverk hängt - innan de sålts ut. Överhuvud taget förde kommunalhusets entréhall med sina välvda bågar och stilrena pelare tankarna till den tid då

landets kommuner kunnat lita till förmånliga lån byggda på finansmarknadens explosiva tillväxt. Men nu rådde andra förutsättningar, tänkte han med ett stänk av belåtenhet - tider som innebar att nya politiska alternativ växt fram. Alternativ som inte längre kunde ignoreras.

Han stannade till ett kort ögonblick utanför de tunga ekdörrarna till fullmäktigesalen och rättade till slipsen. Under armen bar han en svart lädermapp med “BS” tryckt i silver, på högerhandens långfinger en signetring med något som liknade ett solkors. En eftergift till partiets mer militanta gren.

Han öppnade de tunga dubbeldörrarna och lät blicken svepa över församlingen.

En glimt av nervositet skymtade i de blå ögonen.

Inne i fullmäktigesalen cirkulerade de etablerade politikerna, de flesta med kaffekoppar i händerna. Medelåldern var relativt hög, någonstans mellan femtio-sextio. Några skrattade åt ett skämt, andra satt och småpratade vid sammanträdesbordet. Atmosfären var lugn och avspänd, en vanlig dag i en vanlig stad. Ingen verkade ta någon notis om att Befria Sveriges representant gjorde entré. Nästan demonstrativt visade de flesta upp sina ryggtavlor.

Gunnar Persson suckade knappt hörbart. Det här skulle kräva både list och tålamod, stort tålamod, tänkte han. Obehagliga sanningar och okonventionella grepp brukade folk alltid värja sig emot i början. Men vad fan, om idèerna bar -

och det var han övertygad om - handlade det ju bara om tid. Och tiden verkade för partiets frågor. Nu gällde det att inte skrämma upp folk i onödan, att få dem att lyssna. Sedan skulle de vika sig, en efter en. Förr eller senare. Några skulle självmant ställa in sig i ledet, andra skulle behöva lite hjälp på vägen. Han hade sin strategi klar - lugnt och fint, faktaunderbyggda sakskäl, tunga ekonomiska argument. Det gällde att träffa församlingen där det kändes som mest - i

plånboken. Varje form av ideologiska övertoner skulle på det här stadiet bara motverka sitt syfte. Alltså - till sakfrågorna med finess…

I samma ögonblick slog väggklockans minutvisare över till prick fjorton. Från transistorradion, placerad i en rustik teakbokhylla i ena ändan på rummet, hördes tonsignalen som påannonserade ekonyheterna. Sorlet i rummet avtog.

Först följde inrikes. Den inledande nyheten slog fast att regeringen tänkte förlänga det kommunala skattestoppet - för tredje året i rad. Även om det inte var oväntat gav det de närvarande kommunalpolitikerna anledning att upprört småmumla med varandra. Ungefär som om vädret, tänkte Persson och log i mjugg. Han tog några steg in i rummet i samma ögonblick som den första utrikesnyheten kom.

“Våldsamma sammandrabbningar mellan nynazistiska grupper och invandrare har i Tyskland åter skördat människoliv …”. Han tvärstannade och svor tyst för sig själv.

De folkvalda representanterna vände sig som en man om och tittade på Gunnar Erling Persson.

Kapitel 4

T haiboxaren gled runt den dogi-klädde motståndare i en halvcirkel, sakta och oerhört koncentrerad. Polishögskolans elever hade en annorlunda gäst.

Han höll garden högt, armbågarna nära kroppen. Pupillerna var förstorade och fick ögonen att se ut som svarta mynningar. En knappt förnimbar muskelryckning i ena kinden avslöjade den sublimerade kraften. I dojon satt de övriga i lotusställning, fascinerade av skådespelet.

Kriminalinspektör Tomas Falk rörde sig inte. Han stod en aning bredbent med händerna framför sig, löst knutna i midjehöjd. Blicken var tom, riktad snett nedåt, tanken samlad. Det runda ansiktet var fritt från varje känslouttryck. Han väntade. En utomstående betraktare skulle kunnat få för sig att han försjunkit i kontemplation, att han var mentalt frånvarande.

Plötsligt exploderade boxaren i en serie snabba rörelser. Först en fint, ett spark mot underlivet, mae-geri, sedan huvudattacken i form en svepande sidospark mot huvudet, yoko-geri. Angreppet följdes omedelbart upp med en blixtrande kombination av omväxlande uppercuts och korta krokar. Men resultatet blev inte det anfallaren förväntat sig.

En lätt vridning på kroppen, ett fotsvep och thaiboxaren fann sig liggande på

golvet med handleden låst i ett smärtsamt grepp.

“Använd mindre av egen kraft, mer av den andres!” Tomas Falk, sensei, innehavare av svart bälte 3:e dan i Shorinji Kempo, hade vänt sig till eleverna.

“Följ alltid med rörelsen, utnyttja dess energi till egen fördel”.

Med lätt hand reste han sin motståndare på fötter. De bugade ceremoniellt som respekten och artigheten påbjöd.

“Kontroll är nyckelordet, kontroll över er egen kropp och motståndarens anfallsenergi. Gå inåt, fokusera ert medvetande, rensa bort allt ovidkommande -

utom det kommande anfallet!” Med en sista bugning mot sin motståndare lämnade han dojon.

*

“Din rackare!” Stellan Ottosson, polishögskolans ordinarie tränare i självförsvar, daskade uppskattande Tomas på axeln i omklädningsrummet.

“Men förr eller senare åker du dit!”

Tomas gav honom ett vänligt leende men svarade inte. Stellan och han hade varit kurskamrater för över femton år sedan och genom sitt gemensamma intresse för asiatiska kampsporter, budo, hållit kontakten. Varje år ordnade Stellan en uppvisning för skolans elever med en ny motståndare åt Tomas - motståndare med de mest skiftande bakgrunder och kunskaper. Han hade raggat fram vanliga boxare, catch-brottare, aikido-och jujutsu-mästare samt ett otal utövare av skilda karatestilar. Men hittills hade Tomas förblivit obesegrad. Allt ingick i ett vad de hade slagit för mer än fem år sedan.

Båda var ungkarlar och i vanliga fall fick Stellan stå för de efterföljande ölen.

Men inte den här gången. För ikväll skulle Tomas träffa henne. Tanken fick hans hjärta att klappa fortare, en febrig nervositet spred sig genom hans kropp. Han ruskade på sig och gick in i duschen.

Under det ljumma, strilande vattnet tänkte han på sin uppmaning till eleverna.

Kontroll, detta nyckelord i alla kampsporter. Just nu kunde han behöva lite av den varan själv, tänkte han. Trots sina 38 år kände han sig som en gymnasist på

väg till sin första förälskelse. Bara han tänkte på henne verkade kroppens alla signalsubstanser löpa amok. Och ändå hade han bara träffat henne två gånger.

Kunde man bli kär så fort? Och så hjälplöst? Han suckade men den generösa munnen drogs åter till ett leende.

Tomas Falk betraktade sig själv i spegeln efter duschen. Han var av medellängd, strax över en och sjuttiofem med denna mer eller mindre ofrånkomliga rondör som verkade smyga sig på varje man i mogen ålder. Brunt, tjockt hår, en något krokig näsa, vänliga ögon i ett godmodigt ansikte. Han var känd som en av poliskårens skickligaste förhörsledare just därför att han ofta lyckades skapa förtroende för sig som person. Ett orubbligt lugn i knepiga situationer i kombination med snabba reflexer och kunskaper i behärskat våld gjorde honom dessutom till en värdefull partner - men vad hade han för nytta av alla dessa prisade egenskaper just nu? Till och med hans vanliga norrländska lugn verkade svika honom, hans inre kändes som en berg-och dalbana. Han klappade lätt på

“kärlekshandtagen”, suckade igen och undrade för femtielfte gången om detta

kunde vara verkligt.

Men Monica var det - han hade aldrig träffat någon som hon.

*

Redan vid inträdet i rättssalen hade hon tagit andan ur honom. Hon var relativt kortvuxen, inte mer än 1.65, hann han tänka innan han uppslukades av hennes uppenbarelse. Tomas registrerade hennes klädsel med den polisiära ryggmärgen

- röd mohairjumper, svart veckad kjol och svarta pumps, runt halsen ett enkelt pärlhalsband. Hon rörde sig med naturlig lätthet när hon med blicken nedfälld gick fram mot vittnesbåset.

Tomas insöp hennes väsen. De lätt snedställda, mörka ögonen förde tankarna till asiatiskt påbrå, de fylliga läpparna och de höga kindknotorna underströk föreställningen om österländsk härkomst. Men hon var född i Italien, i Milano, berättade vakthavande och hon var svensk medborgare. Dessutom fick Tomas veta att hon mer eller mindre tvingats att inställa sig som vittne.

Det rörde sig om ett trafikmål, en taxi hade i en korsning blivit påkörd av en polisbil som taxichauffören hävdade inte haft några siréner påslagna. Tomas var inkallad som karaktärsvittne för den polisman som körde, Monica som direkt vittne till olyckan. Hon hade råkat befinna sig på platsen och blivit uppskriven av radiopolisen. Uppenbarligen mycket motvilligt, polisen hade redan på

olycksplatsen i sitt block gjort en notering om hennes skygga uppträdande och tydligt demonstrerade motvilja mot att bli registrerad som vittne. En kallelse till förberedande förhör ignorerade hon och en domstolsförhandling blev man tvungen att skjuta upp. Det gick så långt att hon blev hotad med stämning och tvångshämtning innan hon till slut inställde sig.

Och när hon kom förlorade Tomas Falk, kriminalinspektör vid rikskriminalen, en normalt sansad och balanserad person och av sina kollegor, främst Sune Bergström, betraktad som en klippa i tillvaron, fullständigt kontrollen över sig själv. Han var förtrollad, torr i munnen med hjärnan på frihjul och hjärtat bankande som efter en klappjakt på någon bov.

Tomas hade avgett sitt vittnesmål före henne och skulle normalt direkt begett sig därifrån. Ekoroteln var nedlusad med allehanda mer eller mindre komplicerade former av ekonomisk brottslighet. Och konstant underbemannad, så det var ingen brist på arbete, något som hans chef Rune Lager aldrig lät sina mannar

glömma. Men istället för att plikttroget återvända till Polhemsgatan 20 och tjänstemodulen fann Tomas sig någon halvtimme senare hjälplöst och tvångsmässigt sakta släntra efter denna kvinna nedför Bergsgatan. Och i nästa ögonblick konfronterad med hennes vrede.

När han svängde runt ett hörn stod han plötsligt ansikte mot ansikte med henne.

Det mörka, kortklippta håret inramade hennes anletsdrag - men ur ögonen lyste rädsla blandad med vrede.

“Varför följer du efter mig?!” Hennes röst darrade, Tomas fick en känsla av nära förestående panik.

Han blev för ett ögonblick stum - av det enkla skälet att han inte ens för sig själv kunde förklara sitt uppträdande på något rationellt sätt. Att bara säga

“För att du fascinerar mig, jag vill lära känna dig!” var otänkbart - så bar man sig bara inte åt. Men det var vad han till sin oerhörda förvåning hörde sig själv säga.

Hon reagerade inte utan stirrade honom bara stint i ögonen.

“Om du inte omedelbart försvinner ur min åsyn kallar jag på polis!”

Tomas sänkte blicken och skämdes. Han insåg att han hade skrämt henne, att han burit sig klumpigt åt. Innan hon hann vända och gå drog han snabbt fram sin plånbok och höll upp sin legitimation, något som normalt brukade skrämma iväg folk. Men han kom inte på något annat att göra. Överhuvud taget tyckte han att han inte hade kontroll över situationen, långt mindre över sig själv.

“Jag ber om ursäkt för mitt uppträdande, men det är inte nödvändigt. Tillåt mig presentera mig, Tomas Falk, kriminalinspektör.”

För ett ögonblick verkade hon förvirrad, sedan nickade hon. Hennes mörka ögon granskade honom eftertänksamt. På rösten

lät hon en aning road men fortfarande misstänksam.

“Är jag skuggad eller är det här ett vanligt sätt inom polisen att närma sig okända kvinnor?”

Tomas undrade när marken skulle öppna sig under honom, något som i så fall

vore välkommet. Han kände sig totalt bortgjord. Kanske syntes det i hans ansikte för hon verkade mjukna och lade till:

“Eller menade du vad du sade?”

*

Resten av eftermiddagen förflöt för Tomas som i en dimma. De hade besökt ett museum, han hade ingen aning om vilket. De hade pratat om en massa, han kom inte ihåg om vad. De hade promenerat, var visste han inte. Han förstod nu till fullo vad uttrycket att “sväva på moln” innebar. En kopp kaffe på en uteservering någonstans på Djurgården avslutade samvaron. När han sent om sider och på

lätta fötter dök upp i rikskriminalens korridorer hade han löfte om en träff.

Hon skulle ringa honom, han visste inte hennes telefonnummer eller ens var hon bodde. Eller hennes fullständiga namn. Eller vilken dag det var. Vilket Lager försökte tala om för honom men som han leende upphörde med när han såg Tomas euforiska tillstånd och halvfåniga ansiktsuttryck.

*

Det hade gått en vecka. De hade setts ytterligare en gång, gått på bio och på

restaurang. Utan att vidröra varandra. Men allt sådant var oväsentligt. Han längtade efter henne, bara hennes närvaro fyllde honom helt och fullt.

Med en suck kastade Tomas den blöta handduken i tvättkorgen. En rynka dök upp i hans panna. Han hade inte velat fråga - kanske var han rädd för svaret.

Hon hade en smal vit rand runt vänstra handens ringfinger.

Kapitel 5

“J ag vill veta var hon gömt sig! Annars skär jag tungan ur käften på dig!” Den grova rösten var skoningslös. Stilettbladet hoppade ut ur skaftet med ett ljudligt knäpp.

Kvinnan gav ifrån sig ett lågt kvidande. Tårar av skräck rullade nedför hennes kinder och blötte den svarta klänningen. Rädslan fick hennes nästan att kasta upp. Men där fanns också ett trots som inte undgick någon av de båda männen.

“Börja med ena ögat!” Det kom som en låg, ansträngd väsning från mannen i hörnet. Kvinnan försökte vrida huvudet mot den som talade men repen hindrade henne. Inte för att hon behövde se sin plågoande, hon visste alltför väl vem det var. Och vad han var kapabel till. Den väsande rösten omslöt henne som ett kallt, klibbigt täcke.

“Du kommer att bli blind, att aldrig kunna se din syster igen. Eller den där jävla ungen!”

Skräcken nästan förlamade henne, hon stirrade som hypnotiserad på den skarpslipade spetsen. Men han fick bara samma snyftande svar tillsammans med nya huvudskakningar.

“Jag vet ju inte! Tro mig, jag ber, jag vet ingenting!”

“Karva i henne! Jag vill se henne lida!” Orden var tjocka av hat.

Mannen med stiletten grymtade och gick till verket.

Genom det öppna ladugårdsfönstret reflekterades solljuset i knivbladet och gav scenen ett makabert inslag av dansande ljus. Kvinnans pinade skrik och snyftningar gick i vågor, steg och sjönk. Det plågade ljudet studsade mellan tomma spiltor och ruttna bjälklag i det förfallna uthuset innan det förlorade sig i den italienska landsbygden.

*

Fyrtiofem minuter senare torkade bödeln av knivbladet och sina blodiga händer.

I hans stämma hördes förvåning.

“Inte ett dugg fick jag ur henne!”

Mannen i hörnet svor lågt. Sedan konstaterade han utan tillstymmelse till medkänsla: “Det är som man säger - släkten är värst! Vi får gå andra vägar.

Bränn skiten!” Med en viftning på den beniga handen avfärdade han alltihop och gick mot bilen.

Jakten var långt ifrån över.

Kapitel 6

“Nåå, hur gick det? Fick du byråkratarslena att begripa vad som måste göras?”

Henrik Alm satt tillbakalutad i en korgstol med benen uppe på fönsterkarmen, händerna knäppta bakom nacken och mungiporna krökta i ett hånfullt halvleende. Både frågan och formuleringen andades det förakt han kände för det demokratiska spelet, för politiker i allmänhet och för den här kommunens styresmän i synnerhet. Hans djupt liggande ögon fixerade Gunnar Persson som inte iddes svara.

Att Henrik intresserade sig för resultatet av kommunstyrelsens sammanträde förvånade inte Gunnar Persson - ärendet rörde ju invandringen. Henrik var en tvättäkta rasist och invandrarhatare, något han inte stack under stol med. Annars demonstrerade han var för det mesta total likgiltighet i politiska frågor och Gunnar hade lärt känna honom som en tystlåten, kall iakttagare. Gunnar Persson hängde med en suck av sig ytterrocken och lät dokumentportföljen landa på

skrivbordet.

Befria Sveriges kansli i den ångermanländska kuststaden Härnösand bestod av två små rum i fil och ett större, gemensamt utrymme som sammanband rummen.

Persondator, färgkopiator, fax och telefonsvarare trängdes tillsammans med två

skrivbord och ett kombinerat kassa-och arkivskåp i det minimala utrymmet. På

väggarna hängde några valaffischer och en anslagstavla. Det enda personliga föremålet på kansliet var Henriks skrivbord, en gammal klenod med läderinfattningar och bronshandtag som han envisats med att släpa dit. Den igenslammade bryggaren väste astmatiskt när Gunnar tog den sista skvätten halvljummet kaffe. Utan att ta någon notis om Henrik gick han fram till ett av fönstren.

Utsikten över torget bestod av Nordbankens palats, gamla polisstationen, Prisma varuhus, en blomsteraffär och en mindre parkeringsplats. I ena ändan skymtade Systembolagets skylt, i den andra apotekets. En händelse som såg ut som en tanke. Torgets stenläggning var ny, en fyrkantig, ful fontän utgjorde platsens konstnärliga utsmyckning. Och några spinkiga träd, tänkte Gunnar vemodigt. En ensam A-lagare och två kvinnor med barnvagnar gav torget en gnutta liv, men bara nätt och jämt. Visserligen var det en gråmulen måndagsmorgon, men ändå -

intrycket av ödslig tomhet var deprimerande. Precis som det politiska livet i

landet, tänkte han. Men ett tomrum som skulle fyllas. Han vände sig till Henrik.

“Fick du loss flyktingförläggningens kontrakt från socialförvaltningen?”

Henrik sträckte lojt på sig i stolen men släppte inte Gunnar med blicken. De blankpolerade stövlarna glänste ikapp med det rakade huvudet, under t-shirten spelade vältränade muskler. Den fyrkantiga hakan och de tunna läpparna utstrålade styrka och hänsynslöshet. Men det var ögonen man fäste sig mest vid.

Grå, kyliga kulor under kraftigt markerade ögonbryn och med en blick som borrade sig in i ens medvetande, sökte efter en blotta eller tecken på svaghet.

Gunnar skakade av sig en plötslig känsla av obehag och fortsatte granska sin närmaste man medan han väntade på svar.

Trots sina tjugoåtta år klädde Henrik sig som en jävla tonåring, tänkte han. Fräck bomullskostym, Schwartzeneggerinspirerad t-shirt, snobbiga cowboystövlar och armlänk. Men egentligen spelade det mindre roll, tänkte Gunnar. Oavsett hur Henrik klädde sig förde det rakade huvudet och hans animaliska utstrålning automatiskt tankarna till någon medlem i ett huligangäng eller till skinheadskulturen - under alla omständigheter till något våldsamt. Vilket var helt korrekt. Henrik Alm var genuin i det avseendet. Och kompetent. Det var väl därför ledningen hade utsett Henrik till “löjtnant” och lokal befälhavare över

“stormtrupperna”, var de nu fanns någonstans. För fanns gjorde de. Då och då

iscensattes demonstrationer eller regelrätta konfrontationer med meningsmotståndare och det saknades aldrig slagsmålssugna råskinn.

Gunnar insåg visserligen också nödvändigheten av att från gång till annan kunna sätta kraft bakom orden, men Henrik var enligt hans uppfattning alltför sugen på

våldsamheter. Det verkade som om han ibland vägrade inse att de höll på att bygga upp ett nytt parti - ett parti som måste framstå som rumsrent, respektabelt och som därmed kunde utgöra ett alternativ till de övriga.

“För mycket våld skulle motverka det övergripande syftet,” hade en av presidiets ledare betonat på de interna seminarierna. “Se på MSI och Ordine Neuvo! Vi har inte råd med sådana misstag!” Gunnar mindes fortfarande glöden hos ledarna, övertygelsen som hade blivit hans egen. Men också stringensen, logiken i uppläggningen hade imponerat.

“Tidigare var det en massa tokstollar som bildade partier hipp som happ.

Ungefär som när man går och pissar, utan eftertanke, mera som en reflex,”

skrattade seminarieledaren från podiet för att sedan omedelbart bli allvarlig.

“Men den epoken är över. Nu behöver vi långsiktiga strategier, respektabla företrädare och ett politiskt budskap som är tydligt, tilltalande och jordnära.”

Han såg beklagande ut när han tillade: “Det är visserligen inte fel att då och då ta till handgripligheter i invandrarfrågan eller för att visa våra motståndare att vi inte är att leka med - men officiellt tar partiet alltid och konsekvent avstånd ifrån sådana metoder. Det är bland annat därför vi arbetar med en officiell gren och en underjordisk. Ju mindre ni som lokala ledare vet om den senare, desto bättre!”

Gunnar rynkade pannan vid minnet. Henrik satte plötsligt stövlarna i golvet med en hård duns och glodde på honom.

“Dom ville alltså inte lyssna?” Frågan var retorisk. Gunnar fick en känsla av att den mest avsåg att markera att Henrik inte accepterade att bli förbigången med tystnad. Gunnar drog lite på svaret.

“Jag sköt upp ärendet, fick dom att bordlägga frågan. Det fanns ingen möjlighet att nå önskat resultat, läget är inte det rätta än. Vi har för många motståndare. Vi behöver en starkare lokal opinion.”

Henrik tittade tyst på honom, hans hårda ansikte var uttryckslöst. Men Gunnar kände sig ändå obehagligt granskad, kritiskt vägd och funnen för lätt. Så hade det varit sedan han kom.

Under de nio månader han skött det lokala ledarskapet i den lilla norrlandsstaden hade det knappast gått en dag utan att han känt Henriks tysta ogillande. Om han själv fått bestämma skulle Henrik aldrig ens ha kommit i närheten av honom eller partikansliet. De var alldeles för olika.

Gunnar var född i Göteborg och kom från ett välbärgat och konservativt medelklasshem där svenska flaggan alltid var hissad när traditionen så påbjöd.

Fadern drev ett eget transportföretag, främst inriktat på export. Gunnar hade tagit studenten, utbildning var en självklarhet i familjens ögon. Efter avslutad militärtjänstgöring vid kustjägarna hade han arbetat några år i faderns företag, men tröttnat och fortsatt sina studier. Han tillbringade några terminer på

universitetet i Uppsala med betyg i statskunskap och politisk historia som resultat. Därefter hade han gjort en mellantermin vid ett universitetet i Wien där han studerat rasbiologi - eller “fysisk antropologi” som det hette. Inte som ett led i en planerad examen, utan som en följd av allehanda stipendieansökningar. När möjligheten dök upp accepterade han.

Det hade inte varit bortkastad tid. Han hade återvänt, styrkt i sin övertygelse om vikten av att varje folk bevarade sin särart. Rasblandning måste därför motverkas, annars hotade degenerering, identitetsupplösning och anarki. När han kom tillbaka till fosterlandet och Uppsala kastade han sig in i studentpolitiken på

yttersta högerkanten och gjorde sig snart känd som en slug, politisk taktiker med en övertygande retorik. Det var några uppmärksammade artiklar i en konservativ studenttidning som gjort att Befria Sverige hade fått ögonen på honom.

Partiets program tilltalade honom: ett starkt försvar, bevara det svenska kulturarvet, familjen i centrum, minska det offentliga, fler poliser på gatorna, en kunskapsinriktad skola som lärde ut disciplin och lydnad och propagerade för ett rent samhälle, fritt från gifter, droger och omoraliskt beteende.

När det gällde invandrarfrågan, ansåg han sig inte vara rasist utan snarare realist.

Trött på alla problem som invandringen förde med sig hade han heller inga svårigheter att ställa sig bakom partiets paroller: arbete och bostäder till svenskar först, kräv respekt för svensk kultur och svenska seder, ta bort hemspråksundervisningen, utvisa kriminella invandrare och framför allt - minska invandringen och håll den på en så låg nivå att samhället kunde assimilera dem som ändå av humanitära eller marknadsmässiga skäl måste släppas in. Men bara invandrare från “den europeiska kulturgemenskapen” - människor som kom alltför långt bort ifrån och både utseendemässigt och kulturellt bröt av för mycket mot europeiska seder och bruk innebar bara problem. Han ansåg, och trodde sig veta, att de flesta svenskar i tysthet bar på samma inställning.

Fadern hade, trots sin konservativa grundsyn, i början varit mycket skeptisk till Befria Sverige. Inte på grund av partiprogrammet som han i stora drag själv kunde ställa upp på, utan mera på grund av att tidningarna vid några tillfällen pekat på att personer inom partiet hade ett förflutet i nazistiska Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen. Men Gunnar förklarade upprepade gånger att

“knäppgökar fanns det i alla partier, särskilt i nybildade - se bara på ny demokrati!”

Personligen struntade Gunnar i om dessa kopplingar var reella eller rena fantasiprodukter - han visste inte så mycket om vare sig nazism eller fascism.

Men han var övertygad om att landets framtid stod på spel - åtminstone det land som han lärt känna som sitt. Och han ville att fadern skulle acceptera det han gjorde. Det hade alltid varit viktigt för honom. Han framhöll att partiledningen med kraft tillbakavisade alla kopplingar med nynazistiska och fascistiska

rörelser och att dessa påståenden bara var ett utslag av förföljelse från medias sida. Till slut hade fadern motvilligt givit honom sin välsignelse och Gunnar hade därefter stolt accepterat det lokala partiledarskapet. Han hade ambitionen att göra ett bra jobb. Fast bättre medarbetare hade man kunnat önskat sig. Men i grund och botten fick ändamålen helga medlen, tänkte han cyniskt och tittade på

sin “säkerhetschef”.

Henrik var född i Växjö och kom från arbetarklassen. Han hade i huvudsak växt upp i olika fosterhem. Om Henrik hade något annat i bagaget än grundskola, skulle det väl närmast vara någon korrenspondenskurs i armbrytning, tänkte Gunnar. Eller revbenskrossning. Han visste att Henrik hade varit aktiv i Riks Aktions Gruppen (RAG) och att han hade kontakter med element ur VAM. Men det var inte Gunnars problem och ledningen hade försäkrat honom om att detta dels var en väl bevarad hemlighet, dels tillhörde det förflutna. Men framför allt att det inte angick honom, säkerhetstjänsten tillhörde den underjordiska delen av verksamheten.

Gunnar hade motvilligt accepterat detta men irritationsmomenten var dagliga, skillnaderna gjorde sig hela tiden påminda. Gunnar ansåg det nödvändigt att bygga makt genom långsiktigt politiskt arbete och fann detta både meningsfullt och intellektuellt stimulerande. Henrik föraktade parlamentarismen, “pratstyret”

som han nedlåtande kallade den, och var beredd att svära trohet till en stark elit.

Gunnar klädde sig propert och traditionellt, Henrik såg ut som någonting klippt ur ett ungdomsmagasin. Gunnar försökte bygga upp ett umgänge och ett kontaktnät bland stadens borgare, Henrik strök omkring bland allehanda konstiga figurer. Gunnar läste lokalpressen, Henrik - när han någon gång läste -

fördjupade sig i skrifter som “Totalt Motstånd” och “Boobytraps”, skrifter som lärde ut underjordisk krigföring.

Visserligen stördes inte det politiska arbetet av att de var så olika, eftersom ansvarsfördelningen var kristallklar - Gunnar var lokal partiledare och rapporterade till det regionala presidiet, Henrik stod för säkerhetstjänsten direkt under den centrala riksledningen. Samtliga “löjtnanter” vid alla lokalkontor, nu 37 stycken över hela landet, tillsattes centralt. Och skulle fortsätta att göra det.

För partiet höll på att växa - och växte fort. Framgången var ett faktum och det politiskt arbete var grunden. Tiden var kommen för en stark nationalism. Men motståndet fanns där, vilket innebar att makten måste manifesteras på olika sätt -

varav våld ibland var ett. Gunnar gjorde sig heller inga större

samvetsbetänkligheter för detta beklagliga faktum bara han slapp bli alltför intimt inblandad.

Hans uppgift bestod i opinionsbildning, lobbying och att skaffa fram pengar. För finansieringen var ett allt överskuggande problem även om partiet både nationellt och internationellt hade sina sponsorer. Men bidragen räckte inte långt, alla möjligheter till kapitaltillskott hade högsta prioritet. Och många möjligheter, det gällde bara att vara lyhörd för tunga, ekonomiska intressenters önskemål. Att flyktingförläggningen måste bort var inte bara en fråga om ideologi - lokala byggare och markspekulanter lurade i vassen med checkblocket i näven. Saken brådskade. Gunnar upprepade sin fråga. Henrik grillade honom med blicken ytterligare några sekunder innan han svarade.

“Nej, jag har viktigare saker att göra.” När han såg Gunnars irriterade ansiktsuttryck, lade han till: “Som inte angår dig.” Han lät sina vargögon borra sig in i Gunnar innan han nonchalant vände honom ryggen. Han log föraktfullt för sig själv när han i ögonvrån såg Gunnar blekna av återhållen vrede.

Det roade honom att jävlas med mesen - och velpellen vågade sällan sätta emot.

Om han mot förmodan någon gång på allvar skulle göra det, skulle han få veta vad som gällde. Henrik märkte hur pulsen steg och musklerna spändes bara vid tanken, men tvingade omedelbart tillbaka känslan. Han hatade och föraktade med skrämmande lätthet. Henrik släppte ut lite luft mellan framtänderna.

Behärskning, inte ge efter, kontroll var nyckelordet. Dessutom hade han faktiskt viktigare saker att syssla med.

Nyheten att Harry Jonsson och ‘Berra’ Lundgren torskat - och till råga på allt på

grund av en svensk polis på semester - hade nått honom under morgonen och kommit ytterst olägligt. Distributionskedjan var bruten och måste fixas. Under tiden gällde det att se till att depån fylldes på och var säker. Motvilligt drog han den enda gångbara slutsatsen.

Han måste förhandla med Höken.

*

Rune Lager kom utfarande från sitt kontor på korta, tjocka ben. Den omfångsrika magen guppade, som vanligt glipade skjortan vid byxlinningen och lät skymta lite hårigt fläsk. Morgontoaletten hade han uppenbarligen hoppat över, åtminstone kammen och rakhyveln. Håret stod som en ljus gloria runt den

begynnande flinten, skäggstubb prydde dubbelhakorna. Hans runda ansikte klövs i ett brett leende när han kom emot Sune Bergström. I handen höll han ett exemplar av gårdagens Expressen.

När Sune med Malin på armen och Annika i släptåg landade på Arlanda hade de mötts av ett helt pressuppbåd. Den franske reportern hade lyckats sälja sin historia till de svenska tidningarna som var ute efter en hjältehistoria. Vilket var precis vad de producerat.

“Vår egen mediahjälte!” frustade Lager med sin bullriga röst. “Vilken linslus du blivit, trots att du är så stor och ful!”

Typiskt Rune, tänkte Sune. Inget “Hej, hur har ni haft det?” eller andra sociala inledningar utan rakt på sak, något som Lager brukade skylla sin militära bakgrund.

I och för sig spelade det ingen roll, Lagers sociala talang var det ingen inom rikskriminalen som ifrågasatte. Han hade lika god hand med bovarna som med sitt manskap. Hans omtanke om sin personal var välkänd, folk sökte sig till ekoroteln av många skäl, ett var att få jobba under Lagers befäl. Militärledningen hade i honom utan tvekan förlorat en lysande ledarförmåga men Lager hade avbrutit sin officersutbildning på grund av vad han själv beskrev som alltför stora krav på likriktning, obönhörlig lydnad och ett underliggande “tänk-inte-själv”-budskap. Hans kritiker hävdade att orsaken snarare var att finna i Lagers oförmåga att underordna sig, oavsett vem. Detta i kombination med en okuvlig envishet gjorde honom olämplig som officer, sades det. Manskapet på ekoroteln med Sune i spetsen struntade dock i vilket. Sitt personorienterade ledarskap, resultatinställningen och handlingskraften hade Lager tagit med sig. Det räckte långt.

Kanske hade Sunes oförmåga att uppskatta denna “pang-på-rödbetan”-filosofi mer att göra med Sunes behov av att vara sedd och bli respektfullt bemött än med Lagers brist på hyfs - under alla omständigheter blev Sune varje gång lite ställd, något som tycktes roa Lager. När det som nu dessutom gällde påstådd publicitetshunger var Sune speciellt känslig. Lager log godmodigt åt Sunes omväxlande irriterade och generade ansiktsuttryck.

Sune upplevde alltid samma blandning av känslor inför medias överdrifter och förenklingar när det gällde polisarbetet. Å andra sidan kunde polismakten

behöva lite positiv press. Underbetalda poliser arbetade ofta under både farliga och vidriga omständigheter där allmänhetens uppskattning lyste med sin frånvaro. Den ekonomiska brottsligheten hade dock under de sista åren fått högre prioritet, något som polisledningen bland annat hade medias indignerade bevakning att tacka för.

Avslöjandet av korruptionen inom finansdepartementet, konspirationen bakom frihetspartiet och kinesmaffians infiltration av internationella olympiakommittén hade fört ekoroteln vid rikskriminalen upp på löpsedlarna mer än en gång. Sune själv hade genom tidningarnas förkärlek för att personifiera händelser upprepade gånger stått i centrum för journalisternas intresse. Oftast helt oförskyllt tyckte han själv, men både Rune Lager och Tomas Falk brukade driva med honom genom att hänsynslöst påstå motsatsen. Deras tyngsta argument var att Sune till och med under åren på Norrtäljefängelset lyckats hamna i spalterna.

Innan Sune hann kommentera Rune Lagers påhopp grep Lager honom i armen och släpade honom in på sitt kontor.

“Var är Tomas?” undrade Sune som förgäves spanat efter sin kollega i korridorer och tjänstemoduler.

“Han är ledig - och kär!” skrattade Lager. När han såg Sunes nyfikna min höll han upp handflatan. “Jag ska berätta det lilla jag vet senare. Men först en annan sak.” Han gick fram till skrivbordet, letade en stund i röran och hittade sedan en vältuggad pennstump. Sune visste att nu gällde det jobb.

Parkerad bakom det som vanligt överbelamrade skrivbordet med benen utsträckta rakt framför sig, händerna knäppta över magen och pennstumpen placerad mellan de tjocka fingrarna - Lagers favoritställning - tittade han med sina grå, lite tättsittande ögon forskande på Sune.

“Vet du vad Harry och Berra hade på gång?”

Kapitel 7

N aturligtvis hade Sune ingen aning om vad Harry Jonsson och Berra haft för sig.

Gripandet hade ju inte precis föregåtts av någon längre spaning, vilket han stillsamt påpekade för Lager som leende viftade undan hans invändning. Sune rynkade pannan - envishet förpackad i godmodighet kunde ibland vara klart irriterande.

Han förstod att han nu, vare sig han ville eller inte, skulle få reda på vad de båda herrarna sysslat med. Lager älskade “att måla bilden”. Han gjorde det oftast bra -

ock föredömligt kort. Till skillnad från vissa andra, tänkte Sune när Lennart Källgren klev in i rummet.

Lennart var avdelningens finansanalytiske expert, därtill kunnig på en mängd dataprogram som Sune inte ens kunde stava till. Han var också en noggrann utredare.

I början hade Sune liknat honom vid en revisor. Lennarts analytiska, neutrala ansikte med antydan till Nixonstubb avslöjade oftast inga sinnesrörelser. Knotiga händer, lång och gänglig kropp med kutig rygg förde också tankarna till en flitig insekt, till exempel en myra. Men bakom hans grå yttre fanns humor av den där knastertorra varianten och efter att ha haft tillfälle att studera hans inte bara lysande analysförmåga utan också strategiska och taktiska tänkande, såg han Lennart mera som schackspelare. Han var systematisk, påläst och saklig. Det skulle mycket till för att rubba hans lugn, den kraftigaste reaktionen Sune sett från Lennarts sida var ett höjt ögonbryn och en långsam skakning på huvudet.

Det enda man faktiskt kunde anföra till Lennarts nackdel, var att han var outhärdligt omständlig i sina redovisningar. Och tråkig. Sune hoppades att Lager skulle vara den som stod för det mesta av informationsgivningen.

Lennart hälsade på Sune genom att slå honom lätt på armen. Lager tittade på

klockan och rynkade pannan. Han gav Lennart en frågande blick.

“Vet du var junior håller hus?”

Lennart gjorde en ansats att svara då kriminalassistent Kent Carlstedt slängde upp dörren. Sune hoppade till av ljudet och blev omedelbart irriterad.

Förbannade pojkspoling, kunde han inte komma in i ett rum som en vanlig

människa? Fast det är klart, i den här församlingen framstod han ju inte som speciellt vanlig. Iklädd snygg kavaj, nypressade byxor, oklanderligt vit skjorta och sidenslips såg han mer ut som en vandrande annonspelare för NK än en kriminalare. Det blonda håret låg dock för ovanlighetens skull inte på plats. Han har väl haft sufletten nere på sin MG, tänkte Sune avundsjukt. Kent gav Lager en ursäktande nick, hejade på Lennart och Sune och sjönk ned på en stol.

Kent Carlstedt hade kommit till ekoroteln för mindre än ett år sedan. Han var ambitiös och välutbildad, en välkommen förstärkning. Kent var dessutom ung, 26 år, irriterande vältränad och såg bra ut med regelbundna drag, mörkblå ögon, vita tänder och skrattgropar. En styggelse för varje kantstött, lönnfet och åldrande man. Ungdomlig fräckhet och en glappande käft hade därtill gjort att han och Sune omedelbart kommit på kollisionskurs. Men tiden hade lärt dem att tolerera varandra, kanske mest därför att Kents tvärsäkra och tuffa “skjut först och fråga sedan”-attityd verkade ha försvunnit. Det brukade den göra när man som Kent tvingas skjuta en människa på sitt första fältuppdrag. Han hade också

under jakten på Tongmaffian insett att Sunes polisinstinkt inte var någonting man tillägnade sig på skolbänken. Allt som allt fungerade deras samvaro tillräckligt bra för att jobbet inte skulle bli lidande.

Lager gjorde ett misslyckat försök att sätta en pil i darttavlan på väggen innan han satte igång.

“Den franska polisen upptäckte att Harry Jonsson hade ett bolag registrerat i Frankrike. I Nice. Det bolaget visade sig ha dotterbolag i både Italien, Tyskland, England och Holland. Minst ett par av dom misstänks utgöra fronter för illegal vapenhandel. Sist men inte minst upptäckte de att bolaget i Nice hade ett moderbolag - här i Stockholm!” Det sista trumpetade han ut som om han meddelat att han vunnit på Tipset.

“Jaha,” sade Sune, “Harry Jonsson körde med lite vapensmuggling. Än sen? Vi har ju alltid vetat att Harry är en flitig representant för den fria företagsamheten.

Men vad har det med oss att göra? Det där är väl i första hand något för tullkriminalen.”

Lager låtsades inte höra sarkasmen i Sune röst.

“Jodå, och det har det varit ända från början. De gjorde tillslag både på Harrys kontor och i ett magasin i hamnen, men det var helt rent, de hittade ingenting.

Det gjorde däremot den franska polisen, även om det var en ren slump. Nice genomled en poststrejk och polismästaren var på hugget. Han kollade om något av Harrys korrenspondens fastnat i strejkkaoset - och han drog en vinstlott.”

Lager letade en stund och viftade sedan med en bunt papper.

“De hittade dokument som antyder att Harry Jonssons bolag bland annat fungerade som mellanhand vid ett antal affärstransaktioner. Troligen med vapen, men det kunde inte bevisas.” Han höjde ett knubbig pekfinger och tittade illmarigt på dem. “Vad som däremot framgick var att både National Front i England, MSI i Italien och Republikanerna i Tyskland varit inblandade.”

Sune rynkade pannan. MSI? Republikanerna? Namnen slog an en sträng men han kunde inte komma på i vilket sammanhang han hört dem. Lennart kunde naturligtvis.

“Alla dom där är ju fascistiska eller nynazistiska partier?”

“Japp”, svarade Lager. “Och nu kommer det riktigt intressanta. Fransmännen hittade också ett papper som kom från ‘Befria Sverige’!” Sune rynkade pannan?

Befria Sverige? Vad fan var det för något? Hade han varit borta så länge från sitt fosterland? Det hade i alla fall bara känts som en vecka.

Lennart lutade sig lite åt hans håll och teaterviskade:

“Ett nytt kommunalpolitiskt parti som byggts upp under de senaste åren.

Misstänks ha nynazistiska sympatier.” Lager väntade tålmodigt och fortsatte sedan.

“Vilket gjorde att franska polisen kontaktade franska säkerhetstjänsten, som kontaktade Säpo, som kontaktade oss.” Sune bleknade, han anade vad som skulle komma. Lager såg ut att ha hejdlöst roligt.

“Men innan de kontaktade oss, kontaktade de regeringskansliet. Som vill ha ett möte på departementet.”

Sune stönade och kastade uppgivet huvudet bakåt.

*

Han tryckte på hissknappen.

Lager ville att han och Lennart skulle följa upp Harry Jonssons företagskontakter här i Sverige. Lennart hade flinat åt Sunes min. De brukade inte jobba ihop så

ofta, Tomas var hans egentliga partner.

Men Lennart var OK. Fast oerhört envis. Vid ett tillfälle hade de diskuterat straffpåföljder. Lennart hade i Sunes ögon givit uttryck för något som Sune föraktfullt brukade kalla “flumpsykologin från -68” och som han ansåg under 70-talet ledde till negativa konsekvenser inom praktiskt taget all människoanknuten verksamhet - från barnomsorg, skola, äldrevård till mentalvård och fångvård. Man skulle “uppleva” allting, “förstå” det tragiska i till exempel den kriminelles bakgrund. Grundfelet var enligt Sune att man drog en rak sambandslinje mellan “att förstå” och “att överse”.

“Som polis inser jag mycket väl att en del uppfostringsmiljöer skapar brottslingar. Men inte fan skulle jag släppa ut dom att begå nya brott bara för det?” Sune ruskade på sig, han blev alltid lika irriterad när han ansåg sig behöva förklara självklarheter.

“Jamen”, invände Lennart med sin tonlösa stämma och rättade till läsglasögonen. Han lät sig aldrig påverkas av emotionella övertoner eller förenklade sanningar. “Vi vet ju att strängare straff inte leder till lägre kriminalitet.” Han drog sig eftertänksamt i örsnibben och fortsatte. “Vi vet också

att långa fängelsestraff ökar brottsbenägenheten, då den kriminella identiteten stärks under anstaltstiden.”

“Sant, men ointressant i sammanhanget!” ansåg Sune och avbröt honom. Att vinna en debatt med Lennart krävde en stringent beviskedja som ledde fram till en rationell och logisk slutsats. Något som Sune sällan lyckades med då hans temperament oftast ställde logiken i skamvrån. Sune drog efter andan innan han fortsatte.

“Jag skiter i om kriminaliteten stiger eller sjunker när den sätts i relation till straffsatsen. Vad jag är intresserad av är två saker: att den kriminelle hålls borta från möjligheten att begå fler brott, alltså den allmänpreventiva utgångspunkten.

Vi måste skydda våra medborgare från det fåtal dårar som utgör en fara för deras liv och egendom. Det borde vara statens första prioritet.” Lennart gjorde ett försök att avbryta men Sune fortsatte - den viktigaste poängen med hela resonemanget hade han kvar.

“Jag vill dessutom kunna säga till min dotter: se hur avskyvärt det är att begå

sådana brott, man blir berövad sin frihet för en mycket lång tid. Och på en gång.”

Lennart satte upp ett förvånat ansikte och drog eftertänksamt med handen genom sitt tjocka, bruna hår. Infallsvinkeln “orolig fader” hade han tydligen inte väntat sig. Sune kände segervitttring och gick på i samma stil.

“För tänk om det råder ett mer indirekt samband. Idag går det lång tid mellan brottets begående, dom och avtjänandet av straffet. Alltså ingen direkt reaktion från samhället. Lägg därtill låga straffsatser som säger att samhället inte fördömer handlingen speciellt kraftfullt. Till det kommer frigivning efter halva strafftiden. OK, jag känner till att det numera är två tredjedelar som gäller, men i alla fall. Hur reagerar medborgarna, och särskilt våra ungdomar på dessa milt sagt svaga signaler från de rättsutövande myndigheterna? Enligt min uppfattning finns det stor risk för moraluppluckring, en snedvridning av vad som ska uppfattas som rätt och fel och hur allvarligt detta ska tolkas. Den lagliga apparaten bidrar till detta genom sin slappa hållning. Taskig pedagogik, tycker du inte?”

Lennart hade blivit svarslös för första och sista gången under deras arbetsgemenskap. Men Sune insåg att han vunnit på poäng bara därför att han tagit till ett skamgrepp. Lennart var inte gift, hade inga barn och var därför inte van att anlägga just den typen av perspektiv på problemet. Men det hade känts skönt i alla fall - och hans respekt för Lennart Källgren var fortsatt orubbad.

Dessutom skulle Tomas också ingå i teamet så fort han återvände från sin ledighet. Säpo skulle följa spåret till Befria Sverige och i samarbete med franska Securité kartlägga de internationella kontakterna.

Frågan hade fått prioritet. En samordningsgrupp hade inrättats på

justitiedepartementet. Sune grimaserade när han tänkte på de gånger han haft med regeringskansliet att göra. De hade i varierande omfattning inneburit katastrofer.

Han skramlade med bilnycklarna när han steg ur hissen på P-garagets nedersta plan. Solljuset ersattes av skum halvdager men belysningen räckte i alla fall till för att radnumreringen skulle vara läsbar.

Sune styrde stegen mot sitt nyförvärv, en mörkblå, begagnad Ford Sierra.

Visserligen inte drömbilen, men jämfört med vraket han kört tidigare utgjorde den en klar förbättring. Vad som helst skulle förresten inneburit en förbättring, tänkte han. Inspektören hade trott att han skämtade förra gången han försökte få

de roströda resterna av sin gamla Datsun att gå igenom bilbesiktningen. Sune log lite för sig själv vid minnet. Men det hade suttit långt inne, att unna sig själv denna lyx.

Sunes mindes sin uppväxt som bestående mest av försakelser och tjat om att

“hjälpa till”, att han skulle “dra sin del av lasset”. Faderns lilla familjeföretag, en mekanisk verkstad, hade nätt och jämt givit bröd på bordet och tak över huvudet trots att hela familjen ofta sattes i arbete. Hans röst ekade ofta i Sunes huvud -

flit, plikt, bli något, spara för sämre tider, hålla hårt om plånboken, aldrig sätta sig i skuld. Och han hade fått rätt i sitt evangelium. Tiden hade ju visat att låneekonomin, något som Sune nästan reflexmässigt avhållit sig från att bli indragen i, till slut kollapsat. Inte för att det betytt att han gjort något smart. I stället för att låna och köpa bostad under det glada 70-talet och hösta in värdestegringen tillsammans med inflations-och skattereduceringseffekterna hade han bott kvar i sin hyreslägenhet och betalat sin tabellriktiga skatteprocent.

De pengar som blev över hade dessutom gått åt till brännvin. När han nu ändå

varit tvungen att investera i något som rullade utan att plötsligt stanna, hade han gjort det med liten kontantinsats och ett ordentligt lån. Och naturligtvis köpt begagnat, något annat var otänkbart på en polislön. Han kunde nästan se sin fars förebrående ansikte och skakade sakta på huvudet. Det var sant att man som förälder aldrig slutade att bekymra sig om sina barn - men gällde även motsatsen? Båda föräldrarna var ju döda sedan mer än tio år men ändå tyckte han ibland att hans liv fortfarande till stora delar styrdes av deras grundläggande budskap. Sune ruskade lite på sig. Plötsligt blev han i ena ögonvrån medveten om en vag rörelse.

I samma ögonblick som silhuetten blev synlig bakom pelaren fick Sune en stark förnimmelse av fara. Bilden av en orm redo att hugga blixtrade förbi i hans hjärna. Nackhåren reste sig, gåshuden spred en knottrande matta över underarmarna. Han handlade instinktivt, kröp ihop och spände sig innan intellektet hann ifatt - vad fan var det med honom? Rädslan överraskade, skrämde honom. Han trevade med handen där axelhölstret borde sitta men pistolen hängde som vanligt på plats på rikskrim. Sune ställde ned dokumentportföljen och knöt sina stora nävar. Siluetten tog ett steg ut från pelaren.

En del av det sparsamma ljuset föll på gestalten. Sune registrerade att det var en total främling. En man. Obestämbar ålder, men över fyrtio. Händerna höll han väl synliga. Lång och mager, som en fågelskrämma, tänkte Sune. Beniga fingrar, spetsigt adamsäpple. Rovdjursansikte som delvis låg i skuggan. Brinnande ögon.

Sune kände att kroppens alla varningssignaler aktiverats - han stod framför en genuint farlig människa. Ondskan vibrerade som en aura runt mannen och den väsande rösten lät som någonting från andra sidan graven. Sune försökte svälja men upptäckte att han var snustorr i munnen.

“Du har en vän som har en vän som har något jag vill ha. Tala med honom, få

honom att stiga åt sidan. Annars måste jag döda honom.” Mannen talade, eller snarare väste på engelska.

Sune slappnade av en aning, vägde på fotbladen. Typen ville tydligen bara prata.

Men vad fan snackade han om? Sune kände irritationen komma som svar på att han låtit sig skrämmas men han gjorde stämman neutral.

“Vem är du? Och vad gäller saken?” Sune tog ett steg framåt, han ville bättre kunna se den skuggliknande figuren. Ett knotigt finger flög omedelbart upp.

“Stå stilla!”

Ett skrapande mot betonggolvet strax till höger om benranglet tillkännagav att de inte var ensamma. Ytterligare en skuggfigur gled fram bakom pelaren. Tillskottet räckte den förste bara till bröstvårtorna men hade ett desto större vapen. Sune tyckte det såg ut som en trubbnosig kulsprutepistol. Han höll sig mycket stilla.

Inom sig förbannade han facket. Bara för att han jobbade halvtid hade han inte fått behålla sin gamla P-plats utanför polishuset utan tvingats anlita ett privat garage. Typer som de här skulle han åtminstone sluppit utanför polishuset, tänkte han. Fast fan vet, numera fick man vara beredd på vad som helst. Väsaren upprepade sig, han verkade angelägen om att bli tagen på allvar.

“Din väns fortsatta existens hänger på din övertalningsförmåga. Glöm inte det!”

Sedan var tydligen seansen slut för de båda figurerna drog sig bakåt mot hissarna vars dörrar gled upp. Ytterligare en beväpnad skugga skymtade. Sedan gick dörrarna igen. De var borta, som en mardröm som upplösts, uppslukade som om de aldrig existerat.

Sune släppte ut luft mellan framtänderna. Tystnaden kändes tung, atmosfären kylig som i ett bårhus. Han lade märke till att han svettades i pannan, magen kändes som en blyklump. Vilken jävla typ! Och vilket kryptiskt snack: “Du har en vän som har en vän…”

Med snabba steg gick Sune fram till bilen. Han lät blicken hela tiden vaksamt svepa över garaget, låste upp bildörren och slängde sig in. Det slog honom att en rapport till Lager var på sin plats. I samma ögonblick som han greppade biltelefonen råkade han kasta ett öga i backspegeln. Hjärtat for upp i halsgropen, han blev alldeles kall. En till. Nu var det klippt! Skuggan i baksätet var definitivt inget fantasifoster.

Plötsligt blev Sune tvärförbannad. Vreden sopade bort all försiktighet och med ett rytande vräkte han sig över stolsryggen. Med vänster hand fick han tag runt inkräktarens hals och beredde sig på att trycka in telefonluren i det konturlösa ansiktet när den oinbjudne passageraren med lugn röst sade:

“Ciao, Bergström! Du har just träffat min farbror! Skrämmande upplevelse, eller hur?”

Kapitel 8

T omas tittade i smyg på Monica som nynnade lågt till bilradions skval. Hon körde den vita Golfen med behärskade rörelser. Han noterade att hon konstant höll sig 15-20 kilometer över gällande hastighetsbegränsning även på dessa slingriga norrlandsvägar men avstod från att säga något. Hon gav honom ett ögonkast och ett leende som fick hans hjärta att slå fortare och hans mage att åka hiss. Herregud, tänkte han, måtte det aldrig ta slut!

Tanken skrämde honom, som den gjort hela tiden. Den dök upp vid de mest ovälkomna tillfällen. Han försökte förtränga den, men lyckades bara korta stunder. Till en del berodde det på Monica, på hennes uppträdande. Hon hemlighöll alldeles för mycket, kunde ena ögonblicket vara oerhört intim, i nästa plötsligt undanglidande, nästan avståndstagande. Vid några tillfällen tyckte Tomas att hon sett rädd ut. Men det mesta satt nog hos honom själv.

Han hade träffat många kvinnor i sitt liv, men aldrig så totalt givit sig hän. Och allting har ett pris. Han insåg att smärtan skulle kunna bli outhärdlig, kunna förinta honom. Men han hade inget val. Det här var inte något han själv styrde i motsats till sina tidigare förhållanden.

Han var medveten om att han hade ett problem i sitt förhållningssätt till kvinnor.

Tomas hade växt upp med en konstnärligt lagd mor med ett intensivt temperament. Under hennes skapande perioder hade hon inte tvekat att leva ut sina frustrationer, visat sina känslor - särskilt de aggressiva. Tomas tre år äldre syster Marianne hade kunnat svara för sig och klarat av att skydda sig under fighterna med modern, men Tomas hade varit för känslig. Han upplevde sig som missförstådd, otillräcklig, fel och under tysta timmar på sitt rum eller ute i skogen slickade han sina sår. Han lärde sig avsky konflikter, såg bara det destruktiva, aldrig det gränssättande i en uppgörelse.

När sedan modern tidigt drabbades av lungtuberkulos med långa sanatorievistelser och därefter av reumatism inträdde en ytterligare komplikation. Fadern, en trygg och stabil människa med ett överjordiskt tålamod med naturens nycker, traktorer som krånglade och hö som ruttnade kämpade en till synes hopplös kamp med ett olönsamt jordbruk. Långa arbetsdagar, för att inte säga arbetsdygn, och en under långa tider hospitaliserad maka tvingade honom att söka hjälp med omhändertagandet av barnen. Det innebar att både

Tomas och Marianne under olika tidsperioder lämnades bort. För det mesta till släktingar och vänner, men också till “främlingar” - hembiträden och barnflickor, sommarkolonier - allt visserligen under korta perioder men Tomas hade alltid känt sig övergiven och ofta gråtit sig till sömns i längtan efter sina föräldrar.

De kvinnor han kunde relatera till, lärde sig tycka om, tyckte han togs ifrån honom. Modern naturligtvis, men också andra. Fadern hade inte råd att hålla hushållet med avlönad hjälp annat än under kortare perioder. En av en av livets realiteter, men avskedets smärta fanns alltid där. Precis som när modern kom hem på permission från sanatoriet över veckosluten. Kärleken var hemma, lyckan stark. Men på måndag morgon ville hon förskona barnen och sig själv från uppslitande avsked och smög iväg innan de vaknat. När de slog upp sina barnaögon fanns hon inte där - men det gjorde saknaden och sorgen. Tomas tio första år präglade in två förhållningssätt hos honom: närhet betydde smärta, kvinnor överger dig förr eller senare, vilket också innebär smärta. Så han lärde sig skydda sig, bygga upp ett känslomässigt pansar och inte släppa någon kvinna innanför det.

I vuxen ålder hade också de flesta av hans många förhållanden varit korta.

Kvantitet före kvalitet, delar istället för helhet. Som den neurotiska finskan som skänkte honom fantastiska erotiska upplevelser men mellan sängvändorna emotionellt slet honom i bitar med sin svartsjuka och sitt ägandebegär. Eller den extremt vackra skådespelerskan, vars skönhet skänkte honom glans men vars självupptagenhet gjorde honom till en statist i deras förhållande. Listan kunde göras lång, tänkte han vemodigt.

Varje förhållande genomgick också ungefär samma faser. Det började med romantik och harmoni, men efter ett tag började det gnissla. Han fann ofta sig själv bli allt mer irriterad på specifika vanor eller karaktärsdrag hos den kvinna han för tillfället hade ihop det med. Det kunde gälla bristande ordningssinne, slarv med pengar, överdrivet klädköpande - och naturligtvis olika sexuell rytm.

Efter den första tidens överseende började han visa sin irritation. Han blev allt mer vrång, ilsken eller inbunden och till slut lämnade partnern honom. På så sätt verkställde han sin egen profetia. Men inte den här gången, tänkte han. Om Monica lämnade honom skulle det åtminstone inte bero på honom. Han ruskade lite på sig och log förvånat åt sina egna tankar. Han hade ju ännu inte ens vågat tala om för henne att han älskade henne. Än mindre vågat fråga om hennes känslor för honom. Men han hade vågat fråga om den vita ringen på hennes vänsterhand, även om han gjort det med hjärtat i halsgropen. Och hon hade

motvilligt berättat.

Han fick veta att hon gift sig som mycket ung. Hon hade varit sjutton. Den tilltänkte maken kom från en mäktig familj och hennes egen släkt agerade äktenskapsförmedlare. Hon kände knappt sin blivande gemål vilket inte var ovanligt i deras kretsar och kunde inte stå emot trycket utan fogade sig. Vilket visade sig vara ett stort, nej, gigantiskt misstag och hon kämpade nu sedan tre år i en komplicerad skilsmässoprocess. Det var ju i Italien, domstolarna och hela systemet tog inte lätt på sådant. Sitt dubbla medborgarskap hade hon på grund av att fadern erhållit svenskt medborgarskap när han arbetat som VD för ett exportföretag i Sverige under hennes åtta första levnadsår. Men det hade inte med saken att göra, processen måste äga rum i de italienska domstolarna.

Tomas kunde inte låta bli att lyssna på undertexten. Monica målade en övergripande bild men när han ville veta mer var det stopp. Ytterligare frågor skrattade hon bara bort eller låtsades inte höra. Förhörsledarinstinkten manade honom att fortsätta men han hade avstått. Nyheten om att hon låg i skilsmässa var som ljuv musik - och han kunde vänta.

Han betraktade hennes vackra profil. De hade älskat. Hon hade bjudit upp honom till sin våning efter ett restaurangbesök. Tomas hade inte haft för avsikt att gå i säng med henne. På något sätt var det perifert, det räckte med att ha henne i närheten.

De hade pratat. Som vanligt mest om honom, men också om livet, politik och mycket annat. Klockan gick. Han erbjöd sig framåt småtimmarna att ringa en taxi men hon föreslog att han skulle sova över. Sedan hade hon tagit initiativet och han upplevde en kärleksakt så intensiv och samtidigt så innerlig, att han var förlorad. Tanken gav honom en klump i halsen.

“Har du kartan? Vi körde just förbi kiosken, vi skulle ta av åt något håll efter den.” Tomas trevade i innerfickan och tog fram den handritade vägvisare hon givit honom. Hon hade fått låna en stuga i Sälen en vecka och frågat om han ville tillbringa den tillsammans med henne. Tomas hade omedelbart lagt in om semester. Lager hade småjävlats med honom genom att låtsas ha svårigheter att bevilja den. När Tomas frustrerad hade sagt att han tänkte åka i vilket fall som helst hade Lager skrattande samtyckt. Tomas log lite när han tänkte på Lagers avskedsord: “Ta vara på henne och på dig själv.” Det första tänkte han göra allt för att verkställa, det senare var han inte så säker på att han hade någon makt

över. Han tittade på kartan.

“Ta till vänster vid andra avtagsvägen, sedan rakt fram.” Hon växlade ned och efter ytterligare två kilometer såg de stugan. De körde upp framför huset och klev ur.

Stugan var av timrat trä. En altan löpte på österrikiskt vis runt hela övervåningen, verandan var inglasad - det hela såg hemtrevligt ut. Tomas började lyfta väskorna ur bagageutrymmet.

Plötsligt öppnades stugdörren och en lång, mörk man med bakåtkammat hår kom ut tillsammans med en mörklockig pojke i 7-8-årsåldern. Pojken stormade fram mot dem med öppna armar.

“Mama, mama!” ropade han glatt och kastade sig i Monicas famn.

Tomas stod som fallen från skyarna. En kall hand grep hans hjärta när han flyttade blicken från pojken till mannen som kom emot dem. Mannen gav Tomas en avmätt nick och gick sedan fram till Monica och kramade om henne. De talade lågt med varandra, Monica ömsom nickade och skakade på huvudet.

Tomas kände att han började bli arg - vad fan var det som pågick?

Monica lade armen runt midjan på mannen och kom med pojken i handen fram till Tomas. Hon tittade forskande på honom.

“Tomas, jag ska förklara allt senare. Låt mig först presentera min son, Carlo.”

Pojken, en stjärnögd liten Adonis, räckte blygt fram sin hand. Tomas släppte de båda resväskorna han stått och hållit och tog pojkens smala hand i sin. Det gick runt i hans huvud. “Och en släkting, Alberto.” Släkting? Lättnaden över att det inte var en rival var så stark att han förmådde uppvisa ett blekt leende.

“Tomas Falk, kriminalinspektör”.

Alberto stelnade till och tittade på Monica som med blicken fäst på Tomas sade:

“Min släktings fullständiga namn är Alberto Succi”.

Tomas bleknade. Succi! Maffiafamiljen! Vad i helvete hade han råkat in i? Och vem var egentligen kvinnan framför honom?

*

Alberto och Carlo skulle ta en fisketur till en närbelägen sjö. Kastspön och agn trollades fram, roddbåt var redan hyrd. Allt var uppenbarligen väl förberett av Alberto. Han hade naturligtvis förutsett att de skulle behöva vara ensamma.

Tomas väntade otåligt, hela hans inre var i uppror. Han kände sig lurad, förtvivlad och förbryllad. Alberto visade sig vara en ovanligt sympatisk person och dessutom präst - något som åter fick Tomas att tappa hakan, för vilken gången i ordningen den dagen visste han inte längre. Familjenamnet Succi var inte något man normalt förknippade med det sakrala. Men å andra sidan inte heller med en kvinna som Monica, tänkte Tomas. Ångestklumpen i magen hade växt till ett stenblock men han kämpade ned sin förtvivlan. Först ville han lyssna, förstå. Sedan göra det som måste göras.

*

Framför en tryggt flammande brasa i det ombonade allrummet fick Tomas äntligen förklaringen till Monicas agerande. Den här gången berättade hon allt.

Om sitt äktenskap, en relation fylld av likgiltighet, förakt och förnedring. Om maken, som successivt förvandlats till något som liknade ett monster och som gjort vardagen till ett både fysiskt och psykisk helvete.

När maken första gången misshandlade henne, försökte hon göra sig fri men släpades tillbaka. Vilket upprepades, om och om igen. Det enda som höll henne uppe, ibland det enda som hindrade henne från att begå självmord, var sonen.

Han föddes det andra året av deras så kallade gemenskap. Om begreppet

“våldtäkt inom äktenskapet” funnits i italiensk lag skulle det ha kunnat appliceras på hans tillkomst. Men även om barnet inte avlades i kärlek älskade Monica honom förbehållslöst - och för hans skull fick hon kraft att ta sig ur sitt helvete.

Alberto, familjens avfälling - som chockat hela släkten med att prästviga sig -

var den ende som hade mod att hjälpa henne. Först till en advokat som kunde föra hennes talan. Sedan med att bli fri i fysisk mening genom att hjälpa henne ut från den slottsliknande villa som under åren mer eller mindre blivit hennes fängelse. Och till sist med att få ut Carlo. Det senare höll på att leda till Albertos död, men ett familjeråd beslöt att om Gustavo, hennes make, lade hand på

Alberto, skulle han själv dö. Don Giovanni Succi hade talat, beslutet var oåterkalleligt och fick inte trotsas. På så sätt drogs en skiljelinje inom familjen -

men den omfattade inte Monica eller hennes släkt. Bara för en vecka sedan hade hon fått höra att hennes syster försvunnit. Monica var övertygad om att Gustavo hade något med det att göra.

För han letade efter henne, hade svurit på att återta sin son. Inte för att han älskade honom, utan för principens skull. Ingen tog något från honom. Monica kände honom väl och visste vad han var kapabel till. När Gustavo kidnappat Carlo och Alberto för tredje gången bar honom ut ur huset hade Gustavo hotat att döda både henne och sonen. Det var då hon bestämde sig för att lämna Italien.

Hon hade återtagit sitt släktnamn Riezense, skaffat pass och börjat en flykt som nu pågått i tre år - runt i Europa, fram och tillbaka. Hon och Carlo hade bott i Frankrike, Belgien och Tyskland, på Cypern och Kreta. Det sista höll på att ta en ända med förskräckelse. De undkom i sista ögonblicket, tack vare att Alberto spionerade på Gustavo och agerade snabbt. De gömde sig sedan i Skottland och på Irland. Dessutom hade de vistats kortare perioder både i Sverige och Danmark. Ett liv i kappsäck, fyllt av fruktan vid varje knackning på dörren, alltid ett öga över axeln. Några steg före men hela tiden med Gustavos blodhundar i hälarna. Alberto rapporterade så ofta han kunde när det var fara å färde.

Hon hade nu varit i Stockholm något mer än fyra månader. Alberto hade rest upp för att hjälpa henne vidare. Det var dags, hon hade redan stannat för länge på

samma plats.

“Mest på grund av dig. Vi hade tänkt åka till Frankrike samma vecka som jag träffade dig.” Hon suckade förtvivlat och dolde ansiktet i händerna. “Jag vet att det bara är en tidsfråga innan Gustavos män hittar oss.”

“Vem har den lagliga vårdnaden?” frågade Tomas. Han fick tvinga sig att tala lugnt. Monica log inåtvänt.

“Familjen Succi har makt att muta domare och köpa åklagare, skrämma vittnen och advokater. I två instanser har jag ändå vunnit men domarna är överklagade.

Så saken är inte slutgiltigt avgjord, men nu är jag så högt upp i hierarkien att inte ens Gustavo Succi kan stoppa mig. Det vet han, så han skyr inga medel.” Hon grep hans hand, Tomas kunde känna hur hon darrade.

Han kände sig villrådig. Och fruktansvärt arg. Han upptäckte att han bet ihop tänderna så hårt att käkarna värkte. Men utåt visade han inget.

“Hur kunde din familj acceptera ett samröre med maffian - och att gifta bort sin egen dotter med en förbrytare?”

Monica drog på svaret.

“För att begripa det måste du förstå hur det hela fungerar. För det första behöver alla företag i Italien, även min fars, goda kontakter i politiska kretsar och i administrationen. Man måste vara någon, umgås med inflytelserikt folk. Det var så min far kom i kontakt med familjen Succi, via en affärsklubb. Gustavo är ingen förbrytare i klassisk mening, han är i första hand politiker. Han har en högt uppsatt position i MSI.”

Tomas hade på tungan att fråga vad det partiet stod för - hustrumisshandel och barnarov? - när Monica fortsatte:

“Jag är förresten inte alls säker på att han över huvud taget har något med den övriga familjen Succiś verksamhet att göra. Men det vet jag inte, vi kvinnor hålls för det mesta ovetande om sådant. Männen har sitt ansvarsområde, kvinnorna sitt och då främst hemmets skötsel och barnens uppfostran. Många anser det vara i sin ordning, man vill väl inte veta något om den

‘affärsverksamhet’ som ger mat på bordet och tak över huvudet.” Tomas lade märke till att Monica inte försökte bortförklara eller ursäkta sakernas tillstånd, bara klarlägga dem för honom.

“För det andra skyltar inte maffian med sin verksamhet men har ett finger med i det mesta. Kontraktsgivning, banklån, tillstånd - utan kontakter kan vad som helst stoppas eller förhalas. Så min familj gifte bort mig med en framgångsrik politiker och skaffade sig på samma gång en värdefull maktbas. Ett behändigt arrangemang.” Hon tystnade ett tag och tittade bort.

“Visst var jag tjusad av honom, av makten och glansen. Gustavo såg på den tiden rätt bra ut och kunde vara mycket charmerande. Jag var bara sjutton år, hans uppvaktning tog andan ur mig.” Hon tittade Tomas djupt i ögonen. “Jag begick ett misstag, men det gjorde även min familj. När det stod klart för min far tog han avstånd ifrån äktenskapet och har alltid stöttat mig.” En tår gled nedför hennes kind. “Det har ruinerat honom, kostat honom hans affärsverksamhet, min mor hennes hälsa. Och nu ser det ut som om det även kostat min syster livet.”

Tomas lade armen om henne. Han visste inte vad han skulle säga.

*

Alberto och Carlo återvände från fisketuren. Pojken höll stolt upp fyra abborrar och formligen sprutade italienska över dem. Efter middagen ursäktade sig Alberto, han skulle återvända till Milano dagen därpå. Hans avskedsord ringde fortfarande i Tomas öron: “Ta väl hand om henne.” Det var andra gången på kort tid Tomas fått den uppmaningen. Men den här gången hade den en annan substans.

När Carlo somnat stod Monica och Tomas en stund vid hans säng. Pojkens rofyllda ansikte stod i sådan kontrast till den värld som omgav honom. Tomas kände sig hjälplös. Ett barn borde inte behöva uppleva det Carlo varit med om.

Monica tog hans hand och drog honom ut ur rummet. Han ville egentligen prata och gjorde ett lamt försök, men hon hungrade efter honom. Åter fann han sig drunknande i ett hav av sinnlighet, hon uppfyllde honom så helt att allt annat för stunden blev betydelselöst. Och han gav sig hän. Men efteråt fanns det fortfarande frågor som pockade på svar.

“Varför berättade du inte att du hade en son?” Tomas ställde frågan med förebrående tonfall. Monica rullade över på sidan och lade huvudet på hans arm.

“Jag ville se hur du reagerade. Inte på något tillgjort, förberett sätt, utan spontant. Du har ju själv inga barn, så det kanske är svårt att förstå hur mycket det betyder.” Hon strök med ett finger över hans näsrygg. “Och kanske var jag rädd att skrämma bort dig, du har kommit att betyda mycket för mig, herr kriminalinspektör Falk.” Hon kysste honom mjukt på kinden. Herregud, tänkte Tomas, den här kvinnan kan linda mig runt sitt finger. Men han kände sig förolämpad över den brist på förtroende hon visat, vilket han också sade till henne. Hon blev tyst ett tag men drog sig inte undan.

“Jag förstår det. Förlåt mig. Men du har ju hört att det är så mycket jag inte vågat berätta, allt är så komplicerat.” Hon började plötsligt gråta. “Jag ville vara säker på dig - och dessutom på mina känslor för dig.”

Tomas drog henne tätare intill sig. “Är du det nu då?”

Monica tittade upp på honom och gav honom en lång, mjuk kyss.

“Ja, jag älskar dig.”

Tomas upplevde det ögonblicket som en befrielse. Den rädsla han burit på den senaste månaden för att hans känslor skulle vara obesvarade lyftes undan. Han kände plötsligt stor frid.

Den natten älskade de oavbrutet. Tomas visste att det han kände var äkta. Och att inget eller ingen skulle få förstöra det han hade funnit.

Inte så länge han andades.

Kapitel 9

D en socialdemokratiske ordföranden kände sig vanmäktig. Han förlorade alltmer kontrollen över situationen men visste vad han skulle göra.

Socialdemokraterna hade visserligen med ett nödrop lyckats behålla sin position som kommunens största parti. Fattas bara annat, detta var ju trots allt Röda Ådalen! Men de hade ändå hamnat i en ohållbar situation. Han rynkade de buskiga ögonbrynen och strök sig över den höga pannan. Under sina 32 år som politiker hade Allan Jacobsson aldrig känt sig så frustrerad - och samtidigt så

hjälplös. Ändå hade han sett det komma.

Under en längre tid hade väljarna försökt orientera sig i en politisk verklighet som blivit allt mer bisarr. Klara alternativ lyste med sin frånvaro, vilsenheten hade vuxit. Han hade talat med många - förklarat, agiterat, försökt övertyga -

men reaktionerna han mötte kännetecknades allt oftare av uppgivenhet, likgiltighet eller avståndstagande.

Han var visserligen klar över att det politiska arbetet innebar ett nödvändigt kompromissande mellan olika maktblock men insåg samtidigt att detta utgjorde ytterligare en komplicerande faktor i den verklighet medborgaren skulle uttolka.

Och när alla försökte vinna partipolitiska poäng med en retorik som kändes som en papperspåse över huvudet var reaktionen naturlig. Andelen osäkra väljare hade konstant ökat inför varje val och det politiska etablissemanget stod handfallet.

Massmedias rapportering utgjorde också för många den politiska debattens spegel. Där blandades fakta med kommentarer, de stora tidningarnas politiska preferenser vävdes in i analyserna. Resultat: förvirring. Detta tillstånd blev inte mindre av att det som var fel ena året plötsligt var helt rätt året därpå - EG-frågan var ett lysande exempel. Alltså suckade folk och vände blad.

Partierna framstod som allt mer profillösa. Sannolikt en av förklaringarna till att så många enfrågepartier uppstått - de gjorde verkligheten mer gripbar och framstod åtminstone på kort sikt som värda besväret att lägga sin röst på.

Framför sig hade han ett flagrant exempel på detta.

Gunnar Persson stod längst fram i rummet bredvid en overheadprojektor. Han

hade suttit tyst den första halvtimmen av fullmäktigesammanträdet, men när frågan om flyktingförläggningens vara eller icke vara kom upp begärde han omedelbart ordet. Han lekte lite förstrött med en pekpinne och lät blicken vandra över församlingen. Tålmodigt väntade han tills det blev tyst innan han satte igång.

Med proffsigt framställda bilder som stöd gick han nu igenom ett antal skäl till varför flyktingförläggningen borde läggas ned. Han använde sig av såväl ekonomiska som sociala utgångspunkter. Siffror från socialförvaltningen och arbetsförmedlingen, statistik från invandrarverket och skattekontoret lades fram tillsammans med alternativa investeringsmöjligheter hämtade bland annat från ortens företagarförening. Det var ingen tvekan om att han gjort sin läxa.

Han talade om rättvisa när det gällde bostäder till ortens ungdomar, behovet av bättre hemhjälp för pensionärerna, upprustning av skolorna. Allt framställdes som alternativ som kommunen skulle ha råd med om man rev förläggningen och i fortsättningen begränsade eller satte totalt stopp för all flyktinginvandring till kommunen. Han framhöll med skärpa betydelsen av att statsbidragen skurits ned

- det som för kommunen tidigare åtminstone ekonomiskt varit en sund affär, höll nu på att utvecklas till en växande belastning. Hela föredragningen skedde lugnt och metodiskt, han utstrålade vederhäftighet. Varje form av ideologiska övertoner lyste med sin frånvaro. Då och då erhöll han instämmande nickningar från en del av de övriga runt bordet. Jacobsson suckade tyst men försökte se samlad ut. Den här frågan hade man varit eniga om i den tidigare kommunstyrelsen.

Den centerpartistiske gruppledaren, storbonden Bror Eskil Andersson, lutade sig framåt och viskade:

“Det är en skam för kommunen att den där snorvalpen sitter i kommunledningen. Ett förklätt, nynazistiskt parti! I dagens Sverige! Det är upprörande!”

“Det är vårt eget fel”, väste Jacobsson tillbaka. “Vi tog dom inte på allvar, vi såg helt enkelt inte upp. Kanske koncentrerade vi oss för mycket på att bekämpa främst nydemokraterna. Men skit samma - nu ska vi göra det svårt för honom, nu gäller det för oss övriga att hålla ihop!” Hur fan det nu skulle gå till, tänkte han vemodigt. Kommunen hade visserligen tidigare kännetecknats av ett enastående gott samarbete över partigränserna. Men det var då det.

Befria Sverige hade genom att mobilisera några hundra väljare, främst förstagångsväljare och arbetslösa ungdomar, lyckats skaffa sig en plats i fullmäktige. Men det var inte den enda förändringen som drabbat det politiska församlingen.

Den nya konstellationen bestod av starka moderater flankerade av ett halvgalet nydemokratiskt parti, ett litet folkparti, ett något större centerparti, ett nästan utplånat vänsterparti, ett vimsigt miljöparti, ett lokalt och militant pensionärsparti och som grädde på moset ett jävla fascistparti! Jacobsson skakade lite på huvudet. Sammanlagt bestod kommunledningen nu av åtta partier där det socialdemokratiska bara hade 34 procent av rösterna. Jacobsson slutade med en kraftansträngning att rulla sig i självömkan och ägnade sig åt det som pågick i rummet.

Gunnar Persson sköt ihop pekpinnen, han verkade ha avslutat sin föreställning.

Men innan han satte sig ned riktade han sig åter till församlingen och sade med allvarlig och något beklagande stämma:

“Kommunen befinner sig i en bekymmersam ekonomisk situation. Alla kostnader måste granskas och dom rätta prioriteringarna göras. Det innebär att samtliga delar av kommunens verksamhet måste ifrågasättas. Även invandringen. Och det bör få ske utan att någon blir kallad rasist eller andra nedsättande epitet.” Han gjorde en konstpaus innan han fortsatte, bara för att alla skulle notera att flera instämmande nickningar följde på hans uttalande.

“Men allt detta känner ni ju redan till. Frågan har belysts inte bara av mig utan också av nydemokraterna och av pensionärspartiet.” Jacobsson såg att de utpekade politikerna besvärat skruvade på sig. Kanske kände de sig obehagliga till mods när de blev så direkt ihopkopplade med BS, tänkte han med ett mått av skadeglädje. Han grep ordförandeklubban för att avbryta Perssons utläggning men denne förekom honom.

“Innan herr ordförande avbryter mig, ber jag att få göra ett tillägg till sakfrågan.

Visserligen på ett principiellt plan men ändå med direkt bäring på det beslut som snart ska fattas.” Persson tittade frågande på Jacobsson som resignerat sänkte klubban. En slipad kanalje, tänkte han. Vem skulle våga stoppa ett inlägg efter en sådan påannonsering?

Persson tog några steg ned från podiet.

“Jag ber er tänka efter: ett ‘ja’ till flyktingförläggningen innebär minst två

viktiga principiella ställningstaganden. Nämligen att vårt land och vår kommun ska satsa redan snålt tilltagna resurser på andra - inte på våra egna ungdomar och pensionärer, barn och sjuka, utan på andra länders medborgare som andra borde ta ansvar för. Det är det ena.” Han höll upp en hejdande handflata när Jacobsson började treva efter klubban igen.

“Det andra som ett sådant beslut innebär är också principiellt viktigt: det säger nämligen att det är rätt att satsa på ett mångkulturellt Sverige, där olika raser, kulturer, seder och bruk ska samsas och leva ihop, sida vid sida. Men jag ber er tänka efter: var hittar ni en sådan kulturell blandning som fungerar? Ge mig ett enda land, en enda nation, där olika folkslag, raser, religioner och kulturer lever fredligt tillsammans?” Persson började räkna på fingrarna: “Amerika, den stora smältdegeln? Icke! Raskravaller och upplopp med jämna mellanrum. Våld och slum, galopperande brottslighet. Sydafrika? Jugoslavien? Tjeckoslovakien?

Gamla Sovjetunionens nya stater? Indien? Listan kan göras hur lång som helst!”

Han rätade på ryggen och slog ut med båda armarna.

“Svaret är nej, kära kollegor, ett sådant land finns inte. Varför ska vi upprepa andras misstag, satsa på någonting som redan på förhand är dömt att misslyckas?

Som leder till konflikter, våld och ett enormt resursslöseri?” Han lutade sig framåt och lät de blå ögonen vandra från delegat till delegat. Blicken var intensiv, stämman vädjande när han avslutade:

“Strunta i de olika partilinjerna, se in i era hjärtan. Kan ni verkligen som ansvarskännande politiker för er egen hemtrakt ställa er bakom dessa två

principer: att sätta främlingars behov före våra egnas, att satsa på något som redan misslyckats över hela världen?”

Jacobsson fann sig plötsligt sitta och lyssna, fascinerad av Perssons framställning. En blick på de övriga ledamöterna sade honom att han inte var ensam. Resolut slog han klubban i bordet.

Persson återvände till podiet, föste ihop sina bilder, tog dem i handen och sade med en sista blick över församlingen:

“Jag är övertygad om att en nedläggning av flyktingförläggningen är det enda riktiga beslut vi kan fatta för traktens bästa. Det har inte ett dugg med rasism att göra. Det handlar om realism.” Åter dunkade Jacobsson klubban i bordet men nu

för att få tyst på församlingen som helhet. Ett upprört diskuterande hade tagit vid där Persson slutade. Till slut fick Jacobsson de folkvalda att hålla sig till talarordningen, debatten kunde fortsätta.

Nydemokraterna var först på listan men de båda representanterna nöjde sig med en gemensam, kort applåd riktad till Persson. Moderaterna yttrade sig sedan i försiktiga ordalag men tydligt emot “en permanentning av flyktingslussen”.

Talaren framhöll det besvärliga i bostadssituationen för traktens ungdomar och pekade också på “den lilla ortens känslighet för sociala spänningar”. Ytterligare ett par av ledamöterna nickade försiktigt sitt bifall.

Fler tog vid. Jacobsson lade märke till att Perssons intensiva blick hela tiden vandrade fram och tillbaka mellan talarna. Han gjorde också ett tydligt nummer av att anteckna alla som agiterade för flyktinganläggningen. Ett par av dem verkade Persson försöka nagla fast vid stolarna med ett intensivt stirrade. En av politikerna stirrade tillbaka men de flesta vek undan med blicken, tittade ned i bordet. Jacobsson hade onda aningar, han ville inte tro det han misstänkte.

Det var efter bara en kvarts diskussion uppenbart att det rådde delade meningar om förläggningens framtid men ingen uttryckte dem så “rakt” som Persson.

Utom möjligen nydemokraterna. Under debatten hånlog de åt några humanistiska argument och kom med sarkastiska kommentarer som föranledde ordföranden att huta åt dem.

Plötsligt slog Persson handflatan i bordet med väldig kraft. Det blev dödstyst i rummet, överraskningens vrede och rädsla speglades i mångas ansikten. Innan någon hann kommentera tilltaget gjorde Persson en gest mot ordföranden och sade lent:

“Jag tror det är lika bra att vi går till röstning - ytterligare debatt förefaller mig meningslös!”

Nu utbröt ett upprört orerande. Den centerpartistiske gruppledaren reste sig halvvägs ur stolen och hytte med knytnäven.

“Vilka fasoner! Din förbannade snorvalp, du ska lära dig respektera dom demokratiska spelreglerna!” Även den kvinnliga folkpartisten som suttit tyst mumlade fram ett halvhögt: “Det var det oförskämdaste…”

Jacobsson slog åter klubban hårt i bordet och riktade sig direkt till Persson:

“Ett sådant tilltag till och jag kommer att avhysa er från sammanträdet!” Persson log oskyldigt och vände till de övriga:

“Jag ber om ursäkt, det var inte min mening att skrämma någon. Jag anser dock att vi nu bara håller på med ett skendemokratiskt spel, där fakta döljs bakom ordridåer. Vi vet alla vad som gäller, låt oss rösta!”

Till sin oerhörda förvåning fick Jacobsson vara med om att Perssons tilltag ackompanjerades av flera instämmanden. Begrep de inte vem som var ordförande? Han öppnade munnen för att gå i polemik men blev varse Perssons småleende. Han insåg plötsligt att Persson höll på att försöka detronisera honom som ledare. Motvilligt beundrade han ynglingens fräckhet och noterade att han fått en slug politisk motståndare att se upp med - trots skillnaden i ålder och erfarenhet.

“Motion nummer 351 rörande flyktingförlägningens framtid. Vilka är för fortsatt drift?” Jacobsson hade återtagit kommandot, åtminstone för tillfället. Gunnar Persson log.

Några händer åkte upp i luften direkt, bland andra Jacobssons. Andra följde efter men mer tveksamt. Endast hälften av ledamöterna röstade för. Ordföranden såg bestört ut - Persson hade definitivt lyckats rubba partilinjerna - och fortsatte med lite gröt i stämman:

“Emot?”

Gunnar Perssons hand var först uppe, sedan nydemokraternas. Några andra följde långsamt efter. Två ledamöter tvekade, Persson stirrade intensivt på dem.

Sakta höjde först den ene, sedan den andre handen. Jacobsson släppte ut luft i en besviken suck och konstaterade kort:

“Nio för, nio emot. Frågan bordläggs, tas upp igen vid nästa fullmäktigesammanträde”. Han knackade lätt klubban mot det runda träunderlägget.

Persson reste sig plötsligt.

“På grund av ett intensivt ungdomsarbete inom partiet ser jag mig nödgad att ursäkta mig.” Han lät åter blicken vandra över rummet och tillade:

“Jag är övertygad om att vi vid nästa sammanträde kommer till ett nöjaktigt beslut.” Han spände ögonen i ja-svararna. “Jag ber särskilt er som fortfarande inte inser allvaret i denna fråga att noga beakta följderna - för kommunen men även för landet som helhet.” Som om han just då kom att tänka på något, fortsatte han: “Och varför inte även för er personligen - och för era familjer? Det är barnen och barnbarnen som får bära konsekvenserna av vad ni beslutar i denna fråga.”

Innan någon hann säga något vände han på klacken och lämnade rummet.

*

“Vi tar en paus!” Jacobsson torkade sig i pannan med en näsduk. Ingen protesterade, stolar skrapade, alla reste sig upp och började småmumla med varandra.

Jacobsson trängde sig fram till en av dem som tvekat men till slut röstat emot och tog honom i armen, drog honom åt sidan.

“Folke, vad fan är det med dig? Jag trodde att vi var överens i den här frågan.”

Ledamoten, centerpartisten Folke Krans, en liten bleksiktig innehavare av en livsmedelsbutik uppe på Högslätten, såg besvärad men samtidigt skrämd ut.

“Jag har haft anledning att fundera mer över den här saken, och..”

Jacobsson avbröt honom otåligt.

“Det tror jag inte ett dugg på! Vad har hänt?” Han försökte bli mer förtrolig, lade armen om axlarna på handlaren: “Du förstår väl att…” Han blev avbruten av Bror Eskil Andersson, centerns gruppledare och partikollega till den tvehågsne.

“Folke, nu får du förbanne mig förklara dig! Inom partiet var vi ju överens om att…”

Folke slet sig loss, likblek i ansiktet:

“Vänta bara tills ni får besök, tills era barn..!” Han hejdade sig, såg plötsligt skamsen ut och lämnade rummet med snabba steg.

Jacobsson tittade på Hans Eskil Andersson, som sakta skakade på huvudet.

“Vilka tider vi lever i!”

Jacobsson såg trött ut. Det var som han misstänkte, skvallret talade sanning.

Påtryckningar hade ägt rum, politiken arbetade under delvis nya villkor. Han kunde inte se det som en förbättring.

Genom fönstret såg han Folke Krans korsa gatan och gå fram till den väntande Gunnar Persson.

Kapitel 10

“Ä ven i vår familj betraktas farbror Gustavo som ett svart får”, konstaterade Tony Succi utan omsvep samtidigt som han serverade sig några centiliter Chivas Regal i ett lågt, utsirat kristallglas. Han gjorde en frågande gest med flaskan åt Sunes håll, mest för att jävlas. Tony kände väl till Sunes tidigare alkoholproblem.

Sune avböjde artigt och höll ansiktsmusklerna under kontroll. Han tänkte inte ge maffiabossen tillfredsställelsen att se att suget satt kvar. Tony log lite och fortsatte: “Det är inte en person som man bör stå i vägen för om man kan undvika det.”

De satt i vardagsrummet i den lyxiga Östermalmsvåningen, en av flera komfortabla bostäder som Tony ägde. Han suckade och strök sig med ett välmanikyrerat finger över näsryggen. De regelbundna dragen och den breda munnen förvreds i en bekymrad grimas vid tanken på farbrodern.

Sune betraktade honom från sidan. Det svarta håret började få anstrykning av grått vid tinningarna, ansiktet såg en aning härjat ut, ögonen trötta. Men i övrigt höll han stilen: skräddarsydd blå kostym, diskret randig sidenskjorta med matchande signerad slips, guldmanschettknappar och handgjorda italienska skor.

Tony tyckte om att klä sig dyrt.

Även den stora, ljusa våningen med sina takfönster andades förkärlek för prakt -

kristallkronor i varje rum, en rokokoensamble i ett av hörnen, äkta mattor, silverkandelabrar och mycket grönt. Några tunga palmer stod utplacerade framför ett stort panoramafönster, ormbunkar hängde i taket.

Sune antecknade i minnet att han skulle kontrollera om någon av de dyrbara tavlorna av erkända mästare som prydde väggarna var rapporterade som stulna.

Men han trodde inte det. Tony var inte dum, vilket man frestades att tro när man såg förmögenheten på väggarna, verk som den genomsnittlige konstsamlaren omedelbart låste in bakom metertjocka kassavalv. Men i Tony Succiś lägenhet var de å andra sidan ännu säkrare. Det fanns inte en tjuv i Stockholm med omnejd som skulle drömma om att göra en stöt i den här kvarten, tänkte Sune sarkastiskt. Inte hos den italienska maffians Sverigechef. Det vore i så fall antagligen det sista förövaren skulle komma att göra. Utan att kommentera

Tonys påstående fortsatte Sune att studera mannen framför sig.

På sätt och vis gillade han den lille sprätten. Tony stod vid sitt ord, ett avgivet löfte var något heligt. Där var de lika. Ett visst mått av rent spel kunde Tony också uppvisa, om man nu kunde använda den allegorin i gangstersammanhang, tänkte Sune. Dessutom hade Tony en slags distans till det han sysslade med och till livet självt som han kombinerade med en god portion humor. Sammantaget kunde han utveckla en betydande charm. Men Sune lät sig själv aldrig glömma att Tony Succi var en farlig motståndare; knarklangare, utpressare, hälare, bordellägare - och mördare. Och att det var hans jobb att gripa honom.

Sune hade haft med Tony att göra ett flertal gånger men aldrig lyckats få honom bakom lås och bom. Sist åstadkom Tony konststycket att begå ett mord mitt framför ögonen på honom och ytterligare två poliser. Offret, inte simkunnig, drunknade då Tony välte båten de satt i. Det första hävdade Tony att han inte hade någon kännedom om, det senare påstod han var en olyckshändelse. En replikväxling som sade något annat fanns visserligen bandad via en distansmikrofon men åklagaren kunde inte väcka åtal grundat på illegal avlyssning. Sune hade suttit i samma båt men med ryggen mot Tony och hörselskydd på huvudet. Hans vittnesmål betraktades därför inte som tillräckligt vederhäftigt.

Men både Sune och Tony visste. Tongmaffians representant, framlidne Huang Chi Zeng, hade på triadens uppdrag försökt armbåga sig in på den italienska maffians område. Men än viktigare var att kinesen indirekt bar ansvaret för mordet på Tonys sjuttonåriga dotter. Det gjorde att det hela fick en helt annan dimension - från affär till hederssak. Och heder, oavsett hur förvrängt Sune ansåg att maffian uttolkade begreppet, var allvarliga saker.

Dessutom visste Sune hur det kändes att hata så intensivt, så glödande, att allt annat blev betydelselöst. Han hade själv förlorat sin fyraårige son från sitt första äktenskap på grund av ett attentat. Och han hade inte skött det hela annorlunda än Tony utan helt sonika brutit nacken av mördaren inför flera hundra åskådare.

Till skillnad från gangstern hade han tagit sitt straff och tvingades dessutom leva med återkommande ångestattacker. Han hade dödat, visserligen sin familjs mördare, men ändå - det hade skett i hat, som hämnd. Ljudet när nackkotorna bröts fick honom flera år efteråt att kallsvettig vakna på nätterna. Det skedde mindre ofta nu, men helt fri trodde han aldrig att han skulle bli. Sune tvivlade starkt på att Tony led av några sådana sviter på grund av sina gärningar. Men

Tonys tid skulle komma, förr eller senare och om Sune kunde bidra till det skulle han inte tveka. Men det gick inte att förneka att de hade en del gemensamt. Till exempel respekt för varandra.

Som om Tony hade läst hans tankar, sade han:

“Även om vi finns på var sin sida om lagen, Bergström, så är vi rätt lika.” Han höll upp en hejdande handflata och log godmodigt åt Sunes irritation.

“Jag vet att du inte gillar det påståendet, men det är ändå sant. Åtminstone enligt min uppfattning. Problemet är att du ser allting i svart-vitt, Bergström, i termer av antingen-eller.” Han tog en cigarett ur ett försilvrat skrin, tände och blåste ut ett rökmoln samtidigt som han gav upp ett kort skratt.

“Det är lite Lutherskt, det där antingen-eller-köret. Ont eller gott, rätt eller fel -

tydliga förebilder och tydliga domar. Men det har mycket lite med verkligheten att göra.”

Han blev allvarlig och de svarta ögonen såg rakt in i Sunes. “Något som du dock måste ha svårt att ha en annan uppfattning om, är att vi båda vet hur det känns att mista ett barn. Och vad det kan väcka för känslor.”

Sune nickade motvilligt. Han gillade inte att bli påmind om den delen av sitt liv men kunde ändå inte låta bli att gå i polemik. Ordduellerna med Tony var annorlunda än med till exempel Lennart Källgren - men alltid lika utmanande.

“OK, det jag gjorde var primitivt, ursprungligt, hanen skyddar sin avkomma.

Inte särskilt civiliserat, jag håller med om det.” Tony nickade instämmande, Sune fortsatte: “Utan fel, fullständigt fel.” Det sista tillägget följdes inte av någon nick från gangstern men det hade Sune inte heller väntat sig.

“Men samtidigt finns flera sidor hos alla människor, även hos dig, Tony Succi -

och hos mig. När jag ser något sentimentalt eller vackert på film får jag något blött i ögonvrån, jag kan förbanne mig inte hjälpa det.” Sune mindes Annikas reaktion när hon för första gången såg honom sitta och smygtorka bort en tår framför TV:n - genuin förvåning, sedan ett ömt leende. Fast i somras hade hon skrattande levererat repliken: “Jamen Sune, inte på Falcon Crest i alla fall!” Men det verkade som graden av banalitet var underordnat den saknadens längtan som känslorna representerade - det man inte fick i barndomen…, hade familjeterapeuten sagt vid en av hans och hans förra hustru Lenas sittningar.

Sune avbröt sin tankegång och fortsatte.

“Kärleken till min dotter gör mig mjuk, en olycklig vän ger mig en klump i halsen. Så du har fel Tony, det rör sig inte om antingen-eller, utan om både-och.

Jag är både hård och mjuk, klok och dum, modig och feg.” Sune pekade på

gangstern. “Det gäller i olika situationer och tillsammans med olika personer.

Och jag väljer. Det är mitt ansvar. Vilka val jag gör beror på vad jag står inför.

Men till skillnad från dig är jag beredd att ta de rättsliga och andra eventuella konsekvenser av mina beslut och handlingar. Där har du det som skiljer oss åt, Tony Succi.”

Gangstern log snett och en gnutta förakt smög sig in i hans röst.

“Är det vad du kallar att ‘ta konsekvenserna’, att supa ned sig som du gjorde?”

Sune rörde inte en min.

“Nu försöker du förenkla sammanhangen igen, Tony lille.” Sune kunde inte låta bli att smyga in det nedsättande epitetet som betalning för Tonys tonfall. Han visste att Tony hatade att bli påmind om sin ringa längd. Men om det tog, visade gangstern det inte med en min. Sune fortsatte:

“Det ännu mer komplicerat. Att jag var svag och inte orkade stå ut med livet utan söp mig bort från smärtan, är en sak - men vilken styrka det krävdes att våga tillstå mitt misstag och komma tillbaka.” Sune pekade på Tony som såg ut att vilja invända. “Säg inte emot mig, grabben, i det här sammanhanget vet du inte vad du talar om!”

Tony drog ett bloss på cigaretten och granskade Sune utefter näsryggen.

“Du menar att det kan vara svagt att ha fel men starkt att erkänna det. OK, jag kan acceptera det resonemanget. Men bara om inte felprocenten blir för hög.”

Han borstade bort några askflagor från byxbenet och tittade kyligt på Sune.

“Eller som i farbror Gustavos fall - när det rör sig om en familjeangelägenhet.”

Sune insåg inte vad deras resonemang hade med den väsande gamen i parkeringsgaraget att göra. Vilket han påpekade för Tony bara för att omedelbart bli tillrättavisad.

“Min farbror har en son som han mist. Som du förstår av verbformen lever pojken fortfarande. Men han är kidnappad!”

Han pekade åter på Sune med sitt välmanikyrerade finger.

“Och din vän och kollega Tomas Falk är inblandad!”

Kapitel 11

U pptaget igen! Med en ilsken smäll dängde Sune telefonluren i klykan. Det var samma sak varenda gång! Ville han få något gjort genom andra så nog fan blev det fel!

Den här gången hade han köpt en TV 3/TV 1000-dekoder. Det började med att deras braskande annonser naturligtvis visade sig innehålla tomma löften. “Köp nu, se Wimbledon!” Kyss mig någonstans, tänkte Sune irriterat. Det hade tagit tre månader innan de levererat och då var det länge sedan tennisbollarna ven över centercourten. Täta telefonkontakter ledde bara till ursäkter där man skyllde på underleverantörerna.

När sedan dekodern kom lade den av efter cirka en månad. Nya telefonkontakter med inte mindre än två olika företag ledde till att han skulle få en ny, dessutom

“uppgraderad” för bättre bild och ljud. Det hade tagit ytterligare en månad och inte förrän efter arga telefonsamtal till TV 3:s ledning kördes den hem till Sune och Annika med bilbud.

Nåväl, den uppgraderade dekodern måste förses med ett speciellt kort för att fungera. Kortet, egentligen ett mikrochip, kom med posten men utan instruktion.

Ny väntan, sedan installation - men inget resultat. Ytterligare telefontid gick åt till att få reda på att det fanns en knapp på dekoderns baksida som måste slås på.

Vid det här laget var Sune förbannad, stressad och less på alltihopa. Men om han ville kunna se TV 3 fick han snällt foga mig. I monopolets namn, bland medialeverantörerna rådde ingen synlig konkurrens.

TV-kanalen fungerade i en månad, sedan var det dags igen. Färgglada snedstreck, rullande bild och inget ljud. Det företag som ansvarade för leveransen av uppgraderade dekoderns hade nu lagt sig till med ytterligare en finess, en telefontid mellan 1400-1600, oerhört generöst. Naturligtvis tutade det upptaget hela tiden. Sune gnisslade tänder. Hade han haft någon av de ansvariga inom räckhåll skulle han stoppat upp dekodern på ett onämnbart ställe. Så här var det för det mesta. Kunden förväntas vänta, ringa, komma in “så får vi titta på

det hela”. Tror dom inte att folk har annat att göra?

Sune brukade ohämmat sprida sin klagolåt omkring sig, ett sätt att göra sig av

med vreden. Tomas, som sällan retade upp sig i onödan, påstod vid ett tillfälle att Sunes veklagan över världens ofullkomlighet var lika regelbunden som solens uppgång.

“I så fall betyder det bara att antalet klantskallar är lika många som kornen på en sandstrand!” hade Sune replikerat. “Och att samtliga snubblar i vägen för mig!”

Bara tanken var tillräckligt för att få adrenalinet att rinna till, ansåg han.

Fast just nu byggde egentligen merparten av hans ilska på att han oroade sig för Tomas. Hela vägen upp till kontoret på Hornsgatan ältade Sune det Tony berättat. Helvete också! Visserligen hade Tony försäkrat att Gustavos göranden och låtanden inte hade med “familjen” att göra i någon affärsmässig bemärkelse.

Det vill säga att Tomas inte hade maffian i hälarna. Men Sune undrade i sitt stilla sinne om det var någon tröst. Sannolikt betraktade Gustavo det faktum att Tomas ägnade sig åt hans fru som en familjesak i annan, snävare mening. Dessutom var det tveksamt om det var mindre farligt att istället för maffian ha en högt uppsatt fascist efter sig. Sune blängde på telefonen. Tomas hade inte berättat för någon var han skulle vara, bara till Lager sagt något om “södra Norrland”. Fan, det kunde ju vara var som helst norr om Uppsala!

På det spartanskt möblerade kontorets skrivbord tronade en försvarlig hög med post. Sunes företag “Utredare AB”, som han startade efter fängelsevistelsen och när han avskedats från polisen, gick bra. Faktiskt mycket bra, pengarna rullade in. Verksjuristen hade, när Sune återinträdde i tjänst efter att ha blivit

“återupprättad”, krävt att han skulle avveckla firman och muttrat om “icke tillåten bisyssla”. Men sedan hade lagvrängaren gjort bort sig - han hade glömt att sätta ut ett datum för avvecklingen, en fadäs Sune inte hade en tanke på att upplysa honom om. Ekonomiskt sett borde han sluta som polis och ägna sig åt firman på heltid. Något som Annika skulle gilla, hon trodde att han skulle kunna vara hemma mer då. Själv var han inte lika säker på det.

För närvarande höll han på med två parallella utredningar; ett fall rörde misstanke om utpressning mot en kläddesigner. Killen var bög och företagsledningen paranoid. Men de betalade bra. Den andra rörde stölder vid två större teknikföretag. Också ett bra jobb, försäkringsbolaget som anlitat honom betalade punktligt. Sune föste ihop posthögen och lade den på

skrivbordet, satte på kaffebryggaren samtidigt som han lyssnade av telefonsvararen. En halvtimme senare var han klar och drog sig hemåt.

*

Klockan sade honom att han var sen. Igen. Annika hade starka synpunkter på att han jobbade så mycket och därmed lämnade henne ensam med ansvaret för Malin. Om en vecka skulle även hon återgå till jobbet. Barnledigheten var över, Annika höll som bäst på att skola in Malin på dagis.

Vilket var det första som drabbade honom när han steg innanför dörren.

“Nu får du förbanne mig hjälpa till! I morgon får du ta henne! Hon är helt hopplös, först ska hon inte gå dit och sedan ska hon inte gå hem!” Annika stod framför honom med händerna i sidan.

Sune tvärtände. “Kan jag få sätta ner portföljen innan du kastar dig över mig med dina krav?”

“Krav? Känns det som ett krav att du ska ägna lite tid åt din dotter?”

Annika hade också temperament och drog sig inte för att ta strid, särskilt när hon upplevde att någon ställde oberättigade krav på henne. Då kände hon sig kvävd och sparkade omedelbart bakut. Det var denna självständighet som redan i de tidiga tonåren stått i så bjärt kontrast till moderns oro och överbeskyddarnit att det lett till att atmosfären i hemmet blivit olidlig. Vid 16 års ålder flyttade Annika hemifrån och skrev in sig på en folkhögskola, något som understöddes av fadern, som led å bådas vägnar.

Överhuvud taget var självständighet ett centralt begrepp för Annika. Det var bland annat därför hon fallit för Sune - hans upproriska och obändiga livsinställning attraherade henne. Baksidan på myntet innebar dock återkommande kollisioner - precis som nu. De skrek åt varandra några minuter innan de lugnade ner sig och kunde börja tala med varandra. Tyvärr ledde ofta deras diskussioner in i en återvändsgränd.

I grund och botten delade de uppfattningen att hemmets plikter skulle fördelas rättvist och dessutom att livet inte bara fick bestå av arbete. Men när det kom till att omsätta denna insikt i praktisk handling var det betydligt svårare.

Vid ett tillfälle hade de varit bortbjudna till en konsult, som Sune träffat i ett av sina privatjobb. Anders, som han hette, hade hoppat av ett välavlönat ekonomjobb och startat eget - i och för sig inget märkvärdigt. Men grundidén var

ovanlig. Anders hade beskrivit det som “att jobba mindre och leva mer”.

“Utgångspunkten är att allting har ett pris, ingenting är gratis. Framgångens pris har det talats och skrivits spaltmeter om.” Han viftade lätt med handen i någon slags avfärdande gest. “Men också kärlek kostar. Uppoffringar, omtanke, tid för den andre, böja dig för den andres vilja eller behov, fastän du skulle vilja göra något annat. Samma med vänskap - att hålla kontakt, ställa upp, bry sig om. Min hustru vet hur man gör.” Han log vid minnet.

“Hon kan sitta i telefonen och pladdra med en väninna. När jag sedan frågar vad väninnan ville, får jag svaret ‘Inget särskilt’.”

“Jamen, ni har ju pratat i en halvtimme. Något ville hon väl?’”, invänder jag med typisk manlig rationalitet.

“Tja, hon ville bara höra hur vi mådde’, fick jag till svar.” Han höjde ögonbrynen och pekade på Sune. “När ringde du en kompis för att bara höra hur han mår? Eller du kanske inte har några kvar - som jag?” Leendet var den här gången mer vemodigt, klunken ur glaset djup. Sune smuttade på sin alkoholfria drink och längtade efter något starkare, Anders gick på i rättfärdighetens ullstrumpor.

“Det verkar som att kvinnor är bättre på att odla sina vänner än vi karlar.

Vänskap liksom kärlek dör av brist på näring. Det handlar om tid, att ta sig tid med varandra. Tid för närhet, tid för kärlek, tid till föräldraskap. Tid att njuta av våren, vänskapen och alla små värden vi redan har tillgång till. I konkurrens med arbete, karriär och krav på levnadsstandard.” I takt med att han talade sjönk nivån i grogglaset, han började bli lullig men det han sade var fortfarande oantastligt.

“Jag lyssnade en gång till en norsk professor i ekonomisk historia från Oslo universitet. Det var under en nordisk ekonomikonferens och deltagarna hade satt sig bekvämt till rätta, antagande att en historieprofessor måste vara rena sömnpillret. Men han fick oss att lyssna.”

“Bland annat påstod han att mänskligheten utsatts för ett par gigantiska manipulationer. När Adam och Eva sparkades ut ur Paradiset skulle de tvingas

‘arbeta i sitt anletes svett’. Arbetet var alltså ett straff.” Han höjde handen när både Sune och Annika såg ut att vilja protestera.

“Ett antal århundraden sågs arbetet som något endast de som måste sysslade med

- fångar, slavar, tjänstehjon och så vidare. Sedan kom industrialismens införande och protestantismens etik. Hand i hand bidrog de till en förändrad syn på

arbetet.” Han gjorde rösten prästerlig: “‘Genom arbete förhindras många tillfällen till synd’, eller ‘Genom arbete skapas hälsa och välstånd’ - för att som kronan på verket skriva in ‘allas rätt till arbete’ i fackliga avtal och regeringsdeklarationer. Och vips - arbetet är förvandlat från straff till privilegium”. Han tog en klunk och slog ut med handen.

“Nu står vi inför en tredje manipulation, påstod professorn. Åtminstone i västvärlden. Genom data-och elektroteknikens landvinningar kommer inom 50

år helt enkelt antalet arbetstillfällen inte att räcka till, man talar om en

‘arbetslöshet’ på upp till trettio-fyrtio procent. Ett tillstånd som för varje samhälle innebär destabilisering, framför allt så länge arbetet har ett centralt värde för den enskilde individens självkänsla. För det skulle gå att försörja lika många människor på den lönsamhet elektroniken ger - det är alltså inte pengar det handlar om, utan inställningen. Synen på arbetet måste därför förändras. Och varför inte?” Han såg trotsig och samtidigt beklagande ut.

“För många verkar arbetet ha blivit synonymt med livet. På arbetets altare offras familj, barn, vänner och byts ut mot större villa, nyare bil och fler TV-apparater.

Den tid vi har i livet konsumeras av det dagliga slitet. Vår identitet och vårt varande knyts så hårt till arbetet att människor begår självmord för att de misslyckas med en uppgift eller i en befattning. När det finns andra jobb, det vill säga andra försörjningsmöjligheter. Beklämmande.” Han gjorde en paus innan han fortsatte.

“Om arbetet har blivit så betydelsefullt att livet förlorar sitt värde utan det, ja, då

har att leva blivit synonymt med att arbeta. Och vi upplever oss inte ha något val. Men det är en chimär. Måste vi inte själva välja hur mycket av vår tid som skall gå åt till vad? Naturligtvis. Jag måste i alla fall. Mitt andra barn ska inte behöva växa upp utan sin far, det misstaget har jag gjort en gång. Aldrig mer.”

På hemvägen kom Sune och Annika överens om att de inte skulle odla Anders fortsatta bekantskap. Sällan hade de lämnat en tillställning med så dåligt samvete.

“Det är ingen konst att skita när häcken är full,” tyckte Sune. “Han tjänar på sin halvtid mer än du och jag tillsammans på heltid.”

Men även om Sune i sak hade rätt fortsatte samvetet att plåga dem. Inte på grund av Anders, utan därför att de aldrig lyckades hitta en vettig balans - trots timmar av diskussioner och tonvis med goda föresatser. Detsamma gällde även den här gången, men de talade i alla fall med varandra om problemet. Och då kröp det också fram vad som egentligen låg bakom Annikas ilska.

“Jag har blivit omplacerad på jobbet! Ingen har talat med mig och när jag ringde vårt fackombud fick jag höra att det är ett resultat av en omorganisation, där de förhandlat fram någon slags turordningslista för uppsägningar, men också för omplaceringar. Och att vi naturligtvis solidariskt måste acceptera förändringar för att vända tidningens dåliga ekonomi! Jävla skitstövel! Han låter som en köpt företrädare för arbetsgivarsidan!”

“Vad ska du jobba med då, om du inte ska vara kvar på ekonomiredaktionen?”

Sune ställde frågan så försynt som möjligt. Annika blängde på honom.

“Som kriminalreporter!”

Sune slog sig för pannan. Vilken jävla dag!

Kapitel 12

S om vanligt var fritidslokalen full med ungdomar. MTV vrålade ut rockmusik, videospelen blippade, flippermaskinerna och jukeboxen var igång utan avbrott.

Vid skjutbanan för luftgevär var det konstant trängsel och bland allt detta sprang ungarna omkring och stojade med bakelser och fikabröd i händerna. Även en del föräldrar skymtade, några hade till och med anmält sig som frivillig extrahjälp.

Men allt som allt kostade det skjortan, tänkte Gunnar när han gick genom lokalen. Utan centrala pengar skulle de inte ha råd att hålla öppet ens en månad.

Ledningen såg dock det hela som en investering i framtida medlemmar eller sympatisörer. Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli.

Några av traktens skins och småbusar satt och tryckte i ett hörn. De körde det vanliga snacket runt flyktingar och invandring - “de får lägenheter, skinnjackor och 5-växlade cyklar - vad får vi? Ingenting! Och vilka är det som betalar? Jo, vi! Nä, ut med dom, bygg våran ishockyrink istället! Alla svartskallar…”.

Naturligtvis satt Henrik tillsammans med dem. Gunnar registrerade detta beklagliga faktum men hade annat att bekymra sig om.

Samma morgon hade han fått ett telefonsamtal från regionchefen. Han hade uttryckt sitt missnöje med att frågan om flyktingförläggningen ännu inte var avgjord - det fanns kapitalstarka intressenter som otåligt väntade. Innan Gunnar hann gå i svaromål fick han en distinkt order: att åtgärda frågan om förläggningen - och att låta Henrik “aktivt bidra”, en formulering som inte kunde misstolkas. Gunnar hade protesterat och krävt förtydligande av vad “åtgärda”

betydde men regionchefen hade bara hänvisat till Henrik. Saken föll så att säga inom hans ansvarsområde. Regionchefen hade också antytt att detta var sanktionerat från högsta ort.

*

Gunnar gick fram till Henrik. Han låtsades inte om den övriga skaran.

“Jag behöver tala med dig.” Han gjorde en kast med huvudet som klargjorde att det skulle avhandlas enskilt. Henrik reste sig upp och följde efter honom bort mot det lilla spartanska cafèkontoret.

Gunnar gick rakt på sak och berättade om ordern. Henrik kunde inte låta bli att

triumfera.

“Vi skulle gått hårdare fram. Det duger inte med silkesvantarna!” Han lät ett hånfullt leende skymta när han tillade: “Jag har för mig att jag påpekade det!”

Gunnar tittade Henrik stint i ögonen.

“Du har hotat Folke Krans, eller hur?” Henrik blinkade inte ens.

“Hur så?”

“Karln är ju livrädd. Han uppgav att han fått anonyma telefonsamtal - nattliga, äckliga sådana med hot mot honom själv och hans familj.” Henrik tittade fortfarande på honom med det där jävla uttryckslösa ansiktet. “Han påstod också

att folk smugit upp bakom honom i affären och mumlat vidrigheter i hans öra.

Och att ett par typer stod utanför dagis och fällde slippriga kommentarer när hans hustru hämtade barnen. För helvete, Henrik, stämmer det?”

Henrik såg oberörd ut. “Röstade han för eller emot?”

“Emot.” Gunnar svarade motvilligt. Han förstod att det skulle ge Henrik vatten på kvarn. “Han försäkrade mig efter mötet att han delar vår uppfattning i den här frågan - och att han vill bli lämnad ifred.”

“Då så! Det stavas ‘resultat’. Vi skulle satt fler personer under press.” Henrik tittade på honom med sina blanka ögon. “Det är ju uppenbarligen också vad ledningen vill.”

Gunnar tittade forskande på Henrik. Han undrade vilka kontakter Henrik hade uppåt, de verkade minst lika frekventa som hans egna. Gunnar skruvade besvärat på sig.

“Men det här är inte Stockholm. Här pratar alla med alla. Sådana metoder kan lätt slå tillbaka.” Han trummade irriterat med fingrarna mot bordet. “Det är jävligt lätt att sitta centralt och komma med pekpinnar. Vi måste använda rätt taktik”.

“Taktik!” Henrik fnyste med illa dolt förakt. “Kamp och seger är rätt taktik, inte en massa velande i periferin!” Han lutade sig fram, knappnålsögonen borrade sig in i Gunnars huvud. “Dags för handling. Är du säker på att du har det som

krävs?”

Gunnar svarade inte. Men frågan var relevant. Han bytte ämne.

“Det här faxet kom nyss till kansliet, eller rättare sagt till dig. Vi ska hålla ögonen uppe efter en italiensk kvinna med en liten grabb. Vet du vad det rör sig om?”

Henrik läste snabbt igenom texten och granskade noga fotona i övre, högra hörnet. Han vek ihop papperet och stoppade det i innerfickan.

“Det är kodat ‘högsta prioritet’. Jag tar hand om det.”

Utan ytterligare förklaring reste han sig upp och gick tillbaka till gänget han lämnat.

Kapitel 13

“Vänta! Stanna bilen!” Monica lade en hand på Tomas arm. “Backa tillbaka en bit!” Tonfallet gjorde att Tomas omedelbart lydde.

De hade haft en underbar vecka tillsammans i stugan. Tomas hade aldrig tidigare känt sig så harmonisk. Monica var inte bara vacker och sexig utan också en god konversatör. Hon påstod själv att det hade att göra med Tomas förmåga att lyssna. Dessutom lagade hon mat som en mästerkock. Rondören mådde inte bra av det, men herregud, italiensk pasta med zuccinisås kunde han bara inte motstå.

Carlo visade sig vara ett charmtroll men det hade tagit några dagar innan han accepterade Tomas. Men sedan tydde han sig allt mer till honom och Tomas fick en föraning om hur mycket kärlek och tillgivenhet pojken behövde - men också

insikt om att han både ville och kunde ge Carlo det. De kom varandra mycket nära bara på den korta veckan, alla tråkiga omständigheter hade de lyckats förtränga. Men nu verkade det som om verkligheten hunnit ifatt dem. Tomas kände hur varje muskel i hans kropp spändes.

Monica tog fram en liten teaterkikare ur handskfacket och riktade den mot en parkerad, svart Mercedes mitt emot huset där hon hyrde sin andrahandslägenhet.

Två skuggor skymtade i framsätet. Tomas kunde höra hur Monica drog in luft i ett djupt andetag. Trots skymningsljuset kände hon tydligen igen någon, vilket även tycktes gälla Carlo som på italienska sade:

“Mamma, ä-är det pappa? M-måste vi f-fara bort igen?”

Vreden fyllde Tomas som ett rullande eldklot. Carlos ljusa röst var så bräddfylld av rädsla att han stammade. Utan ett ord och innan Monica hann säga något klev Tomas ur bilen. Han började gå längs trottoaren fram mot den parkerade bilen.

När han var mindre än tio meter från den öppnades båda framdörrarna och två

män klev ur. De såg ut som Helan och Halvan, tänkte Tomas - fast fulare. Och de var utan tvekan italienare.

Den korte, smale gick runt bilen och ställde sig på trottoaren tillsammans med den längre och tjocke, som höll ena handen i närheten av byxlinningen. Tomas ägnade inte ens en tanke åt att tjänstepistolen hängde kvar på jobbet. Precis som Sune bar han sällan vapen. Utan att sakta ned fortsatte han fram mot männen. I

sista ögonblicket kom han ihåg vad han var och höll tillbaka.

“Polis!” röt han med rösten tjock av vrede. De båda männen tittade på varandra.

En av dem drog på munnen. Det räckte för Tomas.

Han grep tag i den tjocke och vräkte honom mot bilen. Innan den lille hann fatta vad som hände hade han gjort sin landsman sällskap.

“Händerna mot bilen! Fötterna isär! Capisce? ” Tomas undrade för ett kort ögonblick var han fick det ifrån. Men han hade ju varit utsatt för italienskt inflytande i en vecka. Tanken på Monica och Carlo gjorde att han tog i lite extra när den tjocke gjorde en ansats att sätta sig till motvärn.

Vant muddrade hann dem. Den tjocke hade en kniv i en mjuk läderskida innanför byxlinningen, den andre var obeväpnad. Tomas kastade kniven under bilen och snurrade dem runt.

“ID-kort! På stubben!”

En ström av ilsken italienska forsade över den lilles läppar. Tomas höll upp handflatan och övergick till engelska. Vad fan hette ID-kort på engelska?

“Körkort!” Det fick bli en kompromiss men budskapet var uppfattat. Två

ovanligt kriminella nunor stirrade elakt på honom från körkorten. Tyst repeterade han namnen för sig själv innan han räckte tillbaka korten.

“Vad gör ni här?”

“Hur så? Vi har inte gjort något brottsligt! Och förresten, vi har inte sett någon identiteshandling från den påstådda polisen än!” Den tjocke hade en djup baryton och talade engelska utan brytning.

Tomas fick finna sig i att hans id-kort granskades med överdriven noggrannhet av båda. Han iakttog deras lugn och insåg att han inte skulle få ut något av att köra med dem. Istället vinkade han på Monica, som försiktigt kört fram till gatukorsningen. Hon gasade på och stannade bredvid dem.

“Känner du igen någon av dom?”

Monica nickade. På hennes ansiktsuttryck förstod han att återseendet inte var

angenämt. Hon började säga något när den lille giftormen avbröt henne på

italienska. Tomas klippte till honom direkt. Den store rörde inte en fena. En blick på Tomas ansikte räckte för honom.

“Hälsa er arbetsgivare, att om han eller någon av er lejda svin antastar Monica eller Carlo igen, så kommer jag att personligen se till att ni råkar illa ut. Mycket illa ut, är det klart?” Han hade velat uttrycka sig i mer målande ordalag men Carlos mörklockiga huvud stack ut genom sidorutan.

Ingen av männen rörde sig utan stirrade bara kallt på honom. Till slut nickade den lille och sade med ett tunt leende:

“Vi ska framför det.” Utan att tveka vände de sedan Tomas ryggen. När de böjde sig ned för att kliva in i sin bil rätade den lille på sig och knäppte med fingrarna i luften.

“Javisst ja, det höll jag på att glömma. Vi skulle hälsa dig samma sak, kriminalinspektör Tomas Falk. Vi ville bara vara säkra på att vi talade med rätt person.” Han gav Tomas en ondskefull blick. “Så att vi kan vara säkra på att vi har rätt adress.”

Trettio sekunder senare låg gatan tom.

Kapitel 14

D et första varje förbipasserande

lade märke till - och varje besökare också för den delen, även om de var fåtaliga

- var det kalhuggna området och den höga pallissaden.

Det andra var en enorm skylt som med stora forngotiska bokstäver deklarerade:

“MC-KLUBBEN BONE CRUSCHERS -

Privat område! Försvinn!”

följd av en något mindre men förtydligande skylt som förde tanken till det juridiskt finstilta i ett kontrakt:

“Ohörsamhet mot den tidigare

uppmaningen kommer garanterat

att rendera vederbörande

en längre sjukhusvistelse!”

Henrik Alm flinade till. Det skulle inte förvåna honom om gänget lyckats få

någon avdankad, skum advokat att flytta in i det där helveteshålet. Numera omsattes stora summor därinne. Han svängde upp på den grusade vägen som ledde fram till en tjock, tudelad träport i pallissaden och lät pick-upens signalhorn utstöta några korta tutningar.

Efter cirka tio minuter öppnades halvorna av två råbarkade typer. En långhårig, lönnfet man i tjugofemårsåldern med bar överkropp, säckiga jeans och högklackade stövlar släntrade nonchalant fram till bilen. De grova armarna var tatuerade från axlarna till handlederna, käkarna malde så att den veckogamla skäggstubben böljade som en veteåker. Han hukade lite och gav Henrik en granskande blick med de tättsittande ögonen. Sedan hoppade han upp på

fotsteget och gjorde ett kast med huvudet inåt fästningen. Henrik lade i ettan och körde in.

Ett femtontal omålade timmerhus kantande den breda gatan. Trätrottoarer av hyvlade plankor, en bar med läderlappsdörrar, hela anläggningen gav intryck av cowboystad uppbyggd för till exempel en filminspelning. I vissa avseenden bidrog även innevånarna till den föreställningen, tänkte Henrik medan han långsamt körde huvudgatan fram. Läderklädda, stövelklampande jeansbärare, de flesta med utseenden som klippta ur något register över efterlysta hästtjuvar.

Men där upphörde liknelsen att ha giltighet. Kriminaliteten var betydligt mer avancerad med bland annat misshandel, utpressning, häleri, knark-och vapensmuggling på meritlistorna.

Bara ett par, tre stycken hade något som skulle kunna kallas för fast arbete - en jobbade deltid på Systembolaget, en som inhoppande långtradarchaufför åt ett skogsbolag och en hade fått AMS-plats vid en relativt nyöppnad småhusfirma.

Men de tillhörde som sagt undantagen. Det närmaste några av de övriga kom en anställning var det tiotal som lät sig hyras som livvakter eller som vakter åt några hårdrockband vid olika konserter i trakten.

Inga tömmar behövdes heller för att tjudra deras springare som stod uppställda i rader utefter gatan - Harley Davidsons, BSA:s, några Kawasakis och ett stort antal hembyggda choppers. Hästar av metall, män av stål. Åtminstone om man fick tro “borgmästaren”, Jan-Erik Malmgren. Födelsenamnet försvann dock tillsammans med dopattesten. Han krävde att kallas “Höken” och det Höken krävde, det fick han.

Det senare innefattade även kvinnorna i lägret. Så länge de inte var gifta med någon i knuttegänget var de allmän egendom. Henrik lade märke till några nya, unga godingar. Höken och han skulle nog kunna komma överens om en lämplig bonus. Det brukade de göra. Han svängde upp framför en laduliknande byggnad, på trappan stod Höken flankerad av sina adjutanter.

Jan-Erik Malmgren var en liten, spenslig typ. Blont stripigt hår, smalt ansikte, blå ögon och liten mun. Allt hos honom var egentligen litet. Huvud, kropp, händer och fötter. Men han hade ett stort tänkande, ansåg han själv. För mer än tio år sedan köpte han detta nedlagda skogs-och jordbruk utanför Älandsbro, knappt en mil norr om Härnösand. Han lät såga ned över 500 träd, rev ladugård och uthusbyggnader men behöll delar av mangårdsbyggnaderna. Pallissaden byggdes runt husen, utanför den fanns ett avverkat område på över hundra meter vilket garanterade att ingen kunde närma sig anläggningen utan att bli sedd. Där flyttade han in med några andra likasinnade. Så startade Bone Crushers, ett eget

samhälle med egna lagar. Successivt värvades fler medlemmar. Antalet var nu upp i över nittio, varav runt trettio kvinnor och ett tiotal barn. Det varierade.

Kärnan bestod av ett femtiotal mer eller mindre hårdföra män. Alla hade eller avkrävdes samma inställning - i första rummet kom lojaliteten till gänget, dess normer och naturligtvis dess ledare. I andra rummet kom motorcykeln - och sedan ingenting. Utom möjligen föraktet för det etablerade samhället och deras lagar, regler och företrädare. Varje gång nya medlemmar beviljades inträde flyttades en del av palissaden och nya hus byggdes till. Henrik lade märke till att den östra delen höll på att rivas igen.

Myndigheterna genomförde då och då razzior, både tull och polis deltog. Man var oftast på jakt efter vapen, stöldgods eller knark. Men det var sällan någonting hittades och tillslagen blev allt mer sporadiska. På sätt och vis sammanhängde detta med gängets tillväxt. Varje operation krävde allt större resurser, det hela började liknade militära manövrer - dyra sådana. För gänget gav inget gratis.

Stenar och flaskor haglade över poliserna utanför pallissaden, innanför körde motorcyklarna i rasande fart fram och tillbaka med uppenbar livsfara för polismaktens representanter som följd.

När gatan väl var rensad möttes polismännen och tullarna av en tjock mur av kroppar, hotfulla gester och nedsättande tillmälen. Vid några tillfällen hade knivar körts in i deras mjukdelar. Visserligen inte för att döda men det gjorde inte dessa kommenderingar populärare. Och i mängden var det sällan möjligt att utpeka en specifik gärningsman. Detsamma gällde även utanför fortet. Vid de få

tillfällen man ändå försökt beivra brott hade gänget skrämt vittnen till tystnad.

De hade inte heller dragit sig för att hota åklagare och advokater. Bone Crushers hade på fem år vuxit till en skrämmande maktfaktor i trakten.

Visserligen hade Befria Sveriges underjordiska del från gång till annan nytta av deras existens, men han måste vara försiktig. Gänget hade ingen annan lojalitet än sin egen, tänkte Henrik. Höken var en oberäknelig psykopat, det gällde att hålla tungan rätt i munnen och näven full med prassel. Han drog åt handbromsen och steg ur. Höken stod kvar på trappan och glodde under lugg.

Henrik gick runt bilen och drog undan kanvasduken som täckte lastflaket. Utan att säga något började han lasta av fyra stora trälådor och några kamouflagefärgade påsar. Han tog i så han storknade men avstod från att begära hjälp. Han visste att han inte skulle få någon.

Höken kom släntrande från andra hållet och betraktade under tystnad den växande högen på marken. Plötsligt satte han foten mot en av lådorna och sparkade till. Locket flög av och landade på den dammiga gatan. Samma procedur upprepades med de andra tre lådorna. Framför sig kunde han se en mängd automatvapen, handgranater och sprängdeg. Arsenalen var uppenbarligen stulen från något militärt förråd, det framgick av lådornas och påsarnas beteckningar. Höken tog upp en automatkarbin och vägde den i handen. Han tittade åter på Henrik.

“Hur ‘heta’ är dom här?”

“Vad vi vet så är dom inte ens saknade än.”

Höken lade tillbaka vapnet och gjorde tecken åt två av sina adjutanter.

“Lagra dom här på samma ställe som resten.” Sedan vände han sig till Henrik.

“Det börjar bli en rätt stor samling. När ska dom vidare?”

“Det var meningen att hela skiten skulle vara i Grekland nu, men vi har fått problem.” Henrik strök sig över sitt rakade huvud.

Höken lade huvudet på sned, de små ögonen glimmade elakt.

“Då kommer ni till oss, då passar det, va.” Henrik tittade på honom med uttryckslös min. Han övervägde noggrant varje ord, det gällde att stå stark utan att provocera.

“Det brukar passa er också, ni går ju inte precis back på vårt samarbete.”

Höken blev plötsligt hotfull. Han steg tätt inpå Henrik och stötte upprepade gånger ett styvt finger i Henriks bröst.

“Gör klart för dig en sak, grabben! Vi samarbetar inte med någon. Om vi vill ha något, tar vi det. Vi gör vad fan vi vill! Förstått?!”

Henrik höll tänderna hårt sammanbitna och koncentrerade sig på att inte förlora behärskningen. Adrenalinet pumpades runt i hans kropp, han skulle vilja köra fingrarna i ögonen på Höken och slita ut globerna. Istället drog han efter andan och tvingade sig att nicka - kontroll, inte ge efter, tids nog … Det här jävla stället

ska jag se till att jämna med marken när vi fått makten, tänkte han. Med bulldozer.

“OK, vi samarbetar inte. Vad vill du kalla det då?”

Höken såg för ett ögonblick osäker ut, sedan flinade han till.

“Det här är affärer! Och det kommer att kosta extra, dom här volymerna snackades det aldrig om!”

Henrik rörde inte en min, tog bara upp plånboken ur innerfickan. “Hur mycket?”

“Det du har!” svarade Höken och rev med en snabb gest åt sig plånboken.

Henrik tog ett steg framåt men hejdade sig när de två kvarvarande adjutanterna morrade varnande.

Höken räknade med skadeglad min igenom sedlarna men det belåtna flinet suddades successivt ut. Han tittade upp och gav Henrik en kall blick.

“Smart jävel, har inte mer kulor på dig än som behövs. Va´ fan är det om, litar du inte på oss, va?” Henrik svarade inte utan höll bara kvar Hökens blick. De starrbligade på varandra i några sekunder, sedan stoppade Höken på sig sedlarna och gav upp ett gapskratt.

“Du vet när du ska hålla käften! Sån`t gillar jag! Kom igen, vi går in och tar en bärs!” Han dunkade Henrik i ryggen och var plötsligt idel solsken. Henrik passade på.

“Vi behöver en tio-femton man att blanda med våra egna. Det är en mindre operation, men vi vill ha ett ordentligt slagsmål.” Henrik kunde inte hjälpa att hans röst avslöjade det han kände. Höken flinade.

“Nasse-nöje, eh? Behöver vi vapen? Knivar? Puffror?”

“Nej, för helvete!” Henrik spände ögonen i Höken. “Dom ska spöas, det ska vara stökigt, röj utav helvete - men inga martyrer, tack!” Han hejdade sig och tillade:

“Förresten, ta med några knivar att plantera. Det ser bra ut i tidningarna.” Höken såg för ett ögonblick ut att vilja protestera men ryckte sedan på axlarna.

“OK, 1.000:- per man som vanligt.”

Han tittade på Henrik och log menande.

“Och 5.000:- till mig.”

*

Den idylliska folkparken låg lite för sig själv, i norra delen av staden utefter gamla E 4:an. Församlingshuset var gult och relativt nybyggt, sommarpaviljongen hade uteservering på den stora verandan. Musik och sång strömmade ut genom ett öppet fönster. Främmande rytmer, främmande tungomål. Klockan var halv nio på kvällen. Invandrarföreningen hade möte.

De hade inte hållit på mer än fyrtiofem minuter, när gänget kom marscherande.

Först hördes bara ljudet av stövlar och järnförsedda kängor på den asfalterade vägen. Sedan dök de upp i kurvan. Gunnar och Henrik kunde från bilen uppe på

kullen räkna till ett trettiotal. I händerna höll de bollträn och järnrör. Längst fram gick Hökens mannar. Utan att stanna svängde de in genom parkens grindar och fram mot entrèdörrarna. Fem man ställde sig på post utanför, resten fortsatte in.

Musiken tystnade tvärt.

Under några sekunder var allt stilla. Sedan brakade det loss. Luften fylldes av höga vrål och vettskrämda skrik. En stol kom farande genom ett fönster i en kaskad av glassplitter. Några invandrare rusade i panik ut på planen bara för att omedelbart bli nedklubbade och sparkade. Fler lyckades ta sig ut, de försökte springande ta skydd men hanns upp och slogs ned. Ljudet från kroppar som träffades av hårda slag blandades med offrens kvidande. Gunnar äcklades av den makabra scenen.

“Kamp och seger, det är det här jag menar! Vi måste tala ett tydligt språk, skrämma dom jävlarna!” Henrik tittade på slagsmålet genom en kikare. Han fuktade läpparna. Gunnar gav honom en tyst blick.

Henrik hade själv velat leda anfallet men Gunnar hade fått honom att avstå.

Partiet fick på intet vis förknippas med det som pågick. Syftet var att skapa en tillräckligt dramatisk och uppskakade händelse som fick folket i trakten att lyssna. Det måste beröra dem. Efter själva attacken på invandrarmötet skulle hopen därför dra vidare in mot centrum och vandalisera bilar, krossa butiksfönster och klå upp folk som råkade komma i vägen. Opinionen måste förmås, eller snarare skrämmas att ta ställning mot invandringen och flyktingförläggningen inför nästa fullmäktigebehandling.

De hade noggrant gått igenom operationen och hela tiden talat i termer av

“propagandastrategi”. Nästa steg innebar att Gunnar så snart som möjligt, helst dagen därpå, skulle hålla ett spontant torgmöte. Där skulle han dels kategoriskt ta avstånd ifrån “dessa grymma och fruktansvärda handlingar”, dels varna för att detta kunde komma att upprepas. Han skulle hävda att detta var vad man hade att se fram emot om flyktingmottagningen inte lades ned. Han skulle vädja till deras ansvar för sina familjer och sin ort. Gunnar blev avbruten i sin tankegång av Henrik, som gav ifrån sig ett konstigt strupljud. Han tittade åter på honom och vämjdes över de tillbakadragna läpparna och blottade tänderna. Det våld och den förstörelse de satt igång var en viktig del i scenariot. Men till skillnad från Henrik kunde Gunnar inte njuta av det som utspelades.

“OK, låt oss komma härifrån.” Gunnar hade sett nog. Henrik tog kikaren från ögonen och kastade en blick på klockan.

“Vänta! Jag vill bara se om dom håller tidsschemat.”

I samma ögonblick hördes en genomträngande visselsignal. Som en man sprang gänget ut från parken. Kvar på grusplanen låg eller vacklade människor omkring, gråtande och stönande. Henrik rörde inte en min.

“Visserligen har den lokala polisen bara några bilar, men man kan aldrig veta.

Dom kan få förstärkningar från Sundsvall. Därför ska allt vara över på en timme.” Han gav klockan en ny blick. “Det ger dom trettiofem minuter att ta sig in till centrum och röja”.

Gunnar gjorde en otålig gest med handen. Varje ögonblick innebar risk för att någon skulle se dem. Henrik beredde sig på att starta bilen och svänga ned från kullen, när ljudet av en motorcykel nådde deras öron.

Två man på en chopper kom farande genom kurvan och fortsatte rakt in genom folkparkens entré. Föraren stannade med en tvärsladd. För ett ögonblick doldes motorcykeln av ett kraftigt dammoln. När Henrik och Gunnar kunde skymta den igen, fick de se mannen på bönpallen rikta ett automatgevär mot församlingshuset. I nästa ögonblick öppnade han eld.

Hela övervåningen formligen perforerades av kulkärvarna. Fönster höll ihop, träflisor yrde genom luften. Någon skrek hysteriskt. Sedan upphörde eldgivningen tvärt och choppern försvann lika snabbt som den dykt upp.

Ett våldsamt jubel utbröt från gänget. Gunnar tittade på Henrik som stirrade efter motorcykeln med bister min. När Henrik till slut talade var det med en röst som fick det att krypa efter ryggen på Gunnar.

“Höken börjar bli väl självsvåldig. Vi får åtgärda det vid lämpligt tillfälle.”

Gunnar undrade hur den “åtgärden” såg ut men hade inte en tanke på att fråga.

Han hade en känsla av att han inte skulle gilla svaret.

Kapitel 15

“H ustrumisshandel är den vanligaste våldsaktiviteten i det här landet!”

upprepade kriminalreporter Christina Olsson och viftade upprört med sina glasögon.

“Huliganernas framfart orsakar dom största kostnaderna,” kontrade en klotrund manlig kollega. Redaktionsmötet gick på högvarv.

Annika deltog på sparlåga, delvis försjunken i tankar. Hon brottades med sina dubbla lojaliteter - dels till tidningen och sitt yrke, dels gällde det Sunes förtroende för henne som livskamrat. För deras yrken, förutom att de ockuperade för mycket av deras tid, innehöll också ett motsatsförhållande.

Sune jobbade oftast under tystnadsplikt. Hennes jobb var att avslöja även sådant som polisen av en eller annan anledning inte ansåg just då borde komma till allmänhetens kännedom. “Spaningstekniska skäl” angavs som den vanligaste orsaken och just detta förbehåll hade Sune givit henne när han berättade om misstankarna om vapensmuggling och kopplingen till nynazisterna. Men det kunde bli en fin story - hon måste bara gå runt problemet på något vis.

Redaktionssekreterare Tore Sandgren satt tyst och sög på sin underläpp. Det grå

håret stod som en sky runt hans avlånga huvud, de bruna ögonen såg illmariga ut. Små, tättsittande tänder visade sig när släppte underläppen med ett smackande ljud. Han svepte ut med handen och fick tag i en gummisnodd. Med en rynkning på ögonbrynen konstaterade han att han missade papperskorgen igen. Förstrött lät han blicken glida runt bordet.

Han visste att detta käbblande var något de då och då måste gå igenom innan han kunde slå fast vad som gällde. Att lyssna utan att höra var minst lika viktigt som att sedan besluta. Hans blick stannade på Annika.

“Vårt nya journalistiska stjärnskott säger inte så mycket?”

Annika tittade upp. Hon kunde inte höra på Tores röst om han använt omdömet på skoj eller allvar. Visserligen hade mottagandet varit översvallande, men man visste aldrig. Jargongen på kriminalredaktionen var ibland rå - om den också var hjärtlig hade Annika ännu inte hunnit bilda sig en uppfattning.

Efter nästan arton månaders barnledighet hade hon längtat efter att få börja jobba. Hon hade inte ägnat en tanke åt att det inte skulle innebära fortsatt placering på ekonomiredaktionen. Förändringar av den typen ställdes många kvinnor inför efter en tids bortavaro, det visste hon sedan förut. Men att det skulle drabba henne hade hon aldrig kunna tänka sig. Ett par samtal på “hög nivå” hade också gjort klart att hennes omplacering skulle bestå under åtminstone det närmaste året. Detta faktum var inte förhandlingsbart, fick hon veta, något som inte bidrog till att ställa henne positivare till den nya situationen.

Men när hon sedan på sin första arbetsdag och med taggarna ute steg av på andra våningen, hände saker som sakta fick henne att vända.

Till sin förvåning kunde hon direkt konstatera att kriminalredaktionens lokaler var betydligt rymligare än på ekonomi. Här fanns ett stort utrymme med ett runt bord, där alla fick plats under mötena. Den tekniska utrustningen var placerad så

att den inte stod i vägen men så att man ändå lätt kunde använda faxar, teleprintrar och telefoner. Ena väggen hade väl strukturerade materialhyllor med klipp, releaser, telex och faxmeddelanden i prydliga högar. På ekonomi hade varje reporter en egen modul att sitta och skriva i, här hade man istället rivit ett par mellanväggar och åstadkommit något som liknade ett ljust och rymligt kontorslandskap. Tore hade noterat Annikas förtjusning när han visade henne till hennes ordbehandlare. Det var på hans initiativ som ombyggnaden gjorts.

Hennes blivande arbetskamrater hade tagit emot henne med en stående applåd.

“Här kommer vår nya penna med rätt att smutskasta! Se upp politiker, finanshajar och övriga skurkar! Inklusive redaktionssekreterare!” Den klotrunde Lars Karsten Adamsson, Lasse-Maja kallad, drog ned skrattsalvor med sin påannonsering. Han syftade på Annikas avslöjanden av oegentligheterna på

finansdepartementet, konspirationen bakom frihetspartiet och att den förre redaktionssekreteraren på ekonomiredaktionen fått sparken när det genom Annikas scoop framkom att han varit mutad. Trots tiden hon varit borta var hennes renommé i alla fall fortfarande gott, tänkte hon en aning generad.

Redan vid nästa kommentar hade hon kommit ned på jorden. Det var Alex, en ung, fräknig och storkäftad journalist som fortsatte som härold.

“Och med direktkoppling till rikskriminalen! Nu är det slut på allt springande, tipsande och smörjande! Vi behöver bara be Annika ringa upp snuten!” Han kastade tillbaka huvudet och skrattade - men det var han ensam om. När Annika

gav honom en kall blick höll han avvärjande upp båda händerna.

“Jag bara skojade!”

Men det gjorde inte Tore när han vänd mot Annika tog upp tråden.

“Vi hälsar dig hjärtligt välkommen hit och hoppas att du ska trivas tillsammans med oss. Vad Alex fromma men skämtsamma förhoppning anbelangar ska du var klar över att vi inte ställer större krav på dig än på någon annan. Att bo samman med en polis och samtidigt jobba som kriminalreporter kan nog innebära större nackdelar än fördelar. Både privat och i yrket. Vi inser det.” Med en blick på Alex tillade han: “Åtminstone dom flesta av oss.”

Alex flinade och räckte ut tungan åt honom. Med ring i örat, punkinspirerad frisyr och nitat läderbälte såg han ut som om han rymt ifrån något hårdrockband.

Men Annika hade läst några av hans artiklar - Alex var mer än ett ögonvittne, en betraktare som återgav vad som hänt. Hon hade och då och då blivit imponerad av djupet i hans analyser av kriminalitetens funktion, både socialt och psykologiskt. Plötsligt tog han till orda och nu var det skämtsamma tonfallet borta.

“Jag har en grej som jag skulle vilja göra.” Alex hade en stor finne i mungipan som guppade när han talade, någonting han tycktes vara medveten om för han kunde inte låta bli att pilla på den.

“Ämnet är känsligt och kanske inte direkt kriminellt - men det har att göra med lagstiftning.” Han lutade sig tillbaka i stolen, tog bort handen från munnen och såg ut som han väntade sig motstånd. “Jag skulle vilja ta upp rätten till sin egen död.”

Istället för motstånd möttes han av kompakt förvåning, något som stod tydligt skrivet i allas ansikten. Vilket annat ämne som helst - men detta? Innan någon hann hämta sig, pekade han på sitt huvud.

“Tänk efter - rätten till ditt liv ifrågasätts egentligen inte. Men så sker med rätten till din död. Du får inte dö som du vill eller när du vill. Absurt.” När ingen vare sig såg ut att förstå vad han pratade om, långt mindre hålla med honom, fortsatte han med hetta:

“Jag kan acceptera att jag föds omyndig men i helvete att jag tänker acceptera att

dö på samma sätt. Men med åldrandet kommer förmynderiet - ingen nubbe till maten på “hemmet”, ät det vi bestämt att du ska ha, lägg dig när vi säger till. Jag vet med säkerhet att vi, Svenssons, blir myndiga vid arton års ålder. Men var står det att vi åter blir omyndiga efter pensioneringen? Var står det att dom rättigheter vi under hela livet ansett självklara på ålderns höst ska tas ifrån oss?” Alex slog ut med handen och tittade frågande på de övriga, varav de flesta nu stängt sina gapande munnar men fortfarande inte riktigt begrep vad han ville säga. Alex lutade sig fram och lekte med pennan, rösten var låg, sorgsen.

“Min farfar ligger på långvården, han lider fruktansvärt och vill dö. Men det tillåter inte dagens lagstiftning.” Annika och de övriga nickade - nu förstod de.

Alex var trots sin ungdom del i livets slutfas tillsammans någon han brydde sig om. Han lät blicken vandra runt bordet. Smärtan syntes i hans ögon.

“Så fort vi talar med varandra om den biologiska döden - även om det är sällan -

skymtar samma rädsla hos dom flesta av oss. Att dö som en ‘grönsak’, med liggsår, smärtor, oförmögna att ta hand om oss själva. Inte kunna kommunicera med omgivningen, kanske måste matas, få hjälp med dom intimaste av behov.

Bilderna är hemska, en död i förnedring, utan värdighet - och den skrämmer oss.” Han tittade på de övriga.

“Ingen vill ha det så, men vi står samtidigt handfallna inför alternativet. I huvudsak därför att frågan blåses upp till enorma proportioner av främst politiker, potentater från kyrkan, professorer i etik, docenter i ditten och datten.

Och inte minst av läkarkåren, som rädda om sitt renommé och för dom medicinska problemen kopplade till frågan, ansluter sig till dessa teoretiska svamlare. Gemensamt för hela bunten är att dom för diskussionen ovanför våra huvuden.” Ett uttryck för avsky syntes i hans ansikte. “Naturligtvis i all välmening, för vårt eget bästa.”

“Men detta är egentligen ett personligt ställningstagande, det angår dom bara marginellt. Deras enda bidrag hittills är att dom gör saken svårare och därmed förlänger enskilda människors lidande istället för att verkställa den enskilde individens egen vilja - att få dö med värdighet.”

Lasse-Maja bröt de övrigas tystnad, nästan försynt framförde han den första betänkligheten.

“Tänk om läkekonsten gör nya landvinningar om något år? Eller ännu värre,

nästa månad?” Innan Alex hann svara lade även Christina ved på brasan.

“Tänk om en sådan lagstiftning leder till påtryckningar och psykisk tortyr från giriga släktingar?” Men Alex verkade inte känna sig pressad eller ställd.

“Den typen av frågor faller på sin egen orimlighet i den meningen att dom ställs av andra än den döende. Under våra liv fattar vi en mängd beslut som vi sedan får ta ansvar för - detsamma borde gälla i den här frågan.” Han pekade på sig själv. “Det är mitt liv, mitt beslut och ansvaret vilar bara på mig. Dessutom är det sannolikt ett beslut som jag inte ens kommer att kunna ångra. Om hur många av våra livsbeslut kan man säga det?”

Redaktionssekreteraren hade hela tiden suttit tyst och inte tagit blicken från Alex. Nu tog han till orda.

“Politik är konsten att hindra människor från att blanda sig i det som angår dom, har något ljushuvud sagt.” Han nickade mot Alex. “OK, det är lite off side, men vi tar det.” Alex såg lättad ut, det betydde tydligen mycket för honom. Tore tittade på de övriga. “Några andra ljusa idéer, helst lite mer jordnära, tack?”

Annika tittade på de övriga runt bordet, hon kunde inte släppa sin story. Hon fick ögonen på ett av morgonens pressklipp i högen på bordet.

“Vad sägs om att följa upp det här?” Hon sköt över klippen från Västernorrlands Allehanda.

“Invandrarvåld?” Alex verkade försöka komma ur sin melankoli, det var han som gapade igen.

“Inte behöver vi exempel från Norrland för att göra något på det. Åk ut till Rinkeby, Husby eller Råcksta, det räcker!” Han singlade lite nonchalant över klippen till redaktionssekreteraren.

“Invandrarvåld och rasism säljer!” Tore slog fast den sanningen utan någon större entusiasm.

“Jag tror det är större än så, betydligt större!” Annikas iver hördes i hennes röst och de övriga tittade nyfiket på henne. Alex sade spefullt:

“Vad vet du som vi inte vet?”

“Alex!” Tore gav honom ett varnande ögonkast. Annika log och gav Alex en nick.

“Låt oss säga att jag har uppgifter från ‘vanligtvis välunderrättat håll’”. Hon knackade lätt med pekfingret på klippet. “Det finns uppgifter som tyder på att dom här, ‘Befria Sverige’, har internationella kontakter med nynazister över hela Europa och att dom bland annat finansierar sin verksamhet på sätt som inte överensstämmer med lagen. Mer än så kan jag inte säga just nu.” Hon gav Alex en road blick. “Av ‘utredningstekniska skäl’”.

“Har detta verkligen riksintresse?” Det var Christina som läste klippet. “Vi är ju trots allt en tidning för hela landet.”

Annika reste sig upp och gick fram till ett blädderblock på väggen.

“Befria Sverige opererar över hela landet”. Annika hade haft tid att ta fram tillgängliga fakta under veckan som gått. Fast hon hade fått gräva djupt. När Sune berättade om det förestående mötet på departementet hade hon omedelbart känt vittring av en story. Och Sune krävt tystnadsplikt. “Dom har etablerat en rikstäckande organisation med siktet inställt på att vinna inflytande på det kommunala planet. Vid förra valet lyckades dom få platser i några kommuners fullmäktigeförsamlingar. Men det är sannolikt bara början.” Hon grep en spritpenna, drog några streck på blocket och började bygga upp en hierarkisk pyramid från botten.

“I inte mindre än 37 kommuner finns det nu små kampceller, grupper på 10-15

personer som styrs av en gruppledare. Dessa organiseras i sin tur i kommunföreningar med var sin talesman. Ovanpå detta finns sju regioner vars chefer utgör det rikstäckande presidiet tillsammans med tre riksansvariga, högsta ledare. Partiets främste företrädare är en adelsman, friherre Gustaf af Crona, bosatt i Stockholm. Men dom satsar på landsorten före storstäderna, deras strategi verkar vara att där bygga upp en politisk plattform, trimma organisationen och ge sina företrädare politisk vana.” Annika gjorde en paus och bläddrade bland sina anteckningar.

Christina såg fortfarande tveksam ut. “Vad vill dom åstadkomma?

Annika sköt över en tunn tidning.

“Deras medlemsbulletin med programförklaring: inget nytt eller särskilt

anmärkningsvärt, den vanliga, gamla konservativa smörjan. Men deras sätt att jobba är nytt och bör belysas.”

Christina viftade med sina glasögon.

“OK, dom är rikstäckande, dom jobbar politiskt, kanske har nazistkontakter eller till och med själva är nazister. Fortfarande inget kriminellt och därmed inte vårt bord.”

“Att skjuta på folk som har en fredlig sammankomst är än så länge olagligt i det här landet.” Annika kände att hon började bli irriterad och tvingade sig att tala lugnt. “Enligt polisen besköts mötet med ett automatvapen, det bör ju rimligen vara stulet. Eller insmugglat”. Alex såg uttråkad ut.

“Än sen? Varenda jävel som vill ha ett skjutvapen bryter sig in i något militärt förråd och förser sig. Varför ska vi intressera oss speciellt för dom här idioterna?”

Annika var uppe i varv och gestikulerade ivrigt med båda händerna. “Ge mig några minuter till, så ska jag förklara.” Hon vände sig till samtliga igen.

“Dom är ytterst förtegna om sin organisation, vilka som är medlemmar och hur många dom är. Det är därför omöjligt att göra några ekonomiska analyser via till exempel medlemsintäkterna. Men i dom kommuner Befria Sverige verkar, gör dom det med besked: agiterar på torgen, ordnar politiska rallyn, öppnar något som kan liknas vid ungdomsgårdar, lånar ut pengar, startar kampanjer. Det förekommer också uppgifter om att dom driver läger för militär träning av ungdomar på privata egendomar, men det har jag inte lyckats få bekräftat. “

“Om det är sant är det för jävligt!” Det var Lasse-Maja som frustade ut sin åsikt.

“Moraliskt förkastligt men inte kriminellt.” Christina gav sig inte. Annika fortsatte.

“Några kostnader verkar dom inte sky. Bara i Härnösand med omnejd har dom distribuerat över 7.000 flygblad.”

Hon lade ifrån sig spritpennan och återvände till sin stol.

“Jag har lyckats få fram att minst en miljonär i Skåne stöder organisationen. Det

kan visserligen finnas flera enskilda individer med förvrängda ideal som backar upp dom, men det sker i så fall i det tysta. Och naturligtvis finns det lokala sponsorer. Men oavsett det, så räcker det inte långt. Vi talar om stora summor.”

Hon slog ut med ena handen. “Varifrån kommer pengarna?” Ingen gjorde någon ansats att besvara hennes fråga men ingen såg heller överdrivet intresserad ut.

“Är det allt du har?” Det var Tore som ställde frågan med neutral röst. Annika bet sig i läppen och nickade. Hon kunde inte säga mer utan att svika Sunes förtroende.

“Tyvärr, det är för tunt i nuläget.” Han höll upp en stoppande handflata när det såg ut som om Annika tänkte protestera. “När din källa kan ge oss mer att gå på, får vi se.” Sedan började han dela ut uppdrag.

“Du Lasse-Maja kollar upp nattens arresteringar, särskilt den där bögmördaren.

Ta Annika med dig, hon behöver komma in i rutinerna. Christina, du tar …”

Annika vippade med foten och svor tyst för sig själv. Hon tänkte på Sune.

Förbannade karlslok - han höll på att bli ett hinder i hennes karriär.

Kapitel 16

U ngefär samma tanke slog statsministern när han förstulet betraktade Sune Bergström. I regeringskansliet var Bergström känd - och ökänd.

Som oppositionsledare hade statsministern åtminstone perifert varit informerad om de händelser som skakat två tidigare regeringar. I samtliga fall hade den där Bergström spelat en central roll. Nu var det tydligen den här regeringens tur att drabbas av denna vandrande politiska katastrof, tänkte han dystert men skärpte sig omedelbart. Att fantisera låg normalt inte för honom, konkreta analyser och rationellt tänkande var mer hans stil. Problemet var bara att det Bergström rörde upp oftast trotsade allt förnuft. Statsministern kände till att kriminalinspektören betraktades som en bra polis - men också att han suttit två år i fängelse för dråp.

Hur var det var möjligt att denne man fortfarande bar brickan? Han måste tala med rikspolischefen om detta. Visserligen hade han hört något om att förre statssekreteraren vid dåvarande civildepartementet “benådat” mannen men han tvivlade på att det kunde vara ett formellt korrekt tillvägagångssätt. Dessutom var karln enerverande - Bergström hade när de hälsat påpekat att han röstat på

honom och hade stora förväntningar på hans politiska gärning. Och att han omedelbart skulle rösta bort honom om han inte levde upp till sina vallöften.

Statsministern tog av sig de trendmässiga glasögonen och torkade omständligt av dem. Ibland krävde verkligheten en nästan omänsklig maskhållning, tänkte han.

Förutom att den var helt okontrollerbar, vilket var en av orsakerna till att han just nu satt där han satt.

Han hade samma morgon fått ett telefonsamtal från Frankrikes president. Denne hävdade att Securitè hade klara belägg för att de ryska vapen som använts vid en rad attentat riktade mot judiska församlingar kom från Skandinavien. Han ville ha hjälp. Man misstänkte att nynazistiska organisationer låg bakom.

Presidenten hade låtit förstå att han förväntade sig att en sådan begäran togs på

djupaste allvar - och fördes upp på högsta politiska nivå. Även den finske presidenten hade mottagit samma begäran. Han hade omedelbart ringt Stockholm och regeringskansliet och därmed hade denna fråga fått någon slags internationell prioritet.

En knappt hörbar suck undslapp landets regeringschef. Han hade nyss lämnat partistyrelsens strategimöte där de brottades med vikande Sifo-siffror,

knäckfrågor inom fyrpartiregeringen, nydemokraternas senaste utspel och EG-frågan. Det sista den största enskilda huvudvärken men även de övriga frågorna krävde sin tribut Treo. Och nu något internationellt, nazistiskt förbrytargäng!

Han lät blicken surmulet glida över resten av församlingen.

Justitieministern följde uppmärksamt sin statsministers minspel samtidigt som hon försökte hålla ett öga på hans närmaste man, statssekreteraren vid statsrådsberedningen, Krister Algart. Hans gängliga lekamen var vikt över bordet i något slags anfallsställning, i alla fall såg det ut så. Intrycket förstärktes också av att han hela tiden satt med pennan i högsta hugg. Om Algarts föregångare under den socialdemokratiska regeringen haft avsevärt inflytande så

var det ingenting jämfört med denne mans position. Han hade på kort tid etablerat sig som spindeln i maktens nät - en spindel med ovanligt god aptit.

Personligen hade justitieministern hittills inte haft några problem i samarbetet vare sig med honom eller med landets regeringschef men hon var osäker på var hon hade statssekreteraren. Samtidigt var hon klar över att landets ledare hade för vana att fatta snabba beslut - och sedan envist hålla fast vid dem. Det gällde därför att vara på hugget och se till att inget gick åt skogen. Som ansvarig för polisväsendet var det i så fall hennes huvud som skulle rulla. Till slut lät hon blicken vandra över till försvarsministern. Han verkade mer upptagen med att rätta till sin slipshållare och stryka ut vecken på byxbenen än att bekymra sig om vad som skedde i rummet.

Samtliga lyssnade för tillfället på byråchef Claes “Bengan” Andersson från Säpo:s E-byrå, operativt ansvarig för säkerhetsunderrättelsetjänsten, inklusive kontraspionage och terroristbekämpning. De satt i ett mindre konferensrum på

Rosenbad.

Andersson vankade sin vana trogen fram och tillbaka med axlarna rullande från sida till sida medan han talade. Rikspolischefen satt tillbakalutad och petade naglarna samtidigt som han gjorde sitt bästa för att se intresserad ut. Tullverkets generaldirektör hade tagit med sig chefen för centrala tullkriminalen som inte behövde anstränga sig. Smuggling var primärt hans ansvarsområde, oavsett vad regeringen, Säpo eller polisen hade för uppfattning i den frågan. Samarbete var OK men tullen skulle leda det hela.

“Frågan är komplicerad,” sade Andersson och det fyrkantiga ansiktet såg bekymrat ut. “Det verkar som om det mellan de nazistiska och fascistiska partierna i de olika länderna förekommer dels direkt handel med vapen, dels

någon slags ‘låneverksamhet’. Det senare innebär att till exempel ett fascistparti i Jugoslavien kan vända sig till sina systerpartier i de andra länderna med begäran om stöd - och de kan för de mesta räkna med leverans.” Han gick fram till en overheadprojektor och projicerade en Europakarta på den vita duken.

“Den lättaste och antagligen mest frekventa vägen för vapensmuggling från öststaterna går via Estland, Polen och gränsen mot det forna Östtyskland. Även över gamla Tjeckslovakien.” Pedagogiskt visade han med en pekpinne på

smuggelvägarna. “Väl inne i EG-området kan vapnen fraktas omkring ungefär hur som helst, någon gränsbevakning att tala om finns ju inte.” Andersson gav statsministern ett snabbt ögonkast. Rikspolischefen hade varnat honom för att regeringschefen inte gillade negativa referenser till någonting som hade med EG

att göra. Statsministern såg mycket riktigt ännu surare ut.

“Men naturligtvis kan man också tänka sig att leveranser av vapen sker norrifrån, över Karelen. Eller direkt in i Finland och vidare till Sverige över Bottenviken. Från Baltikum ökar för närvarande smugglingen av såväl knark som vapen enormt. När det gäller våra sjögränser och till exempel den svällande båttrafiken kan tullen idag kontrollera mindre än en procent av resenärerna och kanske tio procent av fartygen. Att smyga in med några smuggelbåtar innebär inget större risktagande. Så rent tekniskt är det möjligt att den franska underrättelsetjänstens uppgifter är korrekta.” Andersson kunde inte avhålla sig från att ge regeringsmakten en känga. “Och tullen står inför fortsatta nedskärningar.” Chefen för tullkriminalen nickade energiskt för att understryka allvaret i det som sades.

Statsministern gav justitieministern en frågande blick, hon ryckte lite på axlarna.

Försvarsministern hade hittat en fläck på ena kavajärmen och skrapade frenetiskt med nageln. Algart var flitigast med sitt eviga antecknade. Till skillnad från sin företrädare höll han dessutom ordning på papperen. Andersson fortsatte:

“Så långt smuggelvägarna. En annan fråga är vilka det är som säljer - och vad.

Idag flyter det omkring oerhörda mängder vapen i gamla Sovjetunionen.

Handeldvapen, handgranater, bärbara luftvärnsrobotar, minor, sprängämnen -

den typen av lätt materiel ligger utanför all kontroll. Miljontals enheter är på

drift. Något bättre är läget när det gäller större grejor som tanks, plan, ubåtar, haubitsar och tunga fordon. Men bara för en månad sedan kom det till vår kännedom att 8 Mig-29:or spårlöst försvunnit. Troligen sålda till Taiwan.” Med en lätt knackning på projektorn släckte han bilden. “Men vi utgår ifrån att den

aktuella smugglingen rör lätta vapen, annars borde vi veta mer än vi till dags dato gör.”

Försvarsministern, som för tillfället knöt om sin ena lacksko, lade inte märke till sin statsministers bekymrade blick. Taiwan hade enorma behov av vapen och betalade kontant. Gamla förbindelser fanns också med Ryssland, bland annat hade både Chiang Kai Cheks son och sonson utbildats i Moskva. Ryssland behövde hårdvaluta - och det nu, inte i morgon. Det kunde i förlängningen innebära att ryssarna återupptog sin vapentillverkning i full skala. Och varför inte? Varför skulle USA och andra länder tillåtas sälja sina produkter på

världsmarknaden och inte Ryssland? När det dessutom var en av de få sektorer inom industrin som både hade kunnande och kvalité att erbjuda. Tänkbart var därför att även officiella myndigheter ville hålla kanalerna öppna och kanske till och med, om inte direkt så i tysthet, understödde vapensmuggling på bred basis.

Det här kunde bli en internationellt het potatis. Statsministern skruvade oroligt på sig i stolen. Han började se den franske presidentens begäran i ett nytt ljus och förbannade tyst den hala ormen.

“Förutom att mer än en miljon duktiga vapentekniker och vapensmeder är friställda gäller samma sak generaler, överstar och vanliga soldater.” Andersson ångade på. “De kan rekryteras, köpas, tvingas eller mutas att tillverka och sälja åt nya uppdragsgivare. En avdankad general med goda kontakter med olika armélager kan tillsammans med en korrupt tjänsteman inom försvarsministeriet utan större besvär sätta upp en dylik operation. Dessutom har den ryska Tjetmaffian och den sibiriska Permmaffian flyttat fram sina positioner, i de flesta större städer verkar dom öppet och fullständigt ogenerat. Även internationellt breder dom ut sig, i Helsingfors har dom i stort sett taget över gatuprostitutionen och spritlangningen. Även smuggling av knark och vapen finns på deras repertoar.” Andersson drog sig över den buckliga näsan med handflatan och slog sedan ut med armen i något som såg ut som en uppgiven gest. “Aktörerna kan alltså vara många.”

“Det stämmer.” Det var statsministern som gjorde ett inhopp. “Till och med på

officiell nivå kommer det idag erbjudanden från många olika håll.” Han satt tidigare i försvarskommittén och missade inte ett tillfälle att briljera med sina kunskaper inom försvarsområdet. Väl underrättade tungor i kanslihuset påstod att Sverige numera förutom en statsminister också hade två utrikesministrar och två försvarsministrar.

Försvarsministern, den ordinarie, nu uppenbarligen färdig med sin persedelvård, fyllde plötsligt i. Sune kände att han blev irriterad så fort statsrådet öppnade munnen. Den mannen verkade inte kunna be om en sockerbit utan att låta pompös.

“Omställningen av försvarsindustrin till annan produktion har till stora delar misslyckats. Det skulle inte förvåna mig om en del av dom gamla vapenfabrikerna fortfarande är i full produktion. Och Jeltsin har knappt kontroll över dom väpnade styrkorna i stort, långt mindre kläm på vad delar av manskapet kan tänkas ta sig till.”

Sune och Lager hade suttit tysta och lyssnat på utläggningen. Den del i utredning de hade att verkställa framstod i det här sammanhanget som både banal och oväsentlig. Dessutom tyckte Sune fortfarande inte att det i första hand var deras bord - vilket han inte kunde hålla inne med.

“Men är det inte finnarnas sak att få stopp på den här trafiken?”

Innan någon annan hann svara lutade sig statsministern fram över bordet och spände ögonen i Sune.

“Det är just den typen av provinsiellt tänkande vi inte har råd med i Europa av idag!” Han återtog sin upprätta kroppsställning och harklade sig en aning, generad över att han tagit i. Men det var något med den där obändige polisen som retade gallfeber på honom. Han luktade uppstudsighet och anarki. För att släta över gav han sedan Sune en kort föreläsning.

“Finland har nyligen gjort inköp av östtyskt materiel. Vi talar om storleksordningen 90 stridsvagnar, 300 artilleripjäser, 10.000 handeldvapen och över 50 000 ton ammunition. De håller på att modernisera sitt försvar i rasande takt. Det innebär dock att gammalt men fullt användbart materiel måste skrotas -

eller säljas. Kanske kommer en del av smuggelgodset därifrån.” I samma ögonblick som han fällde det sista yttrandet kunde han ha bitit tungan av sig.

Han behövde verkligen inte en ny incident med uppretade finnar. Snabbt lade han till: “Jag utgår ifrån att allt som sägs i det här rummet förblir statshemligheter.”

Sune såg irriterad ut. Oavsett färgen på politikerna som satt vid maktens taburett verkade alla lika förtjusta i begreppet “statshemlighet”. Och dess verktyg, hemligstämpeln och tystnadsplikten. Det var inte första gången dessa kommit

fram under hans efterforskningar inom regeringskansliet - och säkert inte den sista. För egen del avskydde Sune denna variant av omyndighetsförklaring, vilket han stod i begrepp att tala om för regeringschefen. Lager såg attacken i Sunes ögon och förekom honom.

“Kan det tänkas att svenska företag som inte är alltför bekymrade om försäljningskällans status gör helt legala affärer med officiella ryska myndigheter

- eller personer? Kanske till och med understödjer vapensmugglingen? Finns det någon sammanställning över de företag som gör affärer med Öst? Har till exempel det halvstatliga Bofors sådana kontakter?”

Statsministern bleknade. Tanken på en ny Boforsaffär blixtrade förbi. Han ryste.

Oppositionen skulle jubla. Samtidigt nickade han uppskattande åt Lager. Han hade även hört talas om chefen för rikskriminalens ekorotel, men till skillnad från vad som sagts om Bergström, var det idel lovord. Karln satte just fingret på

det allvarligaste inrikespolitiska hotet.

Försvarsministern kände sig kallad att besvara Lagers fråga.

“Vi har full kontroll över alla legitima affärer via tillståndsförfarandet, tullen och krigsmaterielinspektionen. Riksbanken registrerar dessutom betalningsströmmarna.” Han knäppte bort ett inbillat dammkorn från kavajslaget, log sitt stela leende och tillade syrligt: “När det gäller den illegala delen är det inte regeringens sak att utöva kontrollen utan snarare polisens.”

Rikspolischefen rörde inte en min, inte heller chefen för tullkriminalen och Lager. Men Sune kunde sin vana trogen inte tåla nedlåtande kommentarer.

“Låt oss då få sköta vårt arbete utan att en massa samordningsgrupper ska lägga näsan i blöt. Du kanske har glömt vem som sammankallat det här mötet?”

Försvarsministern såg överraskad ut, leendet stelnade ytterligare. Han var inte van att bli motsagd. Sune mötte hans blick utan att vika undan och några sekunders laddad tystnad sänkte sig över rummet. Tills Andersson tog upp tråden.

“Kriminalkommissarie Lagers fråga för oss över på köparsidan. Förutom den vanliga brottslighetens behov av vapen, som i mycket kan tillfredsställas här hemma genom inbrott i olika militära vapenlager, har vi inte haft någon större vapensmugglarorganisation i vårt land på många år.” Med en nick mot Lager

satte Andersson sig ned bredvid rikspolischefen. Lager gjorde en ansats att ta sig ur den djupa fåtöljen men gav upp.

“Harry Jonsson verkar ha fyllt ut det tomrummet under senare år. Omfattningen på hans verksamhet är dock ännu så länge okänd.” Han gav chefen för tullkriminalen en blick. “Tullen har hittills hittat två separata bolag som han använt som täckmantel men razziorna där gav ingenting. Men det kan inte uteslutas att fler företag dyker upp här i Sverige.” Han tystnade och halade upp en av sina gigantiska näsdukar. Omsorgsfullt strök han sig över pannan och nacken.

Lager svettades mycket, vilket inte generade honom eller hans närmaste omgivning - men ibland andra. Försvarsministern såg lätt illamående ut. Lager tittade på den mörkblå näsduken som om han funderade på att snyta sig i den men stoppade sedan med visst besvär ned den i kavajfickan.

“Dom ledtrådar franska underrättelsetjänsten plockade upp i Nice visade under alla omständigheter att ett nätverk av bulvanföretag gjort affärer med nazister i England, Tyskland och Italien. Länken till någon politisk organisation i vårt land är däremot tunn, för att inte säga en ren spekulation. Allt dom hade var en avriven del av en fraktsedel, eller ‘bill of landing’ som det heter i samband med fartygsfrakt. Härnösand står som angiven utlastningshamn.” Lager gjorde en stor affär av att veckla ut en liten, smutsig pappersbit.

“Namnet på avsändaren är oläsligt men en adress i Ramvik utanför Härnösand går att urskilja.” Han gjorde en konstpaus och tittade roat på statsråden innan han fortsatte.

“På den adressen bor en nydemokratisk riksdagskandidat.”

Först blev det alldeles tyst i rummet, sedan brast försvarsministern ut i ett högt gapskratt. Algart antecknade så att pennan glödde, justitieministern och statsministern utbytte förtjusta blickar. Tills Lager lade till:

“Som betalningsmottagare står det moderata partihögkvarteret!”

Kapitel 17

__

G unnar Perssons högtalarförstärkta stämma studsade mellan husväggarna. Han tittade belåtet ut över torget. Mötet var välbesökt - eller snarare välplacerat.

Fredag eftermiddag, 100 meter till Systembolaget, mitt i shoppingstråket. Solen sken, det rådde högsommarvärme, trottoarcafèet var fullsatt förutom att ett par, tre hundra medborgare flockades för att lyssna till hans ödesord. Men ändå rådde ingen glädje. Det låg i stället en stämning av återhållen rädsla över församlingen, en potentiell drivkraft i partiets tjänst. Den tänkte han utnyttja.

Bland åhörarna fanns också hans egna. Propert klädda, artigt uppträdande.

Flygblad delades ut, diskreta viskningar antydde att medlemskap i partiet var enda vägen att stoppa invandringen och därmed våldet. Allt gick mycket städat till, precis som det anstår möten arrangerade av ett ansvarskännande politiskt parti.

*

I ett öppet fönster på andra sidan torget svängde gardinerna sakta för vinden. En gevärspipa skymtade för ett ögonblick innan skytten drog sig längre in i rummet och lät kikarsiktets nålkors fånga in Gunnar Perssons välkammade huvud. Han log lite när han tänkte på vad dum-dumkulan skulle göra med den frisyren. Men det var ett bittert leende. Han kände sig djupt sorgsen, på gränsen till att falla i gråt. Han visste också att om han gav efter för den känslan skulle han inte få

gjort det som måste göras.

En sista justering av siktet och han var klar. Den turkiska militärtjänstens tvångsrekrytering hade åtminstone inneburit att han lärt sig hantera vapen. Han ställde ifrån sig geväret mot väggen och gläntade försiktigt på gardinen. Det var en stund kvar. När högtalarna fyllde torget med den svenska nationalsången, vilken alltid avslutade partiets möten, skulle han skjuta. Ett skott i hat - men också i protest, i desperat kamp för människovärde och rätten till en fristad. Han drog fram en av pallarna som hantverkarna använt - de höll på att måla om taket efter en vattenläcka - och satte sig ned. När han tände cigaretten lade han märke till att handen darrade. Men inte mycket.

Det soldränkta torget med sitt myller av människor gav intryck av småstadsidyll och frid. Men han visste bättre. Bakom kulisserna arbetade anonyma hatare.

Obarmhärtiga, enögda ättlingar till Antikrist med tomma själar, utan spärrar.

Glasmänniskor. Åter hemsöktes de av dessa onda krafter, mönstret upprepades.

Misshandel, bränder, våld och förakt vart de vände sig. Först i Turkiet därför att de var kristna. Sedan i Tyskland och Sverige, därför att de var olika. Trots att de försökte göra ett bra intryck, anpassa sig och vara goda, skötsamma medborgare låg våldet på lur. Det fanns alltid villiga verktyg. Och bakom dem kalkylerande, planerande glashjärnor.

Det måste få ett slut.

Han lade upp geväret i knät och strök över den släta kolven. Han skulle visa att det var sant. Att det fanns gränser.

Att de från och med nu måste räkna med motstånd.

*

Kebabresturangägaren Ismael Kaya skakade förtvivlat på huvudet när han tittade ut över förödelsen. Han hade tårar i ögonen.

Mobben hade dragit genom staden, vuxit hela tiden och på slutet hade över hundra ligister varit i aktion. Skyltfönster, bilar, uteserveringar - allt som kom i deras väg krossades. Den lokala polismakten stod maktlös, sex konstaplar kunde inte göra mycket annat än att försöka registrera de värsta huliganerna. För att eventuellt senare kunna gripa någon. En av de tjänstgörande polismännen hade försäkrat Ismael att de skulle göra vad de kunde för att finna förövarna, men samtidigt uttryckt klara förbehåll:

“Det verkar inte finnas några vittnen, vi får se om den tekniska undersökningen ger något”. Ismael hade givit honom en lång, misstrogen blick. Inga vittnen!

Snarare inga vittnen som ville ställa upp, av rädsla eller av likgiltighet spelade ingen roll. Resultatet var ändå detsamma. Alltid detsamma.

Restaurangen hade blivit totalt sönderslagen, vandaliserad till oigenkännlighet.

Varenda fönster var krossat, inredningen sönderslagen, matvarorna förstörda. På

väggen hade de vanliga, fantasilösa slagorden sprejats: “Stick, svartskalle!

Sverige åt svenskarna!”

Utan ett ord tog han en sop och började städa upp. Han var tvungen att göra någonting, annars skulle han antingen brista i förtvivlad gråt - eller vråla ut sitt hat. Hans hustru kom in med röda ögon. Han orkade inte se på henne.

“Var är Abu? Han borde vara här och hjälpa till.” Ismael ställde frågan med blicken fäst vid golvet.

“Jag hoppades han var här.” Oron i hennes röst fick honom att titta upp. Hennes ansikte var fyllt av rädsla, hon vred förtvivlat händerna.

“Ismael, jag är orolig för vad Abu kan ta sig till. Han svor att hämnas!” Hon tystnade och bet sig i läppen. “Han sa att han skulle gå till torget!”

Ismael släppte sopen och sprang mot dörren.

*

Abu satte geväret bättre till rätta mot axeln. Med en mjuk rörelse sköt han in patronen i loppet och lade an.

I samma ögonblick rörde sig dörrhandtaget bakom honom. Låskolven gav ifrån sig ett skarpt knäppande ljud, han snurrade runt, beredd att skjuta. Sedan sänkte han sakta vapnet.

Ismael tittade länge på honom. Utan att säga någonting tog han ett steg in i rummet och räckte fram handen. Abu grep hårdare om geväret med ett trotsigt uttryck i ansiktet.

“Far, den mannen är farlig!”

Ismael nickade instämmande men tillade med låg röst:

“Men farligare som martyr. Inte än, Abu, vi väntar och ser”.

Väntar och ser, tänkte Abu. Det sade antagligen judarna i Tyskland också.

Vi väntar och ser.

Kapitel 18

__

B ror Eskil Andersson bodde några kilometer utanför centralorten men var van att cykla, även om pedalerna den här kvällen kändes extra tunga.

Visserligen var han nöjd med att tidningen publicerat hans insändare, till och med på första sidan. Den hade haft formen av en flammande appell till alla medborgare, en vädjan till var mans förnuft och rättrådighet. Budskapet var kristallklart - de fick inte böja sig för våldet, det var dags att säga ifrån. Han hade gjort hänvisningar till såväl Bibeln som Hitlers epok. Ont stod mot gott, tiden var inne, kampen ett faktum. Varje enskild medborgare måste göra sitt val, visa i handling att medmänsklighet och generositet rådde på de mörka krafterna -

annars var de förlorade.

Och han hade fått respons. Telefonsamtal från enskilda människor, folk hade kommit fram till honom på gatan och tackat honom. Hela den lokala centerstyrelsen hade ringt och försäkrat honom om sitt fulla stöd. Men ändå.

Efter den brutalitet och förstörelse som mobben uppvisat hade stämningen i staden ändrats.

Visst hade det förekommit dumheter även tidigare - invandrare som trakasserats, telefonterror mot ansvariga på flyktingförläggningen, en eretrean hade knivskurit en raggare, några gängslagsmål, fönster som krossats - men ingenting som liknade den gångna händelsen. Dagen efter, när motorcykelgänget med över 40

motorcyklar defilerat genom staden med små svenska flaggor fastsatta på

styrstången, hade folk tysta klivit åt sidan. Inte en enda bil hade tutat, ingen hade höjt ett förmanande pekfinger eller en knuten näve. Människorna hade inte ens talat med varandra. Istället rådde rädslans tystnad. Ett dåligt tecken.

Han ruskade av sig obehagskänslan och bromsade in cykeln vid vägkanten.

Tankspritt trevade han efter pipan i hängselbyxornas ytterfickor med ena handen medan den andra lika vilset letade efter tobakspaketet. Vardagen innehöll även andra bekymmer. Han tänkte på korna. Några av dem hade sinat. Han suckade och tittade upp på de tunga molnen. Den ljumma vårvinden rasslade svagt i träden. Det luktade regn.

Då såg han dem.

Ur kvällsmörkret hoppade plötsligt fyra män fram, alla med näsdukar eller rånarluvor över ansiktet och vapen i händerna - kedja, bollträ, knogjärn och något som såg ut som en gummislang.

Bror Andersson stod som förlamad. Han kunde visserligen registrera det han såg, men inte ta in det. Det var för overkligt.

Innan han hann hämta sig från den första överraskningen fick han en spark i magen som vek honom dubbel. Han tappade cykeln och sjönk ned på knä.

“Din jävla svartskalle-älskare!” Rösten var ung och hatisk. Ett slag med bollträt över armen fick honom att tippa över på sidan. Han kämpade förgäves mot krampen och snappade efter luft.

“Nästa gång du tar ställning för blattarna, slår vi ihjäl dig!” Grövre röst, samma hat. Ett rapp med gummislangen spred en våldsam smärta över ryggen. Han föll framlänges och skrapade ansiktet i gruset.

Springande kängor, belåtna skratt.

Bror Andersson stönade.

Och korna som behövde skötas om…

Kapitel 19

A nnika korsade sina nylonklädda ben och kunde konstatera att kontrollchefen vid tullkriminalen vinglade lika mycket med ögonen som alla andra män.

Hon var medveten om att hon måste ta det varligt. Mötet på departementet hade hållits samma förmiddag, något som hon inte borde känna till. Att hon just nu satt framför en av tullens chefer var dessutom något som hennes redaktionssekreterare inte kände till.

Hon hade ringt upp tullverkets generaldirektör, en tidigare socialdemokratisk statssekreterare med väl etablerad ryggmärgskänsla för pressens politiska och ekonomiska betydelse. Förespeglande att hon samlade fakta för en artikelserie om de statliga verkens rationaliseringsansträngningar hade hon uttryckt tidningens oro över det växande trycket från öststaternas kriminella element i kombination med tullverkets krympande resurser. Svepskälet kom så naturligt, det ekonomiska tänkandet från ekonomiredaktionen satt i. Icke desto mindre var det ljuv musik för generaldirektören. Annika hade med kort varsel lyckats få tid för en intervju. Hon hänvisades till kontrollchefen för östra regionen vid tullkriminalen Olle Hansson, Sandhamnsgatan 57 i Frihamnen.

Tullchefen visade sig vara en mörk, krullhårig, satt man med bruna, pigga ögon som gjorde sitt bästa för att inte alltför tydligt visa att han uppskattade hennes välsvarvade ben. Skjortärmarna var uppkavlade, slipsen neddragen, kavajen hängde på stolsryggen. Det fanns något rastlöst över honom. Han såg ut som om han när som helst skulle kasta sig iväg för att göra en razzia - eller visitera några Finlandsbåtsresenärer. Skit samma, bara han fick vara där det hände. Käkarna tuggade på en blyertspenna och han försökte hålla blicken ovanför skrivbordskanten när han nyfiket granskade Annika.

Hittills hade hon inte med ett ord berört vapensmugglingen, varken i samtalet med verkets generaldirektör eller till Hansson. Det gjorde hon inte nu heller. Det gällde istället att cirkla runt ett tag och sakta närma sig 10.000-kronorsfrågan.

Under första halvtimmen fick tullchefen breda ut sig om den nya organisationen och tala sig varm för mer resurser till regionens så kallade “task force”. Det nya datasystemet som gjorde att man löpande kunde följa och därmed notera avvikelser i godsmängd, godstyp, priser och samarbetspartners fick Annika

också ordentligt förklarat för sig innan hon tröttnade och tog kommandot.

“Vilka faror står vi som nation inför i samband med den växande kriminaliteten i öst och den olagliga ‘export’ som förekommer?” Annika tyckte att tullchefen hoppad till litet vid ordet “export”. Men det var svårt att säga, det var ju hela tiden någonting som rörde sig på karln.

Hon försökte låta så insatt som möjligt men samtidigt lite naiv. Män brukade gilla “att tillrättalägga saker och ting” och att “se mer rationellt på problemet.”

Vad de egentligen gillade var att slå volter framför näsan på fruntimmer som kom och inbillade sig att de kunde eller förstod någonting bättre än de själva.

Allt som behövdes var att rigga scenen. Idiotsäkert, fungerade varje gång.

“Finland känner ju redan av den ryska organiserade brottsligheten genom ökning av gatuprostitution och spritlagning. Dessutom har regelrätta bordeller öppnats och torpedligor etablerat sig. Det sägs att priset på mord sjunkit från 100.000

mark till 80.000 sedan ryska mördarligor började arbeta i Helsingfors. Vad gör tullen för att motverka en liknande utveckling i Sverige?”

Olle Hansson log förbindligt men såg samtidigt lite trött ut. Vänsterhanden fick tag i blyertspennan, högerhanden trevade efter ett papper. Men sedan tycktes den handen komma på andra tankar för den försvann in i det krulliga håret för att röra sig i cirklar därinne. Annika fick en bild av en stor stålullsborste som höll på

att polera ett kalt huvud. Hon undertryckte en fnissning. Hansson tittade i taket och verkade än så länge mest förbryllad över att han inte fick fortsätta att berätta.

Han besvarade frågan defensivt.

“Tja, det mesta av det du räknar upp faller ju inte inom vårt ansvarsområde utan snarare kriminalpolisens.”

Annika reste sig plötsligt upp och vände sin välformade bakdel mot honom. Hon böjde sig framåt och låtsades borsta bort något från stolssätet. När hon satte sig och åter korsade benen hade den korta kjolen åkt upp en bit och tullchefen satt tänderna ordentligt i blyertspennan. Förvirra fienden. Annika fortsatte på den inslagna vägen.

“Men utgör inte ett av dom allvarligaste hoten just smuggling - av kriminella

‘tjänster’, sprit, vapen - och inte minst av det ryska knarket som prismässigt ligger på en tiondel av det sydamerikanska?” Hon försökte låta bli att vippa med foten, något som hon ofta kom på sig med att göra när hon var otålig.

Hansson spottade ut en träflisa. Pennan fick en misslynt blick innan han släppte den på skrivbordet och övergick till att växelvis flytta armbandsurets urtavla från insidan till utsidan på handleden.

“Jo, det är riktigt. Vi är mycket bekymrade över den snabbt ökade narkotikasmugglingen. Verket har också satsat…” Annika avbröt honom.

“Hur är det med vapensmuggling?”

Tullchefen släppte klockan som om han bränt sig och övergick till att klottra på

skrivbordsunderlägget. Annika fruktade att han började dra öronen åt sig och lade snabbt till:

“Men ni kanske inte har så mycket erfarenhet av sån`t. Det har väl inte funnits någon större vapensmugglarliga som opererat i Sverige under dom senaste tjugo åren.” Hon gjorde en paus och tillade med ett stänk av sarkasm i rösten:

“Åtminstone inte som åkt fast.”

Tullchefen såg irriterad ut och viftade förmanande med pekfingret. “Det där är inte korrekt. I samband med Boforsaffären tog vi en man i Malmö som senare dömdes i USA. Flera vapengömmor som misstänkta terrorister haft…”.

Annika avbröt honom igen och fortsatte med “säga-emot”-taktiken.

“Jamen, det där är ändå undantagsfall. För någon som vill handla med vapen måste det väl vara enklare att bryta sig in i något obevakat, militärt vapenförråd än att…” Nu var det Annikas tur att bli avbruten. Hanssons finger for som en vindrutetorkare framför hans ansikte.

“Åter är du felunderrättad.” Han slängde sig tillbaka i stolen och höll upp andra handen. Pennan hade plötsligt förflyttats till ena mungipan. Han räknade ned.

“För det första kan en smugglare jobba i tysthet. När det sker ett inbrott i ett vapenförråd leder det till stora pådrag. Razzior överallt irriterar andra brottslingar, risken för tjallare är stor.” Han gjorde en paus och antydde med höjda ögonbryn och menande nickningar att Annika borde anteckna.

“För det andra är smuggelvapen kompletta med slutstycken och ammunition. För det tredje kan vapnen ofta inte spåras. För det fjärde kan man leverera exakt efter beställning - något som ofta inte låter sig göras när man ska chansa på vad ett

förråd kan innehålla.” Tullchefen lär pennan göra en piruett.

Annika låtsades endast motvilligt acceptera hans påståenden.

“Du får det att låta stort och välorganiserat. Vapensmugglare är väl ändå

småhandlare?”

Hanssons överläpp drogs uppåt och blottade en tandrad som såg ut som om någon kastat in tänderna på måfå. Han övergick från att vara irriterande till mästrande.

“Gör klart för dig en sak: vapensmuggling är näst efter knark den kriminella bransch som internationellt omsätter mest pengar. Det rör sig om miljardbelopp.”

Annika fortsatte att se tvivlande ut, tullaren betraktade henne med den kunniges överlägsenhet. “Bara i Sverige räknar vi med att det säljs mellan 200-300 vapen i månaden.” Han lutade sig fram och sade med eftertryck: “Det finns alldeles för mycket illegala vapen som flyter omkring här bara jämfört med för några år sedan. Vid praktiskt taget varenda rån och överfall används dom. Allt oftare tunga vapen; 375 Magnum, Uzis, pumphagelgevär - brottslingarna har sin egen tio-i-topplista på favoritvapen och smugglarna levererar. Och dom blir som sagt allt fler.”

Annika spände strängen ytterligare och fortsatte invända, men nu mjukare, på

väg att ge sig.

“Vapnen du räknade upp är företrädesvis amerikanska. Kan öststatsvapnen verkligen konkurrera med dom? Ligger det några nämnvärda vinster i hanteringen?”

Hansson vände sig mot bokhyllan och tog fram en röd plastmapp. Han lät en vapenbroschyr glida över skrivbordet.

“Kalaschnikov automatkarbin är ett mycket bra vapen. Rysstillverkat, fungerar i alla väder. Den tål törnar, kyla, sand, inga eldavbrott ens i en öken.” Han daskade handflatan mitt i den glättade broschyren. “En så`n här kan du köpa på

gatan i Moskva, St Petersburg eller Tallin för cirka 1.000 rubel, det vill säga någonstans mellan 50-100 svenska kronor, beroende på dagens växelkurs. I Sverige går den att sälja för allt mellan 10.000-15.000, oavsett vilken som är köpare.” Han log lite sarkastiskt. “En nätt vinst på 99%. Om du sedan tar betalt i narkotika kan du mångdubbla vinsten i nästa led.” Han sopade den första åt

sidan och sköt över en ny broschyr.

“Populärast är Makarov, en militärpistol, som är ännu billigare och finns i stora mängder.” Hansson blev nästan förtrolig, lutade sig över skrivbordet och lät åter blicken granska Annikas ben innan han fortsatte.

“Utanför Tallin hittades bara för en månad sedan en container med 15.000

Makarovpistoler. I Helsingfors ytterligare tre containers med 25.000 vapen i varje. De var adresserade till Isle of Man för vidare befordran till tredje land, troligen Grekland. På inget av vapnen fanns något tillverkningsnummer. När man lyckades spåra dom tillbaka till tillverkaren påstod fabriken att det var skyttevapen, modifierade för tävlingsändamål.” Han fnyste så att några näshår tittade fram. “Våra experter kunde inte se att en enda detalj var ändrad.”

Annika nickade eftertänksamt, låtsades imponerad av det hon hörde.

“Men det måste ju innebära att fabriken medvetet tillverkade smuggelvapen. Hur kan det gå till?” Hansson log överseende.

“Vapenfabrikerna delar helt enkelt upp sin produktion i en legal, ‘vit’ del och en illegal.”

“Men fabrikerna i Ryssland står ju under statlig kontroll?”

Hansson log ännu mer överseende. Han tyckte nästan att hennes naivitet var charmig. Den gav honom definitivt chansen att glänsa.

“Korruption är ju inte precis ett okänt begrepp i Ryssland - och speciellt inte nu.

Vi har från gång till annan haft anledning att misstänka att högt uppsatta tjänstemän haft ett finger med i spelet.”

Annika började dra åt snaran. “Höga tjänstemän med smutsiga fingrar brukar innebära att även politiker är inblandade. Har ni funnit några bevis för det?”

Hansson blev plötsligt vaksam, pennan åkte in i munnen igen.

“Varför frågar du det?”

Annika hade under de senaste tio minuterna suttit och längtat efter att få torka bort det nedlåtande flinet ur tullchefens ansikte. Hon gav plötsligt fan i vad Sune

skulle tycka.

“Därför att det i så fall gör saken till en fråga för den svenska regeringen.

Avhandlades detta under mötet på justitiedepartementet i förmiddags?”

Annika njöt för ett ögonblick av att se tullchefens överlägsna min förbytas i överraskningens blekhet. Hansson stirrade inte längre på hennes ben.

“Hur känner du till det mötet?”

Annika fortsatte obarmhärtigt. “Du medger alltså att mötet ägt rum?”

Tullchefen stirrade oroligt på henne, käkarna malde på tomgång. Ett ögonblick trodde Annika att han skulle svälja pennstumpen - ytterligare ett offer på

statsmaktens sparaltare. Istället tog han ut det som var kvar av pennan och betraktade den ingående. Sedan ryckte han på axlarna.

“Jag förstår inte hur du fått reda på det så snabbt, men det kan väl inte vara någon större hemlighet. Ja, vi har haft överläggningar med regeringen.”

Bingo! Annika lyckades endast med svårighet dölja sin belåtenhet. Nu hade hon officiell bekräftelse på att regeringen och tullverket sammanträtt.

“Diskuterades vapensmuggling under mötet?”

“Inga kommentarer.” Hanssons knogar lyste vita, han såg ut som om han tänkte bryta av blyertspennan.

“Men du kan bekräfta eller dementera att vapensmugglingen togs upp till diskussion?”

Hansson var nu klart på defensiven. “Inga kommentarer har jag sagt. Det får du fråga generaldirektören om.”

Annika vek ihop anteckningsblocket. Det räckte. Hon kunde se ingressen framför sig: “Hög tullchef vill inte dementera att ryska politikers inblandning i omfattande vapensmuggling riktad mot Sverige diskuterats på regeringsnivå”.

Storyn var ett faktum. Hon log vänligt mot tullaren.

“Jag får tacka för intervjun. Den har varit mycket givande.”

Hansson svarade inte, nickade bara avmätt. Annika reste sig upp, drog ned kjolen och gav honom ett spefullt ögonkast.

“Jag är övertygad om att vi båda fått ut något av den.”

Så fort Annika hunnit utanför dörren kastade sig Hansson på telefonen.

Kapitel 20

S tatsministern lade på luren. Statssekreteraren hade just rapporterat att en tidning redan fått nys om morgonmötet.

Naturligtvis hade det bara varit en tidsfrågan innan media skulle få korn på det.

Men inte så snabbt. Det kunde inte vara en tillfällighet att journalisten hette Annika Strömberg, sambo med den där Bergström. Samtalet med rikspolischefen framstod som allt mer akut.

Men måste ändå anstå, andra plikter kallade. Officiella sådana, för en gångs skull angenäma. Han tog av sig glasögonen och kliade sig på näsan med skalmen medan han tittade ut genom det skottsäkra fönstret. Ett lätt duggregn drog fram över Riddarfjärden.

Förra gången ett samarbetsavtal slöts med östgrannen gynnade det ensidigt den ryska sidan. Ryssland hade gott om torrfura, ett utmärkt byggmaterial för småhus, en av de naturtillgångar som kunde ge landet ett kapitaltillskott på

exportmarknaden. Den socialdemokratiska regeringen hade lyckats sy ihop en överenskommelse som innebar att monteringsfärdiga småhus exporterades från Ryssland till ett företag utanför Luleå, där de sedan såldes. Det skapade ytterst få

arbetstillfällen på den svenska sidan men däremot en via svenska biståndspengar statsunderstödd rysk konkurrent på den redan hårt ansträngda svenska husmarknaden. Inte så lyckat. Men den här gången såg det bättre ut.

Den svenska biståndsorganisationen SwedeCorp hade slutit ett så kallat joint venture-avtal om leveranser av virke. Det ryska sågverket erhöll visserligen både kontantstöd, transportstöd och exportkrediter, men tillpassning, finsnickeri, montering och försäljning av småhusen skulle ske i Norrland, i Ångermanland.

Statsministern hade utan större besvär lyckats komma överens med sina borgerliga partikollegor i frågan. Inte ens nydemokraterna trilskades, de vurmade ju för “bistånd till närområdet”. Han var själv rätt belåten med sin insats. Det var inte ofta man i det politiska livet kunde slå två flugor i en smäll - arbetstillfällen till Norrland och affärsmässigt sunt bistånd. Redan samma eftermiddag skulle han resa till St Petersburg för att officiellt inviga etapp två av sågverkets utbyggnad. Men sedan måste han vidare till Moskva och mindre angenäma plikter. Han suckade och övergick till att suga på glasögonskalmen.

President Jeltsin hade en omfattande agenda med frågor han ville diskutera med den svenska regeringen. Vapensmuggling fanns inte med på dagordningen, men måste komma upp. Dessutom måste presidenten fås att förstå att Sverige inte stillasittande kunde åse, hur kriminella organisationer expanderade i Ryssland och sedan gick “på export”. I sin förlängning kunde de utgöra ett hot mot svenska medborgares trygghet och landets stabilitet. För någon överdriven respekt för territoriella gränser eller övervakande myndigheter kunde man ju inte påstå att ligorna uppvisade - varken de ryska eller de svenska. Bara fräckheten att ange moderaterna som avsändare på fraktdokumenten var ju upprörande.

Statsministern strök sig bekymrat över pannan, den pojkaktiga luggen kunde den här gången inte förta intrycket av plågad statsman.

Den tilltagande brottsligheten i öststaterna bekymrade honom betydligt mer än han ville visa utåt. Korruptionen bredde ut sig överallt, svarta affärer var redan vanligare än vita. Den organiserade brottsligheten flyttade fram sina positioner med oroväckande hastighet och effektivitet. Just det sista var särskilt illavarslande. Om maffian i USA, som haft att brottas med ett relativt stabilt samhällsbygge, ändå nått sådana framgångar och blivit en så viktig faktor i samhällsmaskineriet, vad kunde inte då de sovjetiska brottsorganisationerna åstadkomma i ett samhälle mer eller mindre i upplösning? Statsministern hade inga svårigheter att föreställa sig ett framtida scenario där ett genomkorrumperat Ryssland med avsevärd militär slagkraft - ett nationellt brottssyndikat med kärnstridsspetsar - började ställa orimliga krav på sin omgivning. Och Sverige tillhörde definitivt omgivningen.

Om man dessutom tog i beaktande den människosyn som tillät medelåldern på

Kolahalvön att stanna vid 54 år på grund av tungmetaller och radioaktiv strålning eller som efter Tjernobylhaveriet skickade 10.000 arbetare rakt in nedsmittat område och mot en säker, plågsam död, så fick man en skrämmande bild av totalt förakt för människoliv och individens värde. Av en i grunden brutal stat. Tanken skickade kalla kårar utefter statsministerns rygg. Han suckade igen, ruskade på sig och satte tillbaka glasögonen på den aristokratiska näsan.

Men först St Petersburg och invigningen. Sådan var politiken - stort blandades med smått, möjligheter med faror, väsentligheter med futtigheter. Det mesta tvingades man på ett eller annat sätt hantera. Han tog upp ett PM från justitieministern om statsrådens aktieinnehav i vapenindustrin, men kunde inte koncentrera sig. Statsministern vände åter snurrfåtöljen mot fönstret och tittade ut över Riddarfjärdens gråa yta.

Han undrade på vilka grunder hans politiska gärning skulle komma att bedömas.

Kapitel 21

A nfallet kom utan förvarning.

Det första slaget träffade Tomas oskyddade bakhuvud i samma ögonblick som han klev ur bilen. Han föll mot den öppna dörren famlande efter stöd men en våldsam spark vräkte honom ned på trottoaren. När huvudet träffade marken omslöts han av ett barmhärtigt mörker. Det enda Tomas hunnit uppfatta var att de var flera - och klädda i kostymer.

De närmaste minuterna utsattes hans medvetslösa kropp för systematisk misshandel. Sparkar och slag placerades där de gjorde störst skada. Hans högra hand sträcktes ut över trottoarkanten. Samtliga fingrar bröts med ett knastrande ljud när en läderklädd sula stampade till.

*

“Varför och vilka?” Sune hade avsett att viska fram frågan men det lät mer som en hotfull morrning. Han var vit i ansiktet, de stora händerna var knutna. Lager föste honom milt men bestämt åt sidan.

Tomas klippte med ögonen och försökte fokusera. När han såg Sune vid sängkanten flankerad av Lager och Kent Carlstedt sprack hans svullna ansikte upp i antydan till ett leende. Han stönade omedelbart till av smärta.

“Läkaren säger att du kommer att bli bra men att du behöver vila. Några revben är knäckta och högerhanden illa tilltygad. Två framtänder är avslagna. Men du slapp inre skador.” Lager talade lugnt, hans ansikte var allvarligt. “Det kan du antagligen tacka din granne på nedre botten för. Lundholmskan hörde ljud och öppnade fönstret. Hennes skrik hördes över hela Södermalm.”

Lager var känd för sin nästan faderslika inställning till sina mannar men bakom den lugna fasaden fanns lika mycket vrede som hos Sune. Bara omtanken var större. Han klappade tafatt Tomas på benet och lade till: “Gudskelov för nyfikna grannkärringar!”

Tomas lyfte försiktigt sin högra hand och betraktade bandaget. Tungan strök försiktigt över de såriga läpparna och fann gluggen mellan tänderna. Lager gav

honom lite vatten från en vit plastmugg innan han fortsatte - nu med skarpare röst.

“Men jag vill också veta varför och vilka. Kan du identifiera dom som gjorde det?”

Tomas skakade bara sakta på huvudet och grep Lager om armen med sin vänstra hand. Han formade orden med stor svårighet, dels på grund av sin sönderslagna mun, dels beroende på att narkosen inte helt släppt. Hela hans ansikte lyste av oro.

“Ni måste hämta Monica! Sätt henne och Carlo i skyddshäkte! Men skynda er!”

Så fort Lager fått adressen gav han Kent order att åka dit. Via sin bärbara telefon utfärdade han ytterligare en order - Gustavo Succi skulle omedelbart tas in till förhör. Även om Tomas inte kunde identifiera de kostymklädda våldsverkarna var det ingen av dem som tvekade om vem som låg bakom. Gustavo skulle gripas. Om han inte gick att hitta skulle de röra om ordentligt. Dörrar skulle sparkas in, folk ryckas ur sina sängar, tjallare och kontakter klämmas åt. Särskilt Tony Succi och varenda gren av hans omfattande kriminella verksamhet skulle drabbas av nedslag - liksom större delen av Stockholms undre värld. En indignationens storm skulle dra fram. Att misshandla en polis, och särskilt någon av hans mannar, skulle inte få ske opåtalat, det tänkte Lager bli man för. Han klappade åter Tomas på benet och tillade:

“Oroa dig inte, vi ska ta hand om Monica och pojken. Jag måste åka nu.” Han gav Sune en frågande blick men fick en huvudskakning till svar.

“Jag vill prata lite med Tomas.”

Lager satte upp en ogillande min. “Han behöver vila. Kom nu!”

Sune såg tjurig ut.

“Åk du, jag kommer snart.” Han höll upp ett pekfinger i luften och tillade med låg röst: “Spara Tony Succi. Kvadda resten av slöddret men låt honom vänta - på

mig.”

Lager tittade tyst på Sune men nickade sedan.

*

Tomas berättade. Sune fick gång på gång avbryta hans utläggningar om hur underbar Monica var och be honom hålla sig till saken - det vill säga komma på

något om typerna som väntat utanför hans bostad. Kunde han komma ihåg registreringsnumret på deras bil, såg han några tatueringar eller andra kännemärken? Tomas svarade så gott han kunde men det gav inte Sune mycket att gå på.

“Nu vet jag hur det känns att bli förhörd av dig! Och att inte ha några nöjaktiga svar!” Tomas grimaserade lite och lade till: “Jag är ledsen, Sune, jag kanske borde ha uppträtt mer professionellt - kanske hunnit höra något, reagerat. Men jag fungerade inte som polis vid tillfället.” Han fick till ett blekt leende. “Snarare som en förälskad idiot.”

Tomas berättade att Monica hade en reservadress, den som Kent just fått. Dit hade hon flyttat dagen efter det att de stött ihop med Helan och Halvan. Tomas hade hjälpt henne över med deras personliga ägodelar - de ägde ju inte så mycket då de aldrig kunnat stanna på en och samma plats särskilt länge. Och de måste fortsätta vara på rörlig fot, den slutliga domstolsförhandlingen närmade sig. Om Gustavo fick tag i pojken en gång till skulle inte ens Alberto kunna få loss honom - präst eller inte. Det var Monica övertygad om.

Sune skruvade lite på sig. Han hade berättat för Tomas om mötet med Gustavo i garaget och om samtalet med Tony Succi. Men situationen var komplicerad. Han försökte linda in det som måste sägas.

“Jag är glad för din skull, Tomas, glad över att du till slut träffat någon som du anser vara värd besväret. Men du inser väl att situationen är ohållbar? Monica har inte rätt att undanhålla pojken från sin far, åtminstone inte förrän skilsmässan och vårdnadsfrågan är avgjord i domstol.”

Tomas leende försvann. Han blev grötig på rösten.

“Du har ju träffat honom, för helvete! Mannen är ett monster!”

“Jovisst, han är skrämmande.” Sune tittade ned på sina händer. “Något som också Tony framhöll. Det är ingen tvekan om att han är en obehaglig, till och med farlig människa. Men jag har bara träffat honom en gång och under omständigheter som kan få vilken som helst att framstå som en galning.” Han

höll upp en hejdande handflata när Tomas ville protestera.

“Tomas, du har inga barn, det måste vara svårt för dig att förstå. Jag behöver bara tänka på vad jag skulle göra om någon försökte ta mitt barn ifrån mig!”

Tomas stängde munnen och tittade på honom. De visste båda vad Sune dessutom en gång gjort.

“Du har bara hört Monicas version av det hela. En kvinna i skilsmässa som slåss för sitt barn utgör inget opartiskt vittne. Oavsett hur vidrig hon, du, vi tycker att han är, så är det likt förbannat domstolen som avgör om Gustavo är lämplig som vårdnadshavare eller inte.”

Tomas betraktade honom under tystnad. Sune kände sig som första klassens skitstövel men Tomas måste förstå att han och Monica balanserade på kanten till att begå ett allvarligt lagbrott. Ett eventuellt kidnappningsåtal var inget att leka med. Till slut sade Tomas:

“Det är första gången som jag hört dig använda lagen som ett sådant obevekligt rättesnöre. Vad är det du försöker säga - tänker du inte hjälpa mig?”

I samma ögonblick slängdes dörren till sjuksalen upp och Kent Carlstedt stormade in. Sune spratt till och undrade åter när Kent skulle lära sig gå in genom en dörr som en vanlig människa.

“Lägenheten är tom! Dörren stod olåst!” Kent hämtade andan innan han fortsatte. “Kläderna hänger kvar i garderoberna, hennes bil står på gatan.” Sune hejdade honom med en handrörelse.

“Dom kanske bara gått ut och handlat och glömt låsa dörren.”

Kent skakade på huvudet.

“Deras personliga saker är borta - tandborstar, kammar och sån`t.” Han trevade i skinnjackans ficka. “Det låg en lapp på bordet i köket.” Han räckte över den till Tomas. “Till dig.”

Tomas ögnade igenom innehållet. Desperationen dansade i hans ögon. Sune tog lappen ur hans hand och läste högt.

“Tomas! Jag har gått under jorden. Försök inte hitta mig.” Sune tystnade ett tag

men läste sedan den sista raden med låg röst. “Jag älskar dig.”

Lappen var undertecknad “Monica” med lätt lutad stil. Sune tyckte att den såg feminin ut. Han tittade på Tomas.

“Är det här hennes handstil?”

Tomas försökte skaka på huvudet.

“Jag vet inte, jag tror det.” Han såg vädjande på Sune. “Leta rätt på henne, Sune!

För guds skull, leta rätt på henne!”

Sune nickade dröjande och reste sig. Han började fösa Kent framför sig mot dörren när Tomas hejdade honom.

“Sune, kan jag lita på dig?”

Sune betraktade under tystnad sin vän och kollega. Han nickade igen och lämnade rummet.

Den frågan gjorde ont.

Kapitel 22

S une trummade med fingrarna på ratten. Avgaserna från lunchtrafiken låg som ett lock över centrum, luften kändes tung. Bilkön sniglade sig nedför Birger Jarlsgatan, ett vägarbete skapade en flaskhals vid Stureplan. När han tryckte ned kopplingen kände han hur ömma fötterna var.

De senaste tre dygnen hade han “bladat” runt Stockholm tillsammans med halva poliskåren i jakten på Monica och Carlo. Varenda hotell, motell, pensionat och hyresförmedling i hela Stor-Stockholm hade kollats. Flyg-och bussbolag, taxi-och biluthyrningsfirmor hade fått besök. Samtliga tågkonduktörer på de tåg som lämnat Stockholm under dygnet Monica försvann hade konfronterats med hennes och Carlos foton. Det fåtal vänner och arbetskamrater Monica hunnit få, och som Tomas kände till, fick också påhälsning. Till och med gränsstationerna var larmade. Men ingenting. Hittills hade de kammat noll. Båda var som uppslukade av jorden.

Tomas hade krävt och fått täta rapporter till sjukbädden. På hans initiativ hade också ett telegram avgått till Alberto Succi som omedelbart kastat sig på

närmaste plan. Med hans hjälp hade de fått katolska kyrkans dörrar att öppna sig, men hon fanns inte heller i någon fristad i Guds hus. De hade kollat över hela landet.

Sökandet efter Gustavo Succi bedrevs med samma intensitet. Lager hade varit så

förbannad att han trotsat rikspolischefen och själv utfärdat rikslarm åberopande misstanke om människorov. Han hade också fått Säpo att delta, Andersson på E-byrån var skyldig honom en tjänst som Lager inkasserade. Anderssons folk hade gjort tillslag hos en rad högerextremister och obskyra politiska organisationer men mest rört upp en massa damm. Men ångvälten rullade på, Stockholmsnattens skuggor hukade sig under blåljus och siréner. Varenda tjallare fick besök, skruven drogs successivt åt. Hälare, småtjuvar, porrklubbar, spelhålor, grossister, gatulangare - de hade tittat under varje tänkbar sten efter Gustavo och hans män - men med samma negativa resultat. Inga spår, ingen som visste något. Än så länge.

Tony Succìs verksamhet drabbades av ett stort antal razzior. Polismännen hade inte heller varit särskilt försiktiga när de slog till mot klubb efter klubb. Kanske var de förbannade över att en kollega låg på sjukhus, kanske var de bara

klumpiga. Men faktum var att delar av klubbarnas inredningar for illa och hela hyllor med spritflaskor råkade braka i golvet. Med överdriven nit och kitslighet grep polisen också alla man kom åt - minsta bit hasch, några korn misstänkt pulver i fickfodret eller ett utgånget körkort räckte. Varje antydan till beväpning, till och med i form av en fickkniv, innebar ofelbart vidare transport till närmaste polisstationen. Gästerna kände sig av förklarliga skäl trakasserade och valde andra ställen.

Och stöket bredde ut sig. Horor skrämdes bort, spritlangares lager förstördes, croupierer och bartenders togs in “för utfrågning”. Verksamheten skulle störas, det skulle kännas - och kännas ordentligt. Lager sände ett tydligt budskap.

*

Sune hade låtit tiden gå i väntan på att Tony skulle tröttna och komma till honom. Vilket också skett. Flankerad av fyra livvakter trängde han in på Sunes privatkontor så att glasrutan höll på att hoppa ur ramen. I vanliga fall brukade Tony bara omge sig med två knähundar. Sune flinade åt den teatraliska entrén.

Att gangstern och klubbägaren kom till honom var bara det ett tecken på att han var kraftigt irriterad över det som pågick. Tony var van att knäppa med fingrarna, att man uppsökte honom - inte tvärtom.

Han hade gått rakt på sak. Stående mitt på golvet med rocken hängande över axlarna och Borsalinohatten lätt på sned klargjorde han läget. Han ansträngde sig för att uttrycka sig vårdat, ett tecken Sune kände igen. Tony var förbannad, på

gränsen till att kasta polityren överbord. Sune drog ut en skrivbordslåda och lade upp fötterna. Demonstrativt drog han ut en låda till och stoppade ned handen i den. En av livvakterna såg ut som om han tänkte kasta sig över skrivbordet, men Tony hejdade honom med en handrörelse. Han pekade anklagande på Sune.

Rösten darrade en aning, förmodligen av vrede. Sune gav fan i vilket.

“Jag respekterar er vilja att få tag på dom som misshandlade din kollega.” Han rättade till rockslaget och drog efter andan. “Jag uppskattar faktiskt det principiella i polismaktens ansträngningar. Jag skulle gjort samma sak för någon av mina soldater.” Tony flinade elakt åt den krigiska anspelningen.

Sune fnös. Trodde den lille sprätten att han skulle sätta på sig hjälm och börja gräva skyttegravar? Mafioson slog plötsligt irriterat med de eleganta, figursydda svinlädershandskarna mot handflatan och rösten blev åter hård.

“Men nu skulle jag uppskatta om du nu ville kalla tillbaka blodhundarna.”

Ögonen var kalla. Det här var Tony Succìs andra sida. Han tog några steg fram mot skrivbordet och spände ögonen i Sune. “Jävlas inte med mig i onödan, Bergström. Du vet att det inte var någon av mina mannar som hoppade på Falk.”

Sune kunde inte låta bli. Han njöt av att se Tony ur balans.

“Jaså, vet jag det? Du kan ju ha ändrat dig, bestämt dig för att hjälpa din kära farbror? Blod är ju tjockare än vatten - eller i ert fall vin.” Han flinade Tony rakt i ansiktet.

För ett ögonblick såg det ut som om Tony tänkte klippa till. Men sedan nickade han bara sakta och drog sig tillbaka med ett tunt leende på läpparna.

“Nära, Bergström, mycket nära. Du leker med elden - lär du dig aldrig något av alla dina brännskador?” Sune svarade inte, behöll bara sitt försmädliga flin.

Kanske skulle Tony försäga sig - eller förlöpa sig. Men i samma ögonblick insåg Sune att han önsketänkte. Tony bytte tonfall, blev kort och affärsmässig.

“OK, vad begär ni?”

Sune tog ner fötterna från skrivbordet och sköt igen båda lådorna. Färdigskojat, nu var det allvar.

“Det här kommer att fortsätta, dag efter dag, vecka efter vecka, i evighet amen.

Den ordinarie polisen kanske lägger av, men inte ekorotelns mannar - och inte jag och alla andra snutar som vill offra lite fritid för att visa solidaritet med en kollega. Innan vi är färdiga med dig, Tony, kommer du att vara bankrutt - och omplacerad.”

Tony Succi rörde inte en min.

“Priset”? upprepade han. Sune log motvilligt. Tony var en suverän motståndare, han visste när det var dags för snack - eller handling.

“Plocka fram Gustavo - och Monica Riezense.” Tony höjde ögonbrynen. Sune tolkade det som att han inte visste att Monica försvunnit.

“Det första är omöjligt, den andra ska jag se vad jag kan göra åt.” Sune skakade på huvudet.

“Det räcker inte. Gustavo ska fram!”

Tony såg uttråkad ut.

“Jag vet inte var han håller till, han har tillräckligt med egna kontakter för att skaffa sig både skydd och gömställe.” Han rätade på sig och började omständligt sätta på sig handskarna. Rösten var allvarlig, Sune förstod att han menade vartenda ord. “Men även om jag visste, skulle jag inte bifalla din önskan. Det vore att förråda familjen. Helt uteslutet, det vet både du och jag.” Han gjorde en paus och tittade beklagande på Sune. “Ditt ultimatum leder bara till totalt krig.

Inget jag vill, men du tvingar mig till drastiska åtgärder. Blod kommer att flyta -

även polisblod.”

Sune backade. Han insåg att Tony hade ryggen mot väggen och kunde bli farlig.

“Se till att din farbror självmant uppsöker oss. Låt oss säga att han varit bortrest och inte känt till att polisen vill tala med honom. Men han ska inställa sig, det här är en principsak.”

Tony tittade länge på Sune innan han svarade. Han spottade ut orden.

“Principsak! Du är ta mig fan den envisaste människa jag träffat på!” Men sedan nickade han motvilligt. “Jag förstår vad du menar, det hela har gått för långt för att bara få rinna ut i sanden. Jag ska framföra ditt budskap.” I dörren vände han sig om och riktade sitt pekfinger mot Sune. “I samma ögonblick som Gustavo dyker upp, upphör era trakasserier. Capisce!”

Glasrutan i dörren skramlade i nästan 10 sekunder efter deras sorti. Vad var det med folk och dörrar nu för tiden?

*

Sune suckade och rörde försiktigt på sina ömmande tår. Den framförvarande bilen brummade till och en lucka på några meter uppstod. Sune skulle just till att gasa på, när en raggig uteliggare valde att korsa gatan framför honom. Sune följde honom med blicken.

Karln var långhårig och smutsig. Ansiktet var rynkigt och väderbitet med en stor sårskorpa ovanför vänstra ögat. I det toviga skägget satt några cigarettfimpar instuckna. Kläderna såg ut att vara plockade från en container - vilket de

sannolikt var. Som bälte använde han ett snöre, skorna var trasiga och omlindade med tidningspapper och mer snören. Den alltför stora, luggslitna överrrocken saknade knappar och hade ett fransigt hål vid ena axeln där axelvadden stack ut.

I händerna bar han plastpåsar. Mannen rotade i några papperskorgar innan han försvann nedför trappan till tunnelbanan.

Det sista störde Sune. Han blev sittande och stirrade rakt framför sig. Det var något med … En ilsken signal från en normalstressad stockholmsbilist fick honom att rycka till. Reflexmässigt släppte han upp kopplingen och täppte till luckan framför sig. Blicken sökte sig sedan tillbaka till tunnelbanenedgången.

Han sög på underläppen. Plötsligt svor han till.

Sune bröt sig ur filen och satte kurs mot Stadsgårdskajen. Naturligtvis! På

lappen som Tomas fått av Kent - och som de utgick ifrån att Monica skrivit -

hade det funnits en formulering som fått honom att rynka pannan. Men han hade inte tänkt mer på det då, fast han tyckte den innehöll ett ovanligt sätt för en kvinna att uttrycka sig på. Hon hade skrivit att hon måste “gå under jorden…”.

Men det var exakt vad hon gjort! Det var därför de inte kunnat hitta henne!

Kapitel 23

“J amen, dom får skylla sig själva!” Gästerna satt eller stod i smågrupper med kaffe och dessert, konjak eller likör. Verkstadsägaren Jonny Nilsson, barnfödd i trakten, utvecklade sitt resonemang. “Jag har inget emot invandrare, inte i princip. Fan, jag har två finnar som jobbar på verkstan. Att det kom hit några från Etiopien när det var som värst där och några kurder från Turkiet kan jag väl också acceptera - men när dom där jävlarna i fullmäktige skottar in folk med spade, då säger jag stopp! Nu har vi väl ett par hundra här - albaner, assyrier, irakier och fan vet vad!” Ett instämmande hummande hördes från flera vid bordet. Innehavaren av Domusresturangen spädde på.

“Och vilka är det som kommer hit? Inte verkar det vara några fattiglappar, precis. Ta bara den där Ismael, turk eller vad han är. Hur lång tid tog det innan han öppnade sitt kebabställe? Man undrar var han fick pengarna ifrån.” Han drog ett menande bloss på pipan.

En kvinna i röd klänning, innehavaren av stadens exklusiva och enda boutiqe, protesterade lamt.

“Jamen, det är väl bra att dom som kommer hit startar eget och försörjer sig? Då

ligger dom ju i alla fall inte samhället till last.” Domusägaren fnös ut ett rökmoln.

“Kan du säga! Din omsättning ökar ju tack vare dom där. För snygga kläder ska dom ha. Men vet du vad det innebär för mig? För oss andra? Jag har tappat kunder, fortsätter det så här måste jag friställa vårt eget folk! Dom blir arbetslösa medan invandrarna skor sig! Där har du konsekvenserna - deras framgång sker på vår bekostnad!”

Gunnar Persson log. Han cirkulerade bland sina gäster, charmant och förekommande. Flera av traktens mer prominenta innevånare var inbjudna - och den här gången hade många av dem kommit. Ordföranden i företagarföreningen, en av nydemokraterna, Texacomackföreståndaren, en studierektor, några stora lantbrukare och flera av köpmännen. Traktens byggherre tronade i ett hörn omgiven av sina underleverantörer - som en kung vid sitt hov, tänkte Gunnar.

Även chefsredaktören för en av stadens tidningar hade dykt upp, flankerad av en riktig skönhet. Han hade presenterat henne som en kusin på besök, från

Stockholm var det visst. När Gunnar tittade på hennes välsvarvade ben och rödbruna, böljande hår beklagade han för ett ögonblick att han var gift. Men bara för ett ögonblick.

Han gav sin hustru en uppskattande blick. Margot slet verkligen för att göra festen till en trevlig sammankomst och hon hade lyckats. Maten var perfekt, vinerna goda och vardagsrummet smakfullt iordningställt. Hon gav honom ett frågande ögonkast men han skakade bara lite på huvudet.

Till svar fick han ett skyggt leende. Hon var beredd att bidra med det som krävdes, pålitlig och plikttrogen. Även om hon inte hade alltid var så initiativrik och självständig som man kunde önska, tänkte Gunnar, så hade han gjort ett gott val. Hon var både en representativ maka och en god mor. Den senare tanken kom av att hans fyraårige son Patrik gjorde entré.

Gunnar lyfte upp grabben och gav honom en kram. Hans kärlek till sonen var en av anledningarna till att han på heltid engagerade sig i politiken. Att för hans skull bygga ett anständigt samhälle och en trygg framtid gjorde det mödan värt.

Pojken sprattlade lite generat i hans famn, gjorde sig fri och sprang iväg för att nyfiket betrakta alla konstiga människor.

Det låg ett sorl över rummet. Diskussionerna gick i vågor men fördes sansat. Det var som när man för första gången trädde ut på sank mark - man satte ned fötterna försiktigt. Att öppet diskutera sina åsikter när det gällde invandrare, även negativa uppfattningar, var för många snuddande nära det fula epitet

“rasism”. Det gjorde att de flesta automatiskt tog det lugnt.

Men dessutom hade Gunnar via regionchefen sett till att han alltid hade tre av partiets PR-killar med vid varje tillställning. De hade som uppgift att ingripa i samtalen med varlig hand, lägga till rätta felaktiga uppfattningar, dämpa eventuella övertoner. Och notera vilka som kunde utgöra framtida, potentiella medlöpare - eller motståndare. Men framför allt se till att det hela gick snyggt till. Ingen av gästerna fick lämna hans fester med en känsla av att ha deltagit i något slags Ku Klux-klanmöte. Det var en liten ort, alla pratade med alla.

Gunnar Perssons tillställningar måste bli kända som intressanta och givande sammankomster där vuxna och sansade människor kunde diskutera det som faktiskt försiggick i kommunen - utan att bli stämplad som fientlig till det ena eller det andra. Det började fungera. Ett fyrtiotal människor flockades i rummet.

De första av hans så kallade “home partyś” med inbjudna gästföreläsare hade

varit betydligt mindre besökta. Intresset för partiet och dess ställningstaganden, i inte minst invandrarfrågan, höll på att växa. Därom vittnade debatterna i rummet.

Inget partipolitiskt snack fick förekomma. Att i konversationen initiera en del klagande på “laglösheten”, “att man snart inte vågar gå ute på gatorna ens i småstäderna” blandat med lite “socialbidragstagare överallt, folk ska göra rätt för sig” och självklarheter som “ungdomarna ska fostras i skolan”, var naturligtvis inget annat än partipropaganda, men fick inte framstå som sådan.

Gunnar hade speciellt sagt åt Henrik att uppträda civiliserat. Han var det enda aparta inslaget i en annars perfekt uppsättning, tänkte han. Som om Henrik läst hans tankar banade han väg genom rummet mot Gunnar. I samma ögonblick ringde det på dörren.

*

Annika blandade sig med gästerna men deltog inte i samtalen. Hon lade märke till att Gunnar Persson inte heller gjorde det i någon större utsträckning men att det fanns andra dirigenter i rummet. Det här inga amatörer, tänkte hon tyst.

Annika hade anlänt till Härnösand med morgontåget. Efter det att Tore låtit henne lyssna på en ordentlig utskällning för hennes “självpåtagna prioritering”

hade han ändå givit klartecken för reportaget, men också krävt att hon inte skulle jobba ensam, utan omedelbart försöka etablera ett samarbete med den största lokaltidningen, Västernorrlands Allehanda.

Stationsmästaren hade pekat ut riktningen och hon hade omedelbart givit sig dit.

Det innebar en kort promenad utefter Nybrogatan. Över kanalbron, uppför en brant backe, förbi telegrafen, riksbanken och rådhuset. En vacker och fridfull landsortsstad omgiven av vatten och grönska, inte större än att den till fots gick att korsa på trettio minuter. Centrum bestod egentligen av två huvudgator, den hon gick på och den korsande Storgatan. Raggarstråket, hade redaktionschefen Jan-Erik Jansson lakoniskt konstaterat.

Jansson tog emot henne utan krusiduller. Han förde henne in på sitt kontor, erbjöd henne en pinnstol och sjönk ner i sin egen, bekvämare vippstol. Under tystnad väntade han på att hon skulle framföra sitt ärende. I telefonen hade hon bara presenterat sig, talat om var hon jobbade, bett att få träffa honom men inte gått in på varför.

Annika rotade i sin väska efter anteckningsblocket medan hon i smyg skärskådade kollegan. Jansson hade ett rundnätt ansikte, mörkt hår och lite skelande ögon. Han gjorde ett lojt intryck. Magens överhäng vittnade om för mycket sittande men de kraftiga händerna såg ut att kunna ta tag i det som fodrades. Annika konstaterade både med viss belåtenhet och förvåning att han olikt de flesta män hon första gången kom i kontakt med, inte glodde på hennes kropp utan snarare nyfiket betraktade hennes ansikte. Hon halade upp block och penna och korsade benen. Jansson blinkade inte ens. En poäng till honom.

Annika körde igång.

“Jag måste börja med att be dig behandla det jag kommer att berätta som ‘off the record’”.

Jansson log avvaktande.

“Det beror på vad du har att komma med. Du måste förstå att vi som lokaltidning i första hand har ett ansvar gentemot våra läsare. Om jag finner att det ansvaret bara kan fyllas genom att jag publicerar det du berättar, kommer jag att göra det.” Han konstaterade detta förhållande utan åthävor. Professionell, tänkte Annika, inget tjafsande. Hon nickade.

“Men kan vi åtminstone diskutera tidpunkten?”

*

De kom överens utan större besvär. När Jansson hörde att Annika var på jakt efter Befria Sverige och att hon misstänkte kopplingar till vapensmuggling, blev han alert. Tidningen hade vid flera tillfällen skrivit om partiet - men återhållsamt.

Man ville från tidningsledningens sida inte ge Befria Sverige alltför mycket publicitet, det skulle kunna ge oönskade effekter. Däremot publicerade man så

ofta man kunde insändare som var för invandringen. Ett slags indirekt moteld.

Jansson hade både Gunnar Persson och Henrik Alm i sin i persondator men där fanns ingenting utöver det Annika redan visste. Båda hade dykt upp i staden för bara ett år sedan i samband med att BS kom in i fullmäktige.

“Finns det någon koppling mellan BS och överfallet på invandrarmötet?” Annika försökte ta genvägar. Jansson drog munnen till en grimas.

“Inget som håller vare sig i domstol eller för publicering. Gunnar Persson skulle

omedelbart stämma den tidning som påstod motsatsen. Han inser till fullo värdet av publicistisk PR.” Jansson gjorde en knyck med nacken mot fönstret bakom sig. “Dessutom är han den förste att vid torgmöten eller i intervjuer ta avstånd ifrån ‘pöbelfasoner’ och ‘kriminella element’. Ett klassiskt propagandatrick.

Först skapa situationen, sedan dra nytta av den.” Han slog lite irriterat med en linjal mot skrivbordskanten. “Faktum är att Persson på det hela taget gör ett sansat intryck. Det är det som gör honom så farlig. Det ska väl till ett grillparty med judar på elden innan folk begriper vad han står för. Fan vet om han ens själv fattar det.” Jansson lät föraktfull.

“Hur är det med det där motorcykelgänget?”

“Där har du en böld i arslet på hela trakten.” Han såg bister ut. “Livsfarliga typer, men inga nazister. Snarare anarkister i den meningen att dom inte underkastar sig någon eller något. Det ryktas att det var några från gänget som sköt på Folkets hus, men ingen vågar vittna om det. Och visst var några från gänget med och röjde i stan, men det är samma där. Inga vittnen vågar framträda.” Han gav Annika en dröjande blick. “Men jag tror inte att dom har någon annan koppling till BS än att dom är slödder som går att hyra.”

Annika sög på pennan.

“Jag skulle vilja åka ut till deras ställe och prata med några av dom.”

“Glöm det!” Jansson sade det med eftertryck. “Det är alldeles för farligt. Med ditt utseende skulle jag våga sätta en månadslön på att du minst blir våldtagen.”

Ser man på, han har trots allt ögon i huvudet, tänkte Annika. Hon försökte spela på den strängen och kopplade på charmen.

“Skulle inte du kunna eskortera mig ?” Jansson kastade tillbaka huvudet och gav upp ett kort skratt.

“Sällan, damen, jag är ingen självmordskandidat. Knuttarna hatar pressen och den där Höken, deras ledare, är fullkomligt galen.” Han lutade sig fram över skrivbordet. “Du förstår, dom bryr sig inte om vad lagen kan göra med dom. Om en av dom dödar dig och åker in, så tar han sitt straff. För dom flesta kriminella återstår sedan ett annat straff, det vill säga samhällets förkastelse av den som suttit inne. I knuttegänget är det tvärtom - där tas han emot som hjälte.” Jansson log menande mot Annika. “Snyggt försök, men glöm knuttegänget. Däremot kan jag bjuda dig på fest hos den lokale Führern.”

*

Gunnar Persson öppnade ytterdörren. Där stod “Gurkan”, eller Hans Larsson, en av stadens skinheads. Han verkade nervös, gluggen efter en avslagen tand mitt i munnen fick honom att se ut som en flinande idiot.

“Jag skulle bara tala om att saken är klar. Budskapet är framfört. Gubbfan har fått något att tänka på!” Det sinnesslöa flinet förvreds till något som skulle uttrycka belåtenhet. Han såg ut som en hund som väntade på belöning.

“Vad pratar du om?” Gunnar förstod inte ett dugg. I samma ögonblick dök Henrik upp bakom hans axel.

“Fråga honom, han gav ju ordern!” Det var ingen tvekan om att nicken var menad åt Henrik.

Gunnar stängde dörren och vände sig mot Henrik som bredbent med händerna i kostymbyxorna lugnt betraktade honom. Gunnar ställde den oundvikliga frågan.

“Vilken order?” Henrik svarade inte.

“Vilken order?” upprepade Gunnar med mer eftertryck. Henrik såg nedlåtande på honom.

“Låt oss kalla det för en markering mot vissa smutskastande insändarskribenter.”

Gunnar kände hur han blev röd i ansiktet.

“Du har trakasserat Bror Andersson! Din jävla dåre!” Henrik avbröt honom. Han talade med låg stämma, rösten var lugn, nästan uttråkad.

“Sköt du ditt, så sköter jag mitt.”

Gunnar blev så arg att han började skaka. Ursinnigt tog han ett steg närmare Henrik och satte upp ett finger i hans ansikte. Med en kraftansträngning undvek han att skrika.

“Du begriper inte vad du pratar om! I fortsättningen gör du som jag säger! Och inget annat! Förstått?!!” I samma ögonblick stack Margot ut huvudet i hallen.

Gunnar sänkte rösten till en väsning: “På partimötet i övermorgon ska jag se till att ledningen får reda på vilken katastrof du är!”

Han snurrade runt på klacken, tog hustrun i armbågen och försvann in i vardagsrummet.

Henrik drog munnen till ett litet leende. Han betraktade den stängda dörren ett ögonblick, skakade sakta på huvudet.

*

Annika väntade. Det hade varit en givande impuls - att smita ut på toaletten i hallen när hon hörde dörrklockan ringa. Efter vad hon tyckte var en evighet, öppnade hon försiktigt dörren. Och stod öga mot öga med Henrik Alm.

Han reagerade blixtsnabbt. Med två snabba kliv stod han intill henne, i hans ögon dansade ett underligt ljus. En hand slöt sig om hennes överarm och började spinna henne runt. Hon hann inte ens bli rädd.

“Är det här du är?” Jan-Erik Janssons röst skar plötsligt genom rummet och handen försvann. Redaktionschefen gick med bestämda steg fram till henne och lade en hand på hennes rygg. I lätt raljerande ton sade han:

“Kom nu, kusin, det är inte hälsosamt att stå här ute i hallen. Känner du inte hur det drar från ytterdörren? Farliga saker, sån’t kan man dö av.” Han fixerad hela tiden Henrik med blicken, som stirrade på dem med uttryckslösa, döda ögen.

Annika lade märke till att eldsljuset var borta.

Kapitel 24

Förestånderskan bakom disken betraktade honom med illa dold misstänksamhet.

Sune trodde inte att det i första hand berodde på hans något sluskiga utseende -

orakad, det glesa håret på ända, skrynklig skjorta och kavaj, en vällingfläck på

slipsen och dragspel till byxor - hon borde vara van med tanke på ställets klientel.

Sune hade under de senaste två dagarna efter Annikas avresa till Härnösand fått betydligt större inlevelse i vad begreppet “ensamstående förälder” innebar -

nämligen full fart från morgon till kväll. Upp och göra frukost, väcka Malin, få i henne något av det som stod på bordet, tvätta och klä en sprattlande, motvillig kropp. Iväg till dagis, hinna leka lite, få hjärtat slitet ur kroppen vid åsynen av Malins tårfyllda kinder och sorgsna avskedsvinkande. Jobba, handla mat på

lunchen, jobba mera, iväg och hämta en lika motvillig dotter före klockan 1800.

Laga middag, bada, på med nattblöja, läsa saga, natta. Sedan tvättstugan, göra i ordning kläder för nästa dag, plocka upp leksaker, diska. En stund med kvällstidningen, sena nyheterna på TVn, i säng. Upp mitt i natten för lite mer välling, vagga till sömns. Ny dag klockan fem och samma race igen. Mer än en gång svor han över sin heltidsarbetande partner och hemföll till nostalgiskt “det-var-bättre-förr”-tänkande, när varje man kunde räkna med självklar karriäruppbackning i form av tillhandahållen markservice.

Att själv komma på undantag, hoppa över till exempel rakning, föll sig bara naturligt - därav hans solkiga uppenbarelse. Men som sagt, det var nog inte där skon klämde. Han insåg att det varit ett misstag att visa polislegitimationen.

Stadsmissionsgårdens daghärbärge vid Stadsgårdskajen utgjorde för många av Stockholms utslagna det enda tillfället till ett mål mat, att bli avlusad, få sina klädtrasor tvättade eller att för en billig penning kunna köpa nya. Sune lät blicken svepa över lokalen. Några vinddrivna existenser satt vid de fåtaliga borden och tog en kopp kaffe för en krona, en smörgås för 2-3 kronor eller en sopptallrik - priserna var överkomliga, tänkte Sune. Förutsatt att man över huvud taget hade några pengar, vill säga. Han kände igen en knarkhora från Malmskillnadsgatan, kommersen gick tydligen dåligt.

I TV-hörnan satt en gammal, gråhårig man och förde en intensiv dialog med sig

själv samtidigt som han hötte med knytnäven åt TV:n. Sune knackade lätt med pekfingret på fotona av Monica och Carlo.

“Dom har alltså inte varit här?”

“Kanske, kanske inte.” Den blonda matronan ryckte på axlarna. “Här springer så

mycket folk, jag inte kan hålla reda på alla som kommer och går. Dessutom jobbar jag bara här då och då.”

“Du har alltså inte sett dom?” Sune envisades, hon lutade sig fram och granskade korten lite närmare.

“Nej, inte vad jag kan påminna mig.” Trasan for över disken med snabba, irriterade rörelser. “Det här är förresten ingen upplysningscentral, vår uppgift är inte att serva polisen.” Hon tittade trotsigt på Sune. “Tvärtom, vi vill i första hand hjälpa våra besökare och vi värnar om deras personliga integritet.”

Sune bet ihop och avhöll sig från att gå i polemik. Personligen ansåg han det tveksamt om en tallrik soppa och en omgång lusmedel innebar någon egentlig hjälp. Detsamma gällde samaritgärningen i “Bullkyrkan” på Stortorget i Gamla Stan där man på söndagarna utspisade trashankarna och gav dem några Gudsord på vägen. Snarare fick missbrukaren ny energi att accelerera sitt förfall. Men det var som sagt inte läge för en vårdideologisk debatt.

“Vem kan hjälpa mig hitta dom, tror du? Jag misstänker att dom gömmer sig bland stans uteliggare.” Svaret kom motvilligt.

“Du kan ju alltid pröva på byrån för bostadslösa män, socialen har ett fältkontor på Tideliusgatan.” Hon såg ogillande ut. “Dom brukar inte ha något emot att samarbeta med myndigheterna, dom har till och med haft mage att släpa hit polisen.”

Satkärring, tänkte Sune tyst men nickade i alla fall ett tack för hjälpen.

*

Jan Persson på byrån för bostadslösa män var inte lika avvisande - men klart avvaktande. Till en del berodde det på att Sune, som försökt förebygga att mötas av samma avoga inställning som på Stadsmissionsgården, trasslat in sig.

“Jag misstänker att dessa två gömmer sig bland stans uteliggare.” Sune påstående möttes av en förvånad min.

“Gömmer sig? Sedan när blev uteliggarkollektivet ett gömställe?”

Sune ryckte lite på axlarna.

“Jag är medveten om att det är en gissning, men vi har förbanne mig letat överallt.” Sune lutade sig framåt. “Tänk efter - hur reagerar vi på dessa trasiga, illaluktande människoöden som släpar omkring sina jordiska ägodelar i plastpåsar eller på kärror? En snabb nyfiken, blick - sedan vänder vi bort huvudet. Vill inte se, blir obehagligt berörda, kanske en anstrykning av skam för att vi låter något sådant ske i vårt välfärdsland.” Sune tyckte han fått till det, men Jan Persson verkade inte speciellt imponerad av Sunes resonerande.

“Teoretiskt möjligt, men du vet alltså inte säkert?”

Sune skakade på huvudet.

“Kan du hjälpa mig hitta dom?”

“Kvinna med barn - varför vill polisen ha tag på dom?”

“I första hand för att skydda dom - kvinnan gömmer sig för sin make.”

“Borde ni inte sy in honom istället?”

“Nej, det går inte, inte förrän han gjort något olagligt här i Sverige.” Han hörde hur konstigt det lät. “Det rör sig om en vårdnadstvist i italiensk domstol som inte är avgjord ännu, så egentligen har inget brottsligt förekommit.” Sune hejdade sig. “Utom misshandel av en polis.” Jan Persson höjde på ögonbrynen.

“Det brukar väl räcka?”

“Jo, men vi har inga vittnen, inga bevis. Dock visar det att mannen i fråga inte drar sig för någonting. Och vi, det vill säga en kollega till mig, är rädd för att kvinnan kan råka illa ut, han anser att han kan skydda henne bättre.”

“En kollega? Är inte du av samma uppfattning?” Sune suckade. Hans tålamod började gå mot sitt slut. Men han hade en bestämd känsla av att det skulle löna

sig ännu sämre att peka med hela handen.

“Alltså, min kollega är kär i kvinnan i fråga, och är därför angelägen att hitta henne före maken.”

Fältsektionens representant var en mörkhårig ung man i tjugoåtta-trettioårsåldern med skäggstubb - den där typen som är till för att framhäva bärarens manlighet -

murarskjorta, svarta jeans och väl ingångna mockastövlar. Ärmarna var uppkavlade och visade ett par håriga underarmar, blicken öppen men med mörka ringar under ögonen.

Han hade förklarat för Sune att fältsektionen varit konstant underbemannad i månader, att de fem som fanns hade att verka över samtliga Storstockholms 18

socialdistrikt, där det för tillfället fanns mellan 400-600 uteliggare och närmare 5000-6000 hemlösa. Klientelet bestod av drogmissbrukare och tungt kriminellt belastade människor, där majoriteten var finnar och en stigande andel före detta mentalpatienter. Byrån för bostadslösa män stod dessutom inför hotet att även få

ta ansvaret för samtliga kvinnor i utslaget tillstånd, en ännu tyngre och mer svårhanterlig grupp än den de redan hade. Så han hade inte sovit speciellt mycket på senare tid och var inte i behov av ytterligare belastning. Men att han var medveten om att lagen stipulerade att polisman hade rätt till handräckning -

även om han nu verkade ha fått nog av Sunes svamlande.

“Nu får du bestämma dig - är du här i tjänsteärende eller som privatperson?”

Sune skärpte sig.

“Dom är efterlysta därför att vi befarar att dom har råkat ut för ett brott eller kan komma att göra det. Det gör det hela till ett formellt tjänsteärende. Låt oss fortsätta därifrån. Kan du hjälpa mig?”

Jan log snett, ett leende som uttryckte leda över den hopplösa okunnighet Sunes fråga avslöjade.

“Var vill du vi ska börja? I Hammarbyhamnen, under Skanstullsbron, i stans parker, tunnlar eller bussgarage? Eller bland stans tusentals containrar, toaletter, ödehus, portgångar, prång eller klippskrevor? Vi får inte heller glömma att kolla skrotbilar, soprum, källare och vindar. Sedan måste vi bli mobila och åka alla linjer på bussar och T-banevagnar. Dygnet runt.” Han lät inte ens sarkastisk, bara trött. “Och i vilken ända på Storstockholm ska vi börja jakten? I förorterna? Eller på Söder, där finns de flesta, skulle jag tro. Eller i Värtahamnen?” Han knäppte

med fingrarna i en låtsad insikt. “Vad sägs om Djurgården? Där hade vi en kille som bodde i en ek i flera år.”

Sune höll upp båda handflatorna.

“Ok, jag förstår, det här kommer att ta ett tag. Vi måste använda djungeltelegrafen, kanske med ett lockbete i form av betalning för upplysningar.” Sune tystnade, Jan flinade till. Han tänkte på alla fantasifulla lögnhistorier ett sådant tilltag skulle skapa. Sune envisades:

“Ni på byrån har inte hört något om en kvinna med ett barn? Det borde ju inte vara så vanligt bland uteliggarna, eller hur?” Jan såg fundersam ut.

“Nej, det är riktigt. Socialen skulle omedelbart sno både henne och ungen, när det gäller barn lägger dom inte fingrarna emellan. Hon måste alltså hålla sig undan från dom också, vilket innebär att hon inte kan vistas bland dom övriga och på dom mest frekventerade ställena.” Han böjde sig fram och tog upp fotot på Monica. Underläppen sögs in mellan tänderna. Plötsligt reste han sig upp, gick ut i korridoren och ropade.

“Lena, sa inte Toivo något om en kvinna när han togs in i förra veckan?”

“Jo, han yrade något om ‘tigerhona med unge’, men han var ju så packad. Hur så?” Jan svarade inte utan återvände till skrivbordet.

“Vi tog in en kille med akut tarmvred, helt slut i huvudet, kunde inte ta hand om sig själv. När vi fick in honom hade han till och med avföring i lungorna.” Jan skakade på huvudet vid minnet och gav Sune det sneda leendet. “Du skulle känt hans andedräkt” Sedan blev han allvarlig. “Men han svamlade något om en nykomling. Han kallade henne ömsom ‘filmstjärnan’ eller ‘tigerhonan’, det första tillmälet på grund av hon skulle vara vacker, det senare för att hon kört en kniv i någon som jävlats med henne. Ingen av oss tog Toivo på allvar, förutom tarmvredet hade han också fylldille.” Jan Persson räckte tillbaka kortet till Sune, han verkade ha bestämt sig.

“Ok, jag ska hjälpa dig, om du hjälper mig. Strax innan du kom fick vi ett larm från Gustavsberg, en av våra gubbar har råkat illa ut. Och som jag sa, är vi konstant underbemannade. Nå?”

Tio minuter senare satt Sune och Jan i en av byråns gamla Volvobilar - riktning Gustavsberg.

*

“För helvete!” hostade den ene av ambulansmännen och krängde ett andningsskydd över ansiktet. “Vilken stank!”

Sune kunde bara hålla med, han hade varit tvungen att lätta på maginnehållet bakom en buske. Det var förbanne mig otroligt att en mänsklig varelse kunde lukta på det sättet!

“Det skulle du göra också, om du pissat, skitit och kräkts i samma sovsäck i sex veckor.” Jan Persson var den ende som verkade oberörd av stanken, han påstod att han kunde känna igen den på flera hundra meters avstånd. “Det konstiga är att karln överlevt.”

Byrån hade fått larmet från en annan uteliggare, som efter en tids vistelse i de norra förorterna nu återvänt till sitt eget territorium och funnit sitt härbärge, en av kommunens sandlådor, upptaget. Han hade försökt skaka liv i ockupanten men insett att han behövde hjälp med att avhysa den oönskade “hyresgästen”. Så

fort Jan och Sune kommit till platsen ringde Jan efter en ambulans.

Mannen hade åtminstone ätit lite frukt, om det vittnade bananskal och några äppelskrutt. Vätsketillförseln verkade mest ha bestått av T-sprit och regnvatten, tomma platsflaskor låg runt hans huvud tillsammans med en halvfull konservburk med smutsigt vatten. Han var medvetslös, genom den halvöppna munnen skymtade en tandlös gom.

“Hjälp till här!” De båda ambulansmännen kånkade och slet, de hade klippt upp sovsäcken och höll på att lyfta över mannen till en bår. Sune försökte hitta ett rent ställe att placera händerna.

“Fan, titta på det här!” En av ambulansmännen hade börjat ta loss det smutsiga tidningspapper som var lindat runt mannens vänstra ben, när ett stort köttstycke följde med. “Karln har ju kallbrand!”

Vid åsynen av det blåsvarta köttet och drabbad av en ny luktsensation, om möjligt värre än den första, var Sune tvungen att uppsöka busken igen.

Innan ambulansen körde iväg tittade föraren på Jan och sade:

“Nästa gång kan du väl ringa till någon annan. Det här har jag fan i mig inte betalt för!”

*

“Vad driver dig?” Sune kunde inte låta bli att ställa frågan, han hade en viss förståelse för ambulansförarens reaktion. Han och Jan satt åter i Volvon, på väg tillbaka mot centrum. Jan tittade till på Sune och log sitt sneda leende

“Tja, jag vet inte riktigt. Det var inte meningen att jag skulle fastna här, det bara blev så. Jag jobbade tidigare i en mindre stad på en vårdinstitution och ville åtminstone göra ett kortare gästspel i verkligheten - det vill säga här, mitt i skiten.” Han tystnade ett tag medan de passerade Danvikstull och svängde upp på Folkkungagatan. “Det är sju år sedan.”

“Jamen, blir du inte less på allt elände? Du måste ju möta misär, snusk och mänsklig förnedring i jobbet varje dag i en utsträckning som dom flesta inte ens kan föreställa sig?”

Jan ryckte lite på axlarna.

“Jo, visserligen, men vi slussar också ut en 10-12 personer per år. Målet för oss är att varje klient, eller rättare sagt människa vi möter, ska kunna återfå en egen bostad. Men vägen dit är inte lätt. Först måste du avgiftas, och det inte på någon fluminstitution, här är det hårda tag. Sedan måste du vara drogfri i minst sex månader. När du kommer till fältsektionen börjar vi bygga upp en relation och hjälper dig att ta hand om dina skulder, tänder eller vad fan det är - och skaffa ett jobb. Vi mer eller mindre lever tillsammans med dig i 8-12 månader. Sedan får du en försökslägenhet under 1 år. Har du skött dig oklanderligt under den tiden tar vi upp förhandlingar med hyresvärden om ett förstahandskontrakt.” Han saktade in och spanade genom rutan mot en park. “Det är dom som gör det värt besväret, dom som vi lyckas återföra till ett oberoende, värdigt liv och ett eget boende. När killarna avskrivs har dom varit drogfria i 30 månader.”

Sune nickade - att kunna rädda ett enda människoliv gjorde att man stod ut med mycket. Han följde Jans blick in mot parken. Sune lade märke till att nästan samtliga parksoffor var demolerade.

“Det är dom omkringboende som genom att förstöra sofforna försöker hindra A-lagarna att sova eller sitta här och skråla.” Jan stannade bilen vid trottoaren, ett gäng gubbar satt och söp på en stenbumling. “Stanna kvar här, jag ska snacka med en av dom.” Just när Jan öppnade dörren vinglade en jeansklädd typ fram ur buskarna. Ansiktet var härjat, det blonda håret stripigt, näsan bruten på

åtminstone ett par ställen - och han såg definitivt elak ut. Jan stängde bildörren igen och nickade i riktning mot den nyanlände.

“Ser du honom där? Fullständigt livsfarlig, en mördare. Minst två människoliv har han på sitt samvete.”

“Vad fan säger du!” Sune började dra upp benen under sig när Jan hejdade honom med en lugnande rörelse.

“Jag glömde att du är polis. Slappna av, han är utsläppt från hispan för andra gången. Du kan inte komma åt honom.” Han skakade sakta på huvudet. “Han begick morden under knarkrus, åkte fast, in på psyket. Utan droger blir han mer eller mindre normal på 12 månader och kan försöksutskrivas. För att omedelbart slå i sig en sil och återgå till att vara livsfarlig. Vilken vårdlogik!” Sune kunde bara hålla med.

“Men än mer korkat är det som pågår inom vårt ansvarsområde. Dom mentalpatienter som slängs ut från anstalterna sätts i en egen lägenhet. Där sitter dom sedan ensamma, vilsna och förvirrade och många faller igenom ett alltför grovmaskigt skyddsnät. När dom vågar sig ut för en social kontakt blir dom ofta lurade och utnyttjade, dom flesta har ju ingen social träning utan är godtrogna och lättledda. Inom några veckor har ett fyllegäng flyttat in i deras lägenhet och lagt sig till med deras pengar. Tiden går och till slut tröttnar hyresvärden på

vandalisering och fyllebråk. Den utskrivne vräks, hamnar bland vårt klientel och hos oss, som har som mål att rehabilitera vederbörande och åter skaffa honom en lägenhet. Vad vi då försöker åstadkomma är att skaffa honom ett annat, mer skyddat boende. Men landstinget vägrar samarbeta, pekar oftast på att problematiken är drogrelaterad och därmed kommunens ansvar - som inte kan åstadkomma den typen av boende. Så det blir som förut, han får ett nytt hål i väggen där han kan sitta ensam och isolerad. Cirkeln är sluten, nästa varv kan börja. Snacka om slöseri med tid och resurser!”

Sune tittade på tjänstemannen från specialbyrån. Han hade på tungan att berätta hur nära han själv en gång varit att bli en del av “klientelet” och hur viktig en

egen bostad varit, men avstod. Det visste Jan ju redan.

*

Den närmaste timmen åkte de runt till de mest frekventa uteliggarställena -

Värtahamnen, Skanstullsbron, Hammarbyhamnen och några av stadens mer centrala tillhåll. Miljöerna var minst sagt skiftande - från fuktdrypande, smutsiga och urinstinkande hålor till öppna, soliga parksoffor. Vid varje plats steg Jan ur, gick fram till någon han kände igen och visade Sunes foton. Men nekande svar och huvudskakningar var allt han fick. Budskapet spreds dock, det skulle som sagt ta lite tid.

I Humlegårdsparken var Jan tvungen att backa, en berusad finne skrek hotfullt åt honom och viftade med en pennkniv. Sune var halvvägs över gräsplanen när Jan stoppade honom.

“Skit i det, jag såg inte upp. Det gagnar inte mitt arbete om du hoppar in.” Han grep Sune i armen och föste honom mot bilen. “Det förtroende vi lyckats bygga upp hos några av dom skulle kunna raseras på ett ögonblick. Så stoppa undan snutblicken och håll dig lugn.” Väl inne i bilen slog Jan näven i instrumentbrädan och väste mellan sammanbitna tänder.

“Fan, vad jag hatar rädslan! Att behöva känna den är för jävligt!” Han gav Sune en blick av samförstånd. “Vi jobbar normalt alltid två och två, där liknar vi polisen. Det enda skyddsnät du har är din partner. Honom eller henne måste man kunna lita obetingat på. Annars kan det vara kört!”

Och ställa upp på, tänkte Sune. Det var ju för Tomas skull han åkte runt i den här vansinniga ytterkantsvärlden. Just när de skulle köra därifrån kom en gammal, sliten gubbe vinglande. I handen höll han en Rosita, en snussträng satt intorkad i hans gråa skägg.

“Janne, för helvete!, sluddrade han. “Jag har sett den där bruden du frågade om!

Jag kommer inte ihåg var eller när, men jag har sett henne. Och hennes klimp.”

Han hickade till och tog ett vingligt sidsteg. Med ärmen drog han sig över den rinnande, rödmosiga näsan. “Det var någon som försökte sätta på henne.” Han skrockade. “Jag är inte säker på hur det gick, men jag tror att hon skar kuken av honom!” Han gav upp ett gällt kacklande skratt, vinglade till och satte sig på

baken. “Vilken tiger!”

Jan och Sune bytte blickar. Monica Riezense hade det nog inte lätt i denna pseudovärld. Men det verkade som om det var där hon och Carlo höll till. Bland folket som fanns men ändå inte existerade - utom för några eldsjälar på

fältgruppen för bostadslösa män.

Det sista Sune gjorde innan han åkte för att hämta Malin på dagis, var att rapportera till Tomas. Det mesta, men inte allt.

En del ställen och lukter var bara omöjliga att beskriva.

Kapitel 25

L ager hade tillsammans med Sune, Lennart och Kent gått igenom det man hittills fått fram om vapensmugglingen, vilket inte var mycket. Lagers omfattande kontaktnät - och även Tomas tjallare, som han satt sprätt på från sjuksängen -

hade inte givit ett dugg. Det borde betyda att verksamheten inte leddes av de normala, kriminella kretsarna, ansåg Lager. Några tveksamma rykten sade också

att både Harry Jonsson och Kors-Berra “nyrekryterats”, men ingen visste av vem.

Tullkriminalen i Sundsvall hade följt upp Lagers papperslapp men ansåg att man hade att göra med en skämtare. Visserligen var det tänkbart att nydemokraten kunde vara inblandad, han ansågs allmänt som lite knäpp. Men att moderaternas partikansli skulle syssla med vapensmuggling satte man inte mycket tilltro till.

Det var inte alls ovanligt, fick Lager veta, att smugglare skrev falska avsändare på fraktdokumenten - för att vilseleda, för att jävlas - eller bara som ett utslag av en mer eller mindre makaber humor. Tullen kunde redovisa ett antal fantasifulla signum, från “Fantomen” till “Bengt Westerberg”. De hade i alla fall, mest för att tillfredsställa tullkontrollchefen vid östra regionen, gjort några ytliga analyser via datasystemet och höll nydemokraten under uppsikt - även om de betraktade det som bortkastad tid.

Någon som inte kastade bort tid var däremot länspolischefen i Härnösand. Så

fort han konstaterat att det var rysk ammunition som använts vid beskjutningen av folkparken, begärde han hjälp av tullen i Sundsvall. I den tidiga gryningen, två dagar efter överfallet, stormades Bone Crushers fortliknande tillhåll - tyvärr med diverse blessyrer som enda resultat. Inte så mycket som en slangbella hittades. Och definitivt ingen dokumentation, vilket länspolischefen inte ansåg så konstigt. Han hade uttryckt tvivel på att någon i gänget kunde läsa.

Bengan Andersson på E-byrån hade lyckats etablera ett samarbete med en avdelning inom det sönderfallande KGB som sade sig ha vissa spår. Mer ville den ryske spionchefen inte avslöja för närvarande.

Säpos egna efterforskningar styrkte bara det man redan visste - att vapen smugglades i växande omfattning mellan nynazistiska och fascistiska partier i en rad europeiska länder. Det enda konkreta Säpo lyckats gräva fram var att den grekiska kustbevakningen för en månad sedan prejat ett fartyg fullastat med

ryska vapen. Misstankar förelåg om att vapnen var avsedd för det grekiska fascistpartiets högerflygel, som bedrev en intensiv hetspropaganda i Cypernfrågan och erfarenhetsmässigt hade visat att de inte drog sig för väpnad terror. Enligt Säpos informatör hade beslaget inneburit ett betydande avbräck och man gjorde stora ansträngningar för att ersätta bortfallet. Vissa tecken tydde på att grekerna närmat sig MSI, men där upphörde spåret.

“MSI? Är det inte i det partiet den där dåren Gustavo är pamp?”

Sunes fråga förblev obesvarad för i samma ögonblick öppnades dörren och Lagers sekreterare kom in. Hennes vanligtvis karska framtoning var som bortblåst. Hon framförde sitt budskap med ansträngd röst och tog ett sedan snabbt steg åt sidan.

“Rune, det är någon här som vill träffa dig.” Så fort besökaren klivit in försvann hon.

Gustavo Succi var tvungen att böja huvudet i dörren. Den långa, magra kroppen såg skör ut, som på en levande död. Zombie, for det genom huvudet på Sune när han nu för första gången såg Tonys farbror i fullt dagsljus. Hans gipsansikte var uttryckslöst med ögon som svarta hål, munnen ett blodlöst streck. Näsan påminde om näbben på en gam. Sune noterade dock att Gustavo verkade ha samma förkärlek för snobbiga kläder som sin brorson. Han var elegant klädd i ljus sommarkostym och svart polotröja, runt handleden satt en guldklocka och minst tre av de magra fingrarna var prydda med guldringar. En med ett solkors.

Sune tyckte att det plötsligt blivit kyligare i rummet. Han lade märke till att han automatiskt hade satt fötterna stadigare i golvet. Sune gav sina kollegor en snabb blick.

Kent var blek om nosen och stirrade som hypnotiserad på italienaren. Lennart såg nyfiken ut, ungefär som om han tittade på något intressant kryp under ett mikroskop. Lager satt med ett pekfinger i luften ovanför ett av faxmeddelandena. I övrigt var hans vanligen så godmodiga ansikte uttryckslöst.

Bakom Gustavo kom ytterligare en man inklivande, en man som var lika känd som avskydd inom hela polisväsendet. Han stod inte italienaren långt efter när det gällde snobbiga kläder, men i hans fall ansågs det vara en yrkesnödvändighet. Som en av Stockholms etablerade sensations-och brottsmålsadvokater måste Rutger Sjöwall vara beredd på att bli fotograferad för

Hänt i Veckan eller någon annan slaskblaska som levde på omväxlande förhärliganden eller “avslöjanden” av olika pseudogestalter inom musik-, film-och teatervärlden. Att advokaten i fråga betraktade domstolen som sin egen teaterscen var bara alltför tydligt när man såg honom sprätta omkring. Nu tog han rummet i besittning med inövad auktoritetet - men hans strålglans dog snabbt inför den destruktiva ondska som Gustavo Succi utstrålade. Sjöwall talade en tillgjord, snobbig Oxfordengelska.

“Vi har förstått att ni vill tala med signore Succi?”

Lager var den som först hämtade sig. Han rullade ur stolen och fram till Gustavo med handen framsträckt och det runda ansiktet uppsprucket i ett brett leende.

Sjöwall verkade han inte lägga märke till.

“Så trevligt att ni ville göra oss den äran.” Även Lager talade engelska med tydlig accent, fast mer åt Bogarthållet. “Var så god och sitt!” Med en inbjudande gest pekade han på Kents plats. Kent hoppade upp som om han fått en stöt.

Gustavo Succi nickade avmätt och gick fram till stolen. Med en näsduk borstade han av sätet innan han satt sig. Sjöwall förblev stående, tagen av den uppenbara oförskämdheten att inte inkludera honom i det hjärtliga mottagandet. Sedan tog han några steg framåt och lade demonstrativt upp sin dokumentportfölj på

Lagers skrivbord. Han tittade uppfodrande först på Sune sedan på Lennart. Då

han inte fick den önskade reaktionen slog han sig motvilligt ned på kanten till skrivbordet.

Lager gjorde omedelbart tecken åt honom att förflytta rumpan. Inte förrän Sjöwall efterkommit hans tysta begäran och åter stod på golvet, fortsatte Lager, vänd mot Gustavo.

“Det är till att ha varit bortrest?” Lagers stämma var len. Sune satte sig åter bekvämt till rätta. Det här kunde bli njutbart. Lager hade en utvecklad förmåga att vara urjävlig när han satte den sidan till.

“Var herr Succi uppehållit sig är hans ensak.” Det var Sjöwall som lade sig i.

Han stoppade in en monokel i ögat. “Vad gäller saken?”

“Du håller käften!” Lagers röt, den förbindliga stämma var som bortblåst. Hans runda kerubansikte började anta en högröd nyans. Sjöwall såg ut som om han inte trodde sina öron. Lager blängde nedlåtande på honom.

“När du blir tilltalad av mig eller av herr Succi kan du yttra dig. I övrigt vill jag inte höra ett knäpp från dig!” Lager vände sig till Sune. “Om lagvrängaren inte gör som jag sagt, kasta ut honom!” Sune nickade och gav den stående stjärnan ett elakt flin. Utan att ta vidare notis om advokaten fortsatte Lager med mer normal röstnivå och adress till Gustavo Succi:

“Vilket är ert ärende här?”

“Man kan kanske kalla det affärer.” Efter en lång stund nedlät sig italienaren att svara. Engelskan var vårdad men hans röst var allt Sune kom ihåg från garaget.

Till och med när han talade om vardagligheter lät han farlig.

“Skulle ni möjligen kunna precisera er?” Lager såg sakligt intresserad ut, men den stigande ansiktsfärgen avslöjade att han fick kämpa för att hålla sitt humör under kontroll.

“Jag ska som delegat för Il Movimento Sociale Italiano närvara vid ett antal politiska sammankomster, vår rörelse är internationell.” Gustavo Succi svarade motvilligt men lät för ett ögonblick högtidlig.

“Ni menar att fascisterna och nazisterna breder ut sig?” Lager spelade avsiktligt förvånad. Italienaren svarade inte, tittade bara föraktfullt på honom.

Stämningen i rummet kändes krypande, otäck. Den väsande figuren i hörnet hade en märklig förmåga att påverka människor omkring sig, tänkte Sune och skruvade på sig. Kent Carlstedt kände det också, han bytte oroligt fot och gick fram till fönstret. Det han såg fick honom att haja till och sära på gardinerna.

Kent vinkade Sune till sig.

Polhemsgatans båda trottoarer var fullpackade med människor. Sune uppskattade det till över 200 personer, till nittionio procent bestående av män. Ett trettiotal skinheads stod och hängde i smågrupper. Allt gick dock lugnt till, de verkade som om de väntade på något - eller någon. Sune hade inga svårigheter att inse på

vem. Han lämnade fönstret och gick fram till Lager och viskade i hans öra.

Lager tittade på Gustavo.

“Storslagen eskort. Kom dom och mötte er vid stationen?”

Gustavo svarade fortfarande inte. Istället talade Rutger Sjöwall som inte längre klarade av sin påtvingade, passiva roll.

“Signore Succi har många vänner, dessutom inflytelserika sådana.” Han lät viktig när han fortsatte. “Deras närvaro ska ses om en politisk manifestation - ett ogillande av att en framstående företrädare för ett politiskt parti trakasseras av polisen.”

Lager ignorerade honom fullständigt, Sune höjde ett varnande pekfinger. Sjöwall tystnade, han såg ut som ett barn som hotats med skamvrån.

“Vad hade ni tänkt att dessa människor skall göra här? Storma rikskriminalen?”

Lager visade tydligt hur löjlig han ansåg att maktdemonstrationen på gatan var.

Han lutade sig tillbaka i stolen. “Eller befarade ni att ni skulle gripas? Varför i så

fall? Ni är ju en högt uppsatt politiker, här i ett helt legalt, officiellt ärende?”

Gustavo log spöklikt.

“Det skadar aldrig att gardera sig. Det finns idioter överallt.” Han knäppte de beniga händerna i knät. “Det jag sett av polisen hittills ger ett minst sagt amatörmässigt intryck.”

Lager tittade stint på honom, öronen började likna stoppljus. Sune förstod att Lager hade fått nog av italienarens arrogans.

“Var finns Monica Riezense? Och hennes son Carlo?”

Italienaren tittade tyst på honom. Just när Lager tänkte upprepa frågan kom en väsning som åter fick det att krypa utefter ryggraden på Sune. Lennart såg ut som om han tänkte ta fram något att dissekera besökaren med.

“Ni talar om min hustru och son?” Lager nickade.

“Jag vill veta var dom finns.”

“Även om jag visste det, kan jag inte inse att det angår er.” Lager rörde inte en min.

“Hålls dom fågna någonstans mot sin vilja? På ert initiativ?”

“Nej. Och jag diskuterar inte mitt privatliv med polisen”. Gustavo ansåg tydligen att saken var utagerad, han gjorde en ansats att resa sig. Lager brydde sig inte om det heller, han fortsatte:

“Gav ni order om att misshandla kriminalinspektör Falk?” Gustavo stelnade till och sjönk tillbaka i stolen. Sjöwall öppnade munnen, Sune reste sig. Sjöwall övergick till att febrilt putsa monokeln. Gustavo tittade stelt på Lager.

“Jag vet inte vad ni talar om. Jag känner ingen kriminalinspektör Falk. Mig veterligt har jag inget otalt med den svenska polisen.” Ett tunt, hotfullt leende kröp över hans ansikte. “Tills nu.”

I samma ögonblick gick dörren upp och Tomas klev in. Han hade ett leende i det blåslagna ansiktet och den bandagerade handen höjd till hälsning.

“Hej i stugan! Sjukhuset fick nog av mig, jag….”. Han fick först syn på Sjöwall, sedan på Gustavo.

Tomas tvärstannade, det tog några sekunder innan han fattade vem han tittade på

men sedan föll polletten ned. När Sune såg uttrycket i Tomas ansikte tog han ett snabbt steg framåt och placerade sig mellan Tomas och italienaren. Lager reste sig och gick runt skrivbordet, sköt Sune åt sidan och tog tag i Tomas arm. Han ställde sig framför Gustavo.

“Det är den här kriminalinspektören jag talar om!”

Gustavo betraktade Tomas med sin gravhål till ögon. Efter en tystnad lång som en evighet väste han:

“Det enda jag ser är den man som lägrar min fru!”

För första gången kunde man höra en darrning på rösten. En känsla av omedelbar fara drabbade Sune och åter märkte han att han var svettig i händerna.

Men det var han inte ensam om, Kent såg ut som om han skulle vilja vara någon annanstans. Till och med Lennart hade lagt händerna på knäna, redo att resa sig.

Tomas utstrålade intensiv avsky. Bara Lager verkade oberörd, men rösten var hård.

“Tyvärr hann kriminalinspektör Falk inte se förövarna - den här gången. Men låt detta stå fullständigt klart: om han eller någon av mina mannar blir påhoppade igen, kommer jag att se till att den skyldige åker fast. Om det så ska ta resten av mitt liv!”

Gustavo reste sig och tittade ned på Lager. Åter kröp det där obehagliga dödskalleleendet över ansiktet. Väsningen blandades med hån.

“Er omsorg om ert folk är rörande. Borde den inte också omfatta några faderliga råd? Som till exempel att låta andras hustrur vara i fred?”

“Hon är inte längre din fru, det är bara en formsak!” Tomas darrade av vrede och sluddrade fram orden, tänderna och den såriga munnen gjorde det fortfarande svårt för honom att tala. Gustavo vred på huvudet, lade det lite på sned och gav Tomas en blick full av förakt.

“Korrekt. Hon är inte längre värdig att kallas min fru. Hon är en hora. Och min son ska inte uppfostras av ett luder!”

Tomas tappade koncepten och vräkte sig framåt men Sune var beredd. Innan Tomas hann fullfölja slog Sune bakifrån armarna om honom och lyfte honom bort från italienaren. Gustavo gav upp ett torrt, kacklande skratt. Sedan vände han sig till Sjöwall:

“Låt oss komma härifrån, det här börjar likna en tvålopera.”

När Gustavo och Sjöwall hunnit till dörren, slet Lager åt sig en pil från darttavlan. Med en snärt på handleden kastade han. Pilen fastnade i dörrposten, knappt en decimeter från Gustavos ansikte. Karlfan ryckte inte ens till, tänkte Sune - men han kände ju inte till Lagers rykte som värdelös pilkastare.

Lager var vid det här laget knallröd i ansiktet av vrede, hans röst var mörk med en underton Sune aldrig hört förut. Han hade förresten aldrig sett Rune så arg.

Lager pekade på Gustavo.

“Glöm inte mitt löfte: ‘…om det så skall ta resten av mitt liv’!”

Rutger Sjöwall kippade efter andan. Under hela sin tid i rättssystemet hade han aldrig varit med om maken. Hot! Och försök till våld! Han bräkte uppbragt:

“Det här innebär efterräkningar! Min klient finner sig inte i..”. Italienaren gav honom en blick som fick Sjöwall att tystna mitt i meningen.

Gustavo Succi grep tag i pilen och drog loss den. Hans ansikte avspeglade inga känslor men hotet kunde lika väl ha skrivits i neonskrift.

“Vilket inte behöver innebära speciellt lång tid.”

Med en nonchalant kaströrelse satte han pilen mitt i darttavlan och lämnade rummet med den upprört mumlande advokaten i släptåg.

Kapitel 26

G unnar Persson flyttade över telefonluren till vänster hand och försökte invända.

“Tidpunkten är illa vald. Vi har ögonen på oss, både journalister och poliser har efter upploppet varit här och snokat.” Han blev avbruten och strök irriterat med handen över kinden. “Ja, jag vet att man väntar på resultat, att tiden är knapp.

Men opinionsläget är labilt och jag förväntar mig att Temacos undersökning angående flyktingförläggningen som visar att 61 % av lokalbefolkningen är emot fortsatt drift och som publiceras i morgon ska göra att det tippar över till vår fördel. Sedan följer ju kommunstyrelsens sammanträde bara några dagar…”

Gunnar svor tyst. Han talade för döva öron. Regionchefen skällde som en bandhund, insinuerade att han höll på att bli “svag” och påminde honom om hur sådant skulle uppfattas av ledningen. Gunnar tänkte just gå i polemik när Margot kom in med Patrik i Bamsepyjamas och signalerade att det var läggdags. Pojken sprang fram och ryckte i hans arm. “Puss och kram, pappa, och saga!”

Gunnar log och lade handen över telefonluren. “Jag kommer strax. Mamma får börja.” Han väntade tills de lämnat rummet.

“OK, jag ska säga till Henrik. Men kom ihåg att detta sker mot min uttryckliga vilja.” Han kunde inte låta bli att markera: “Det har inget med ‘svaghet’ att göra, utan handlar om förnuftig taktik.” Han slängde på luren och blev sittande.

Högerhandens fingrar trummade irriterat mot skrivbordsunderlägget.

“Gunnar, kommer du? Margot ropade från pojkens rum.

“Strax!” Han slog Henriks nummer och fick omedelbart svar, som om Henrik suttit med handen lyft och väntat på hans samtal.

“I natt. Strax efter midnatt. Se till att du befinner dig långt därifrån, helst i vittnens närvaro.” Han lade på. Känslan av att han började förlora greppet växte sig allt starkare.

*

Med blick på sin sovande hustru sträckte Gunnar försiktigt benen över

sängkanten. Han gick in i arbetsrummet och ställde sig framför fönstret.

Från villan uppe på Kackelbacken hade han en magnifik utsikt över hela staden, men han förmådde inte njuta av den. Natten var svart, tunga moln dolde effektivt den i vanliga fall ljusa sommarhimlen. En blick på skrivbordsklockan sade honom att dygnet precis passerat midnatt.

Han gick fram till skrivbordet, satte sig ned och tittade på telefonen. Långsamt tog han fram en näsduk, vek den flera gånger, lyfte luren och placerade näsduken över den. Sedan slog han numret.

Efter ett dussin signaler svarade en sömndrucken röst. Gunnar öppnade munnen men stängde den igen. Utan att säga något lade han på. En lång stund satt han bara och stirrade framför sig. Sedan gick han åter fram till fönstret.

Några minuter såg han det första, flämtande ljusskenet. Himlen färgades sakta röd. På avstånd hördes siréner. Han suckade.

Flyktingförläggningen skulle inte behöva rivas. Men han hade en känsla av att det var exakt vad som höll på att ske med det han hittills lyckats bygga upp.

Kapitel 27

“P sst!” Ljudet fick Annika att hoppa till.

Hon hade varit och snokat runt den nedbrunna flyktingförläggningen, intervjuat poliser, flyktingar och omkringboende. Två fordon, troligen motorcyklar, hade natten före kört upp och runt anläggningen. Inte mindre än fem bensinbomber hade kastats, branden blev explosionsartad. Av byggnaden återstod endast några svarta ruiner men som genom ett under hade ingen människa kommit till skada.

Undret verkade bestå i att förståndaren hade väckts av ett telefonsamtal strax före attentatet och inte hunnit somna om. Men ingen visste vem som ringt. Den tekniska undersökningen pågick, i övrigt fanns inget att hämta. Inga vittnen, inga spår. Annika var på väg från förläggningen till en pizzeria som vandaliserats under “Asfaltnatten”, som massmedia döpt förra veckans kravaller. Hon hade promenerat Storgatan fram mot kanalbron men svängt av mot ett äldre område som hette Östanbäcken. Jan-Erik Jansson hade tipsat henne om att det var något av en turistattraktion. Här hade delar av Härnösands äldre bebyggelse sparats och även om trähusen var renoverade och nymålade vittnade trånga gator och snickarglad arkitektur om svunna tider. Här skulle hon kunna tänka sig bo - om kvarteret legat i Stockholm. Sune visste ännu inte om det men hon gick i husköparplaner. Försjunken i sina bostadsdrömmar skrämde ljudet henne mer än det bort göra.

I en portgång hon just passerat stod en ung man, en invandrare. Annika gissade på Grekland, kanske Turkiet. Hon uppskattade hans ålder till någonstans runt tjugo, han hade ett öppet ansikte och bruna, stora ögon. Han visade med ett böjt pekfinger att han ville att hon skulle komma närmare.

“Jag vet att du är journalist från Stockholm och att du går omkring och ställer frågor om Befria Sverige.” Ynglingen talade nästan perfekt svenska. Annika nickade. Pojken tvekade lite, tittade ned i marken innan han fortsatte:

“Far tycker att vi inte ska lägga oss i, men jag vill hjälpa till. Jag tror att jag kommit på något.” Han vinkade med handen. “Kom, jag vill inte att någon ska se oss.” Utan att vänta på svar gled han ur porten och började med raska steg gå

uppför en brant, kort backe.

Annika tvekade först men ryckte sedan på axlarna och följde efter. Antagligen

skulle det vara ytterligare en nitlott, men varje uppslagsända måste granskas. För gudarna skulle veta att hon hittills inte skördat några skalper. Hon började känna sig lite desperat. I små städer och byar sägs ju alla veta allt om alla. Men om så

var fallet höll folk det för sig själv i den här staden.

*

Länspolischefen hade beklagat att han inte kunde hjälpa till men av utredningstekniska skäl hade han inget att ge, vare sig från skottlossningen i parken eller från branden vid flyktingförläggningen. På direkt fråga från Annika hade han dock vidgått att det var ett ryskt vapen, en Kalaschnikov, som använts och stillsamt undrat hur hon kunde veta det. När det gällde vapensmuggling hade han inget att säga utan hänvisade till tullen i Sundsvall. Där hade hon fått ungefär samma reaktion - de hade inget att komma med men undrade varför hon frågade. Överallt återvändsgränder och murar av tystnad.

När Annika knackade dörr runt de gator där mobben dragit fram, var mönstret detsamma. Folk beklagade att de inte kunde hjälpa till - de hade legat och sovit, varit bortresta eller kom inte ihåg. Centerpartisten Bror Andersson var vältaligt övertygad om vilka som låg bakom överfallet på honom men kunde inte prestera något konkret som Annika kunde använda. Han beklagade detta. När hon sökte upp några av de gäster som hon sett på Gunnar Perssons home-party, skakade de bara beklagande på huvudet - de hade inget att säga eller visste ingenting.

Annika började nästan själv beklaga att hon överhuvud taget dragit igång reportaget.

Men Befria Sverige existerade. Misstankarna mot deras inblandning i merparten av det senaste halvårets våldsamheter var på sina håll så starka att de gränsade till visshet - men inget gripbart fanns att få. Det var som att jaga skuggor.

Rykten sade också att BS “infiltrerat” företagarföreningen och att några lokala näringslivspotentater hade starka kopplingar till framför allt Gunnar Persson personligen. När Annika försökte få till stånd intervjuer slängdes antingen dörrar igen i hennes ansikte eller så förstod man inte vad hon talade om. Bara en person hade utan att sväva på målet bekräftat att han delade BS värderingar och ekonomiskt stödde deras verksamhet. Han ansåg dessutom att “alla jävla utlänningar borde utvisas” och att journalister i allmänhet och Annika i synnerhet kunde “dra åt helvete!”. Men den mannens åsikter var kända och ansågs udda - under alla omständigheter skapade de inte några säljande rubriker.

Till slut hade hon tagit tjuren vid hornen och sökt upp Gunnar Persson på Befria Sveriges kansli.

Den förste hon stötte ihop med var Henrik Alm som stirrade på henne med samma uttryckslösa ögon som i hallen hemma hos Persson. Då hade hon i skydd av sin kollega smitit in till de övriga, blossande om kinderna som en skolflicka som ertappats med att tjuvlyssna vid föräldrarnas sovrumsdörr. Jansson hade påstått att hon inte begrep hur farlig Henrik Alm var och mer eller mindre befallt henne att hålla sig i hans närhet under resten av kvällen. Då hade hon lytt, men nu stod hon stark och mötte utan att blinka hans blick. När hon presenterade sig som journalist rörde han inte en min utan gick bara in på ett av de mindre rummen, lämnande henne helt sonika stående ensam mitt på golvet.

Gunnar Persson var artigare, åtminstone inledningsvis. När hon avslöjade att hon inte var någon släkting till Jan-Erik Jansson utan själv var journalist, log han bara trevligt.

“Det hade du kunnat tala om på en gång, vi har inget att dölja. Tvärtom är vi intresserade av ett gott samarbete med pressen, även om det verkar vara svårt att få till stånd. Våra utgångspunkter och ställningstaganden misstolkas ofta och jag tycker nog att pressen motarbetar våra ansträngningar att på ett sakligt sätt föra ut vår politik.”

Annika lät honom breda ut sig om partiets svårigheter och lovvärda ambitioner.

Kanske berodde det på den stigande hjälplöshet hon kände eller på att hon helt enkelt var trött på alla undanglidanden. Plötsligt satte hon allt på ett kort.

“Skottlossningen i folkparken skedde med ett ryskt automatvapen. Har du någon kommentar till det?”

Gunnar Persson såg förvånad ut.

“Det kände jag inte ens till. Varför skulle jag ha något att säga om det? Den typen av våldsdåd tar vi konsekvent avstånd ifrån. I mitt anförande på torget gjorde jag helt klart att…” Annika tog ny sats.

“Ett företag i Frankrike som misstänks smuggla ryska vapen hade bland sina papper en fraktsedel där Befria Sverige stod som avsändare och Härnösand som utlastningshamn. Kommentarer?”

Åter såg Gunnar Persson oerhört förvånad ut. Annika svor tyst för sig själv. Hon hade hoppats att överraskningstekniken i alla fall skulle ge någon utdelning.

“Det måste vara en skämtare som varit i farten.” Annika spratt till. Henrik Alm stod alldeles bakom hennes stol. Hon hade inte hört ett ljud, han måste röra sig som en katt. Hon lade märke till att Gunnar Persson blivit blekare och intensivt stirrade på Henrik Alm. Sedan vände sig den lokale partiledaren åter mot henne.

“Ja, det är enda förklaringen.” Han reste sig ur stolen och räckte henne handen.

“Det förefaller som om inte heller du är intresserad av något annat än att smutskasta och misstänkliggöra vårt parti. Kom tillbaka när du har tänkt om.”

*

Två minuter senare stod Annika ute på gatan, lika tomhänt som tidigare och utan några ytterligare kort i rockärmen att spela ut. Så värre än så här kunde det inte bli, tänkte hon och skyndade på stegen efter ynglingen som stannat på krönet och inväntade henne.

“Häråt, kom!” Han pekade på en källaringång med tre trappsteg ned mot en bastant plåtdörr. Några korta intervallknackningar på dörren och den öppnades, först på glänt, sedan helt. Ynglingen tog henne i armen och drog henne in. Hon var tvungen att böja på huvudet och när hon rätade på sig, såg hon en liten källarlokal där det satt ytterligare fem invandrarungdomar, alla mörkhyade, svarthåriga och mycket unga. På ena kortväggen hängde en svensk flagga, flankerad av två utländska. Annika kände igen den turkiska, men inte den andra.

Hennes guide slog ut med armen och sade inte utan en viss stolthet:

“Får jag presentera medlemmarna i Anti-Rasist-Gruppen ARG!”

Annika kunde inte låta bli att le. Den yngste kunde inte vara mer än femton år.

*

“Vi spionerar! Skuggar dom, skriver upp vilka dom träffar och så!”

Haile från Etiopien var bara femton år, precis som Annika gissat. Men innan familjen lyckades fly från kriget han hade burit vapen i Eritreas armé sedan han var tretton. Annika visste inte om hon talade med en pojke eller en ung man -

hans ögon var så gamla.

“Här! Vi tänkte egentligen gå till polisen men sedan kom vi på att tidningarna nog vore bättre.” En annan av pojkarna, Berhane, räckte fram några handskrivna A 4-sidor.

Där fanns namn, mötesplatser, datum och klockslag prydligt nedskrivna. Annika kände igen namnen på flera av dem hon tidigare talat med och som då

kategoriskt förnekat varje kännedom eller beröring med BS. Ödet hade försett henne med ett nytt trumfkort! Hon lade märke till att Henrik Alms namn förekom betydligt oftare än Gunnar Perssons.

“Vad betyder ‘fortet’ dit det där Alm tycks åka då och då?” Hennes ledsagare, som presenterat sig som Abu Kaya förtydligade: “Det är dom där knuttarnas ställe, ute i Älandsbro.”

“Och Hemsön, vad är det?”

“Det är ett militärt område utanför stan.” Abu flinade lite. “Dit får inte utlänningar komma och första gången visste vi inte vad vi skulle göra. Men sedan lurade vi dom.” Han gjorde ett kast med huvudet i riktning mot en av pojkarna. “Zentas far har en motorcykel som vi får låna ibland. Jag sminkade sig ljus och drog ned en mössa över håret, hade dessutom hjälm och handskar på

händerna. Jag följde efter Alm en gång till, men vågade inte ta samma färja utan tog den efter. Jag väntade sedan i skogen vid färjeläget och när Alms bil kom tillbaka, kunde jag följa bilspåret bakåt, tack vare grusvägen och att det regnat.

Vi är inte säkra, men det verkar som att de har ett slags förråd där ute.”

Hemsön! Militärt skyddsområde och ett förråd. Kunde det vara vapengömman?

Mitt framför näsan på myndigheterna? Fräckt så det föreslog, men logiskt. Vem letade efter smuggelvapen inom militärens eget område? Hennes respekt för ARG steg för varje minut. Abu höll upp en nyckelknippa.

“Far hyrde lokalerna på torget före Befria Sverige. Jag kan inte förklara varför, men när jag hörde vilka som skulle ta över, behöll jag dom här.” Han tystnade och såg illmarig ut. Annika fyllde i åt honom:

“Och du råkar veta att både Alm och Persson ska till Stockholm på något slags möte i helgen?”

Kapitel 28

E gendomen var stor. Så mycket hann Gunnar uppfatta när den svarta limousinen susade vägen fram mot huvudbyggnaden. De välskötta lundarna med gamla ekar, klippta häckar och prunkande blomsterrabatter var som hämtade ur en trädgårdsmästares dröm om en slottsträdgård.

De körde upp på en grusad plan och svängde runt en stor, porlande fontän.

Ytterligare tre bilar var i färd med att släppa av sina passagerare. På stentrappan stod adelsmannen och partiledaren Gustaf af Crona. Gunnar betraktade den reslige gestalten genom bilrutan.

Det var första gången han bevistade ett av partiets riksmöten och andra gången han hade nöjet att träffa partiledaren. Visserligen bestod ledningen officiellt av ytterligare två personer, en direktör från Göteborg och en fastighetsmäklare från någon mellansvensk stad, Gunnar hade glömt vilken. Men den kollektiva ledningen var bara en fasad, en konstruktion för att motverka eventuella

“Führer”-tankar hos media och allmänhet. Friherre af Crona var partiets grundare, dess ideolog och starke man.

Rak i ryggen och med ett högtidligt ansiktsuttryck hälsade han dem välkomna.

Den militära hållningen och de blå ögonen under ett blont, tjockt hårsvall förde tanken till prototypen för en SS-officer, men mörka ögonbryn, för fylliga läppar och en något överdimensionerad, nästan judisk kroknäsa mildrade det ariska intrycket. Mörkblå klubblazer med en gul, stickad adelssköld på bröstfickan, oklanderligt vit skjorta, en sidenkravatt knuten i halsen, grå, nypressade byxor och svarta, välputsade skor manifesterade ändå bilden av välbärgad överklass. I sig själv framstod han som en symbol för det nordiska folket - och för den kommande, styrande eliten.

Gunnar hade inga problem med den föreställningen. Däremot både förvånade och störde det honom att Henrik, dagen till ära iklädd en normal kostym som gjorde att han nästan såg civiliserad ut, mottogs med sådan hjärtlighet och respekt från partiledarens sida. Gunnar insåg att han underskattat Henriks förankring i partiets topp och uppsköt motvilligt sina planer på att framföra sin kritik direkt till Crona.

Han hade annars tänkt väva in sina synpunkter i en mer allmän

strategidiskussion - om anpassning av metoderna till lokala förhållanden -

särskilt med tanke på hur dessa förhållanden höll på att utvecklas där uppe i den ångermanländska kuststaden.

Föregående morgon hade kansliet fått besök av polisen med anledning av mordbranden. Visserligen hade påhälsningen mest framstått som pliktskyldig, kanske var den en varning. Men det hade ändå varit obehagligt, inte minst för honom själv.

“Strax efter midnatt, innan branden bröt ut, var det någon som ringde och väckte föreståndaren. Har du någon kännedom om vem det kan ha varit?” Frågans ställdes lugnt och sakligt. Gunnar fick omedelbart en klump i magen men hade ryckt på axlarna och försökt hålla samma neutrala tonfall.

“Det kan ha varit vem som helst, säkert någon annan invandrare. Dom har ju inget begrepp om klockan.” I Henriks ansikte hade han skymtat ett hånleende vilket fick honom att mer övertygande fortsätta:

“Det skulle förresten inte förvåna mig om dom tänt på själva.”

Polismannen, en ung kriminalassistent från den lokala våldsroteln hade förvånat höjt på båda ögonbrynen.

“Vilket skulle deras motiv ha varit?”

“Dom vill väl få publicitet, att man ska tycka synd om dom och sedan dra växlar på det.” Han kände hur den förträngda rädslan sakta förvandlades till vrede.

“Bara det faktum att ni har mage att komma hit och utsätta oss för dessa frågor ser jag som politisk förföljelse, iscensatt av invandrarsympatisörer!”

Kriminalaren hade slagit igen sitt anteckningsblock och avslutat sejouren med ett sarkastiskt:

“Ja, av en del människor kan man vänta sig vad som helst.”

När polismannen gått hade Henrik tittat på Gunnar och upprepat:

“Som sagt, av en del kan man vänta sig vad som helst.”

*

De hade förts in i en stor sal i den slottsliknande byggnaden men först passerat en noggrann kontroll av sin behörighet. Varje delegat måste kunna visa upp både medlemskort och ID-handling, endast därefter fick man tillträde till den pampiga konferenssalen. Väggarna var prydda med porträtt av Sveriges regenter.

Rustningar, sköldar och vapen gav rummet en atmosfär av sentida livrustkammare. Längst fram fanns ett upphöjt podium, framför stod stolar i prydliga rader. Som fond hängde en gigantisk, svensk flagga.

Salen var full med folk, Gunnar uppskattade det till över hundra personer, varav han bara kände igen ett fåtal. Men det var också partiets strategi, de lokala cellerna skulle i stort sett sköta sig själva och enbart ta order från ledningen via regioncheferna. Ett lågmält sorl låg över församlingen, folk stod i smågrupper och samtalade. Gunnar fick syn på sin regionchef och började tillsammans med Henrik röra sig mot honom, när plötsligt nationalsången spelades upp.

Konversationen upphörde omedelbart. Alla vände sig mot flaggan, de flesta gick upp i någonting som såg ut som enskild ställning. Någon tog upp sångtexten, fler och fler föll in. En dånande hyllning till fosterlandet fyllde salen - Gunnar kände att han fick gåshud på armarna.

Direkt efter nationalsången klev Crona upp på podiet. Han hälsade alla hjärtligt välkomna och bjöd dem sitta ned. Gunnar såg sig om, Henrik var plötsligt försvunnen. Gunnar spanade runt rummet men ryckte sedan på axlarna. Han gav fan i Henrik men kunde inte helt frigöra sig från oroskänslan i maggropen medan han ägnade sig åt att tillsammans med de övriga försöka hitta en sittplats. En viss trängsel uppstod, stolar skrapade mot stengolvet innan församlingen kom till ro.

Talarna avlöste varandra. Partiprogrammets viktigaste punkter drogs, åtminstone två stora, kommande kampanjer mot invandringen redovisades, fortsatta insatser i skolor och ungdomsföreningar skulle även i framtiden ha hög prioritet.

Ekonomin sades vara god även om fortsatt sparsamhet och jakt på sponsorer var av nöden. Mediastrategin underströks - utgångspunkten var att press, radio och TV skulle betraktas som fientliga och i princip hållas kort. Däremot skulle mediatäckningen av varje händelse som gick att hänföra till till slapp kriminalpolitik, fusk med socialbidrag och den stigande arbetslösheten utnyttjas för att föra fram partiets ståndpunkter - och då gärna kopplas ihop med invandringen; “något av motorn när det gällde att spela på vanligt folks missnöje med sakernas tillstånd i riket”, som en av vice partiledarna uttryckte det.

“Vårt parti har naturligtvis inget emot andra raser och folkslag,” tillade han ironiskt. “Vi föredrar bara att dom inte kommer hit och snyltar på oss.” Ett uttalande som utlöste skrattsalvor och gillande tillrop.

Stämningen skruvades successivt upp. Framgångar rapporterades från systerpartier både i Danmark, Tyskland, Österrike och Italien - men naturligtvis också från Sverige. När de stigande medlemssiffrorna redovisades smattrade applåderna mellan väggarna. Sedan var det åter partiledarens tur.

Många av talarna hade varit välartikulerade och medryckande men ingen kom i närheten av Crona. Han var magnifik. Ett flammande tal fyllt av nationalistiska inslag och symboler, segervissa framtidsvisioner blandade med hätska utfall mot dagens samhällssystem tände församlingen. När han avslutade sitt halvtimmeslånga anförande med en engagerad appell för ett starkt, rent samhälle med stolta svenskar - företrädesvis vita - fick han motta en flera minuter lång, stående och jublande ovation. Gunnar rycktes med, åter hittade han sitt patos -

det var det här det handlade om! Detta var framtidens politik!

*

Under eftermiddagen samlades de i regiongrupper. Vädret var strålande, solen gassade från en klarblå himmel vilket gjorde att de flesta arbetade utomhus i skjortärmarna, sittande på trädgårdsstolar eller direkt på gräsmattorna.

Genomgångarna avlöste varandra och nya etappmål formulerades.

Gunnar lade märke till att inga “säkerhetsansvariga” deltog i arbetsgrupperna.

Han hade inte heller sett skymten av Henrik sedan morgonen, något som han inte direkt beklagade. Han hade också, efter en viss tvekan, fört regionchefen åt sidan och till honom framfört sin kritik mot Henrik. Regionchefen hade lyssnat utan att kommentera det Gunnar haft att säga men lovat att framföra det till Crona.

Allt som allt började Gunnar tycka att saker och ting föll på plats.

Plötsligt avbröts den lantliga idyllen av en bil som kom körande uppför vägen och stannade framför stentrappan. Nyfiket tittade alla åt det hållet - det Gunnar såg fick honom att stelna till.

Crona kom ut på trappan i hjärtligt samspråk med Henrik. Båda skrattade gott, partiledaren hade armen runt Henriks axlar. Gunnar kände sig förvirrad, hans gryende belåtenhet var som bortblåst. Det stämde bara inte. Henrik var en flåbuse, en modern variant av en neanderthalare. Gustaf af Crona var civiliserad,

sofistikerad, en visionär och partiets förgrundsgestalt. Gunnar skakade sakta på

huvudet. Eller hade han fel? Var det han som inte förstod, inte passade in? Han kände sig plötsligt osäker på allt och såg sig omkring. Levde han i en skenvärld, var allt detta obegripligt? Han såg att regionchefen forskande betraktade honom och tvingade sig att titta ned i gräset. Men blicken drogs ohjälpligt mot paret på

trappan. Henrik stod kvar på krönet. Crona gick med ett välkomnande leende och handen utsträckt mot sina nyanlända gäster.

Ur bilen hade tre man stigit och trots att de stod med ryggen mot honom, kunde Gunnar inte undgå att lägga märke till kroppsbyggnaden hos den längste av dem.

Halsen stack upp som på en trana, till och med huvudet var magert. Mannen påminde om en fågelskrämma. Trion fördes av Crona uppför trappan där han noggrant presenterade Henrik för nykomlingarna. Sällskapet började dra sig mot ingången, när Henrik lade en hand på gästens arm och sade någonting. De vände sig plötsligt om och tittade på Gunnar.

Han stirrade som hypnotiserad, han kunde inte hjälpa det. Samma blickar, samma vargögon men den magre var nästan för mycket. Vilken fruktansvärd människa! Henrik sade något och sedan var de borta.

Gunnar såg att åtminstone en person till verkade lika illa berörd. I arbetsgruppen bredvid deras stirrade en blond, ung man först lika intensivt som han gjort för att sedan titta bort - nej, nästan vända sig bort.

Gunnar kände igen honom, de hade samspråkat under lunchen. Den unge mannen hade kommit som representant för en av Stockholmscellerna, men var inte ordinarie ledamot av ledningsgruppen. Istället hade han fått rycka in som ersättare för en hastigt insjuknad delegat. En nybörjare, tänkte Gunnar, som inte härdats än - eller avtrubbats. Precis som han själv.

Han ryste till och tittade upp mot himlen. Solen sken fortfarande.

Så varifrån kom kylan?

Kapitel 29

S tatsministern log belåtet och sträckte ut benen i baksätet.

På första sidan i morgontidningen fanns ett foto av honom själv, biståndsministern och generaldirektören för biståndsorganet SwedeCorp samt den ryske presidenten Jeltsin, alla leende i kapp. I bakgrunden skymtade en nyuppförd fabrik. Invigningen av sågverkets utbyggnad utanför St Petersburg hade fått ordentlig mediabevakning. Lättköpt visserligen, hjälp till östländerna var ju efter kommunismens fall högsta utrikespolitiska mode. Men skit samma, han var tacksam ändå.

Annars var det mest bekymmer. Jeltsin hade visserligen lovat krafttag mot den organiserade brottsligheten men samtidigt inte stuckit under stol med att han behövde hjälp. Dels i form av organiserat samarbete med svensk och finsk polis och tull, dels i form av stöd i FN för den serie avrättningar som skulle bli nödvändiga. Sibirien och Gulag skrämde inte längre, dödsstraff var enligt den ryska presidenten det enda språk bovarna - och dessutom det ryska folket -

förstod. Men naturligtvis skulle detta leda till internationella protester och där behövde han uppbackning.

Statsministern hade känt sig tvungen att göra vissa utfästelser. Han kunde bara gissa vad ledarna för folkpartiet och KDS skulle ha att säga om det. Med all sannolikhet innebar det ett nytt trätoämne inom regeringen. Oppositionen skulle också gotta sig, men det fick han ta. De behövde ju inte ta något ansvar för den snabba och mycket farliga utvecklingen i grannlandet.

Den ryska presidenten avsåg dessutom att under en tvåårsperiod använda de hemvändande soldaterna från Europa till brottsbekämpning, till att “krossa den kriminella varbölden”, som han målande uttryckte det. Statsministern hade dock undrat var Jeltsin skulle få pengar till att avlöna dessa styrkor och innan han visste ordet av befunnit sig i en förhandling om utökat bistånd. Jeltsin hade inte bara en räv bakom varje öra, det måste röra sig om en hel farm. När det gällde den aktuella vapensmugglingen hade den ryska presidenten bara givit svävade svar med hänvisningar till “det okontrollerbara läget” och att det som fanns kvar av KGB “skulle titta på saken”.

Regeringschefen grep nästa tidning och bläddrade fram utrikesnyheterna. Åter

nickade han belåtet. Besöket hade överlag fått positiv press. Det fick honom att komma ihåg tullchefens varning. Han tänkte på “den där Bergström” som Algart uttryckt det, kriminalinspektörens sambo journalisten och vem som läckt från mötet.

Statsministern räckte ut handen och grep biltelefonen. När han slog numret till rikspolischefen hejdade han sig. Var det verkligen värt besväret? Det han tänkte göra låg snuddande nära begreppet “ministerstyre”. Men sedan bestämde han sig. Sune Bergström irriterade honom något oerhört.

Kanske för att hans respektlöshet och dominanta sätt påminde om svärfaderns.

Kapitel 30

Ä ven om Lager försökte dölja det lade både Sune och Lennart Källgren märke till att något var fel.

I stället för att som vanligt varje morgon sticka in huvudet och låtsas ge order gick Lager direkt till sitt tjänsterum och slängde ifrån sig portföljen. En halvkvävd svordom följdes av en ordentlig duns när han parkerade sig bakom skrivbordet. Sune och Lennart stack samtidigt ut huvudet i korridoren, tittade på

varandra och gick sedan utan ett ord in på Lagers rum.

Lagers godmodiga ansikte var sig inte likt. Han såg trött och härjad ut, slipsen satt på sned, skjortan var felknäppt och glipade som vanligt över den omfångsrika magen.

“Vad är det?” fräste han och tittade upp. Sune och Lennart bytte blickar. Nu visste de definitivt att något inte stämde - Lagers morgonhumör brukade vara nästan ansträngande soligt. Utan att svara slog de sig ned. “Vad är det?” morrade Lager igen. “Vi returnerar frågan,” svarade Lennart lugnt och tittade uppmärksamt på sin chef. Sune nickade bara instämmande. Lager blängde ilsket på dem men såg bara samma omtanke för sin person som han hade för dem. Han kapitulerade.

“Det är inget att bry sig om, jag har bara inte fått särskilt mycket sömn i helgen.”

Han tystnade, men tillade: “Telefonterror.”

Sune svor till, Lennart nickade.

“Något särskilt budskap, krav, hot eller sådant?” Lager skakade på huvudet.

“Bara en massa tung andhämtning, svordomar och slipprigheter. Inget speciellt originellt.” Han lät sarkastisk.

“Försökte du spåra samtalen?”

“Nej, jag drog ur jacket då och då, men satte i det efter några timmar. Jag måste ju vara anträffbar.”

“Och det fortsatte? Hela helgen?”

Lager nickade och strök sig över ögonen.

“Låt det vara, grabbar. Det är inte första gången någon idiot vi sytt in vill jävlas.”

“Kände du igen rösten?” Sune insåg att frågan var korkad. Om förövaren någon gång tidigare hade talat med Lager skulle han förvrängt rösten eller täckt luren med någonting. Men han kom inte på något annat att fråga - och han ville hjälpa till.

“Rösterna,” svarade Lager. “Det var åtminstone två-tre olika.” Han började se ilsken ut. “Jag skiter i det, men det upprörde Gunnel. Hon blev rädd.” Han ruskade på sig. “Det gör mig förbannad, men som jag sa - det har hänt förut och det brukar ta slut.” Lennart såg inte lika övertygad ut.

“Gör det inte det får vi sätta in spårningsutrustning. Kanske får vi napp.” Han tittade forskande på Lager spända ansiktsdrag. “Om jag var som du, Rune, skulle jag inte ta alltför lätt på saken. Ingen går opåverkad genom systematisk och utdragen personförföljelse.” Både Lager och Sune kände igen det tonfallet. Det var dags för en föreläsning. Lager var för trött för att protestera.

“Hela idén är att långsamt bryta ned objektet för förföljelsen, skapa en allt starkare känsla av utsatthet och sårbarhet. Om dom menar allvar är metoderna många - nattlig telefonterror är bara en.” Lennart höll som alltid en saklig ton.

“Ditt telefonnummer kommer att lämnas ut till narkomaner med information om att du har knark att sälja. Eller sättas upp på offentliga toaletter med Gunnel utgiven för att vara hora. Ditt abonnemang kommer att sägas upp, dom beställer tonvis med varor per postorder i ditt namn - inklusive porr. Eller söker plats åt dig på mentalsjukhus, avregistrerar din bil och dödförklarar dig i olika register.”

Lager såg ännu tröttare ut, men Lennart fortsatte. Sune fick intrycket att han var angelägen att Lager skulle förstå allvaret i en tänkbar utveckling. “Mer direkta metoder kommer sedan. Spikar i däcken, vandalisering av din trädgård eller ditt hus.” Han såg gravallvarlig ut. “Sedan ger dom sig på familjen - skrämmer Gunnel i snabbköpet eller på väg från jobbet. Till slut kommer brev-eller brandbomber.”

Lager höll upp en hejdande handflata. “Ge dig, nu målar du fan på väggen!”

Lennart lutade sig tillbaka i stolen, tog av sig läsglasögonen och kunde sin vana

trogen inte låta bli att understryka sin poäng.

“Jag vill bara att du ska inse att du inte kan tillåta en sådan eskalering. Det är viktigt att gå till motattack.” I samma ögonblick kom Lagers blonda, kyliga sekreterare in med morgonposten. Hon verkade ha hämtat sig från mötet med Gustavo Succi. Nästan synd, tänkte Sune, hennes vassa tunga hade inte piskat omgivningen på flera dagar. På toppen av brevhögen balanserade hon ett litet paket. Hon lade högen på skrivbordet och pekade på den lilla asken.

“Det där är adresserat till dig personligen, så jag har inte öppnat det”. Utan att ägna vare sig Lennart eller Sune en blick skred hon ut ur rummet.

Paketet var prydligt inslaget i rött papper, Lagers namn textat med blockbokstäver på en vit etikett. Lager glodde på asken men gjorde ingen ansats att öppna den. Han tittade på Lennart.

“Titta vad du ställt till med! Allt jag kan tänka på är om det kan vara en brevbomb!”

“Just det,” sade Lennart lugnt. “Det är så det fungerar. Ingen kan i längden skydda sig mot den psykiska påfrestning som personförföljelse innebär.” Han satte på sig glasögonen, böjde sig fram, grep med sina långa fingrar försiktigt om asken och vände den upp och ner. Både Lager och Sune ryggade instinktivt tillbaka. Lennart verkade lugn som en filbunke. “Ge mig en sax.”

Sakta klippte han upp omslagspapperet. När han inte såg något misstänkt fortsatte han med askens botten. Lager och Sune följde fascinerat hans rörelser.

Sune märkte att han börjat svettas i handflatorna. Till slut rätade Lennart på

ryggen och hällde ut askens innehåll på bordet. Han tog ett steg tillbaka och sade med neutral röst:

“Ingen bomb - men ett tydligt budskap.” På bordet låg ett fotografi av Lager genomborrat av nålen till en hakkorsflagga i miniatyr. Lager reste sig långsamt från skrivbordsstolen. Han var vit i ansiktet, munnen var ett streck. För andra gången på kort tid såg Lennart och Sune sin chef genuint förbannad. I det ögonblicket slängdes dörren upp. Kent Carstedt klev in, gjorde ett tydligt preussiskt ställningssteg, slängde upp ena armen i en perfekt Hitler-hälsning och skrek så det rungade:

“Sieg heil!”

Alla tre hoppade till vid den plötsliga entrén. Sune och Lennart hukade sig instinktivt och tittade ömsom på Lager, ömsom på Kent - de väntade på den explosion som måste komma. Men i stället brast Lager efter de första sekundernas chockartade tystnad ut i gapskratt. När han såg Sunes förvånade ansiktsuttryck nickade han mot Lennart och sade:

“Du har rätt, Lennart, det gäller att inte låta det här påverka en, att hålla en viss distans. Kent fick mig just att inse vilka patetiska dårar vi har att göra med.”

Lager slängde själv ut armen och gapade “Sieg heil!” för att sedan åter brista i skratt. “Vilka knäppskallar!” Lagers sekreterare stack in huvudet och frågade:

“Ropade du?” vilket utlöste nya frustningar från Lager.

Kent såg förvirrad ut tills han fick syn på nazistflaggan med Lagers fotografi och insåg att hans entré varit lite väl dramatisk.

“Ledsen, Rune, jag menade inte…”.

Lager viftade bara avvärjande med handen.

“Det är OK Kent, timingen blev faktiskt perfekt.” Han petade till nålen med fingret. “Jag råkade visst fastna på den här, det ska inte upprepas.”

“Fast det vore uppskattat om du någon gång kunde komma in genom en dörr som en normal människa.” Sune kunde inte låta bli att ge Kent ett tjuvnyp men grabben gav honom bara ett retsamt leende och gick upp i enskild ställning igen.

“Undercoveragent Carlstedt anmäler sig! Redo att rapportera!” Han lade till:

“Jag har varit på nazistmöte!”

*

Kent berättade att han på Polishögskolan lärt känna en aspirant, som senare hoppade av - eller rättare sagt fick rådet att sluta. Hans extrema åsikter i olika frågor hade vid flera tillfällen skapat konflikter med andra elever och ett par gånger lett till direkta konfrontationer med några av lärarna. Och då skall man komma ihåg att Polishögskolan inte är den radikalaste av församlingar.

Grabben, Assar Svensson, hade sedan tagit anställning som väktare men också

engagerat sig politiskt på högerkanten. Han och Kent hade sprungit på varandra några gånger ute i svängen men i övrigt inte haft någon kontakt, tills Kent en natt

mötte honom igen - den här gången i tjänsten.

Vid en av de fälttjänstgöringar som ingick i utbildningen gjordes ett tillslag mot en bordell. När Kent stormade in i ett av rummen, vem låg i sängen om inte Assar Svensson. Bredvid honom en flicka som utan tvekan var invandrare - och minderårig. Assar hade bönat och bett på sina bara knän - om Kent tog honom till stationen under dessa omständigheter skulle det vara slut med hans karriär, både politiskt och jobbmässigt. Ung och grön hade Kent låtit sig vänskapskorrumperas och tittat åt ett annat håll medan Assar smet ut bakvägen.

“Jag visste att han kommit upp sig i Befria Sverige. Han var skyldig mig en tjänst så jag tog och besökte honom. Mest för att snoka lite, sondera terrängen.

Då dök det här nazistmötet upp.” Han slog ut med armarna för att understryka att han uppfattat det som en skänk från ovan. “Efter lite övertalning började Assar känna sig krasslig. Han insåg att han nog bar på ett virus och måste sjukskriva sig och låta mig ta hans plats på mötet. När vi pratat minnen ytterligare en stund gick han med på att utfärda ett temporärt medlemskort. Sedan var saken klar.”

Kent såg belåten ut. “Fan, det var säkert över hundra nassar på mötet!”

“Jaså, sedan var saken klar och du åkte dit - ensam?” Lager ställde frågan med spetsig röst. Sune och Lennart utbytte blickar - de visste vad Lager ansåg om att hans manskap utsatte sig för onödiga risker. Den stående ordern var “Inga döda hjältar!” Konkret innebar det att man i princip alltid skulle jobba i par. Lager spände ögonen i Kent. “Varför tog du inte kontakt med mig först?”

“Det här inträffade på fredagskvällen, konferensen började lördag morgon. Jag försökte ringa dig åtminstone tio gånger men kom aldrig fram.” Kent såg oskyldigt på Lager som nickade motvilligt. Jacket hade ju varit urdraget i omgångar. Kent lutade sig fram.

“Vem tror ni dök upp på mötet?” Han uppfattade att varken Lager eller de övriga verkade pigga på gissningslekar så han levererade triumferande sin nyhet.

“Gustavo Succi!”

När ingen såg särskilt förvånad eller imponerad ut - att fascistledare bevistade nazistmöten var ju i sig inte särskilt anmärkningsvärt - såg han lite besviken ut men fortsatte:

“Jag lyckades avlyssna delar av ett internt möte mellan partiledaren Crona,

Gustavo och några andra typer.” Han tittade urskuldande på sina kollegor. “Det var svårt att höra allt de sa, jag hängde i några vinrankor utanför ett fönster på

tredje våningen.” Lager suckade och blängde uppgivet på sin ungtupp. Kent lade inte märke till den förebrående blicken.

“Men en sak är säker, det handlade om vapen. Och om jag hörde rätt, ryska vapen!”

Nu fick Kent den psykologiska belöning han väntat på. Sune nickade uppskattande, en klapp på axeln kom från Lennart. Lager tog upp den lilla hakkorsflaggan från skrivbordet.

“Gustavo Succi, jag vet precis var jag ska placera den här.” Sedan blev han professionell och höll en kort ordergivning innan han skickade ut Sune och Lennart. Kent ombads stanna kvar och dörren stängdes. Sune och Lennart tittade på varandra och log lite.

De visste vad Kent skulle få vara med om - Sune hade själv upplevt det mer än en gång. Trots ett gediget polisarbete med gott resultat skulle Kent få en rejäl utskällning.

Men sådant värmde inte bara öronen…

Kapitel 31

“R allarń” kom sakta släntrande fram mot deras nattläger.

I den mörka järnvägstunnel som förbinder Hammarbyhamnens industriområde med finlandsbåtarnas terminaler glimmade åtminstone tre-fyra lägereldar med 10-15 meters mellanrum. Hukande, konturlösa gestalter flockades runt lågornas fladdrande sken, deras rörelser skapade ett groteskt skuggspel på de nedklottrade, mörka stenväggarna. Ett grovt skratt blandades med ljudet från höga röster och krossat glas, ekot studsade fram och tillbaka. Den ljusa försommarnattens berusade gemenskap samlade sina tillbedjare. Grus och singel täckte marken mellan och bredvid syllarna, här och var stack några ensamma grästovor upp. Det lätt krökta och sällan använda spåret var nedskräpat med skitiga madrasser, papper, plastavfall och små högar med mänskligt exkrement.

Lukten var dock inte speciellt påfrestande, tunneln hade ett naturligt drag som ventilerade hyfsat - även om Carlo påstod motsatsen. Men han hade alltid haft ett gott luktsinne, något som i dessa doftmiljöer nog var att betrakta som en belastning. Monica sköt in honom bakom sig och trevade med handen utefter benet. Hon fann handtaget till kniven och väntade.

Rallarń var något av en legend bland stadens uteliggare. Han hade till exempel bott tre år i samma klippskreva, sommar som vinter. Inte en dag hade han tillbringat inomhus, trots att några av vintrarna varit allt annat än milda. Han var definitivt vrickad, så mycket hade Monica förstått av snacket. Problemet verkade bestå i någon slags patologisk snålhet.

Namnet anspelade på hans tid som anställd vid SJ. Han hade då en villa i Bromma, men bodde inte där - det kostade ju. Kommunen klippte häckar och träd mot gatan, men innanför var det totalt igenväxt. Trädgården, eller vad man skulle kalla den, påminde om den omkring Törnrosas slott. Inte för att villan var särskilt slottslik, men innanför staketet verkade tiden stått stilla. När under lång tid varken el, vatten eller telefonräkningar betalats gjorde man från myndigheternas sida en insats och tog sig in i huset.

Där inne hittade man först och främst tidningar och papper. Från golv till tak, i alla rum. Men dessutom reklam, kapsyler, påsar, tomma konservburkar, kartonger, gamla klädtrasor, trassel - allt upptänkligt skräp som man kunde bära hem hade sparats. Gamla intorkade matrester låg här och där, till och med några

bakelser - från 1972, framgick det av kvittot. Skräpet var hopföst i takhöga kullar och mellan dem och tidningsstaplarna fanns smala gångar där man nödtorftigt kunde ta sig fram. Badkaret var till brädden fyllt med gammal avföring och urin - att använda toaletten och spola skulle ju dra vatten. Huset var förvandlat till en gigantisk avskrädeshög. Men ingen Rallare. Han hade tydligen flyttat ut när hans samlarmani helt enkelt inte lämnade något utrymme åt honom i det fullproppade huset.

Det mest makabra var att karln faktiskt var miljonär - han hade tydligen sparat praktiskt taget allt av sin lön under många år, inte rört sin pension sedan -77 och unnande sig absolut ingenting som kostade pengar. Under de korta tider som det sociala lyckats med konststycket att få in honom på ungkarlshotellet Monumentet kunde han samla på sig dussintals plånböcker, tjogvis med kontokort och andra personliga ägodelar som han hittat och enligt lag bort gå till polisen med. Men allt var orört, såväl pengar som kort - snålheten hindrade honom till och med från att göra av med andras pengar.

Vid ett tillfälle hade han suttit på Stadsmissionens soppkök och polerat sin tandlösa gom med en servett. Om och om igen gnuggade han gommen tills någon frågade vad han höll på med. Förklaringen var belysande för hur Rallarń tänkte.

“Jo, jag hittade en lösgom på perrongen på T-Centralen. Den passar inget vidare men om jag torkar torrt kan jag nog limma fast den.” Han höll upp en tub kontaktlim och gnuggade på.

Vad Monica hört hade Rallarń dock inte rykte om sig att vara våldsam. Men man visste aldrig. Bara för en vecka sedan hade en uteliggare i just den här tunneln blivit ihjälslagen med en hammare i ett bråk om ett par kängor. Även om kompistjuvar i dessa grupper var lika vanliga som dålig andedräkt var en skotjuv särskilt avskydd - att stjäla någon annans fotbeklädnad ansågs som ett allvarligt brott.

Rallarń stannade på respektfullt avstånd och glodde på dem. Trots sina sextio år och hårda leverne gick han rak i ryggen, ansiktet uttryckte obändig självständighet. I sin ena stora hand höll han en trasig ryggsäck, i den andra en papperspåse med tidningar, det bästa isoleringsmaterial en uteliggare kan tänka sig. Han vägde på fotbladen, slickade sig runt de såriga läpparna och glodde under lugg. Rösten var skrovlig.

“Vet du om att man letar efter dig?”

Monica kände en kall hand runt hjärtat.

“Vilka då?” Hon försökte låta tuff.

“En kille som heter Janne från byrån. Och en snut.”

“Hur såg polisen ut?” Monicas första tanke var att det måste vara Tomas. Men det fyllde henne inte med någon glädje. Om Tomas hade kunnat räkna ut var de gömde sig, kunde Gustavo göra det.

“En stor jävel”. Rallarń såg nyfiket på henne. “Dom är säkert ute efter grabben, dom kommer att ta honom ifrån dig.” Han såg nästan strängt på henne. “Det gör dom ta mig fan rätt i, det här är inget liv för honom.” Han gjorde en ansats att sätta sig men Monica tog ett steg närmare.

“Tack för upplysningen, men försvinn nu! Jag vill inte ha något sällskap.” Han hejdade sig och fortsatte att stirra på henne.

“Jag har hört att du är snabb med kniven, lilla fröken.” Han flinade elakt.

Monica visste vad han syftade på. Tam-tam-trummorna fungerade tydligen även i den här världen, det var inte mer än tre dagar sedan hon varit tvungen att köra kniven i låret på en berusad finne som försökt våldta henne. Fast mannen i fråga skulle säkert tillbakavisa den anklagelsen, hade ju “betalt” genom att slänga en kvarting på marken innan han slängde sig ovanpå henne. Ett uppträdande representativt för den kvinnosyn som fanns bland missbrukarna - det handlade om avköning, inget annat. Kvinnorna bidrog själva till den inställningen. De flesta verkade inte känna några gränser för sin förnedring, de lade upp sig för tak över huvudet eller en sup. Men samtidigt var skam-och skuldkänslorna hos dessa kvinnor så fruktansvärt påtagliga att man nästan kunde ta på dem.

Monica förundrades över att någon karl över huvud taget kunde känna lust till dessa varelser. De kvinnor hon mött hade både fysiskt och psykiskt äcklat henne

- fula, smutsiga, vulgära och ofta smittade. Minst två bar på HIV, de flesta andra på gonorré eller klamydia. Kanske var det för att Monica, även om hon försökt

“förfula” sig, stack ut så markant från majoriteten, som finnen utan preludier dragit ned gylfen och försökt gå till verket. Strunt samma, med kniven i låret hade han fått annat att tänka på. När sedan Carlo nappade åt sig

“betalningsmedlet” och dängde det i baknacken på honom, slocknade både lusten och finnen. Monica och Carlo hade dock snabbt bytt nattläger.

Men det verkade som om alla miljöer hade sina faror. Det hade inte riktigt fungerat som hon tänkt sig. Monica hade inte kunnat undgå att lägga märke till att Carlo drog uppmärksamhet till sig. Ingen Svensson ägnade henne mer än en eller annan förströdd blick, men att ett barn höll till i uteliggarvärlden fick till och med den mest likgiltige välfärdsmedborgaren att haja till. Därför hade de hållit sig borta från centrum och folksamlingar, mest gått för sig själva.

Monica släppte inte Rallarń med blicken. Han drog ljudligt upp snor innan han fortsatte.

“Skaffa dig inte fiender i onödan. Alla måste sova någon gång.” En spottloska hamnade framför henne innan han muttrande drog sig tillbaka.

*

Snabbt samlade hon ihop deras fåtaliga saker, Carlo hjälpte till utan att fråga.

Vid det här laget var han som fisken i vattnet, han hade anpassat sig bättre till livet utanför samhället än hon lyckats göra.

Tjugo minuter senare lämnade de tunneln och fortsatte utefter kajen, mot Slussen och bussterminalen. De måste lämna alla “vanliga” ställen, dra sig ut mot förorterna och ligga lågt. De måste bort, försvinna, upphöra att existera.

I samma ögonblick som de vek runt hörnet på ett av fundamenten till lyftkranarna reste sig Rallarń. Utan att se sig om började han gå i samma riktning.

Kapitel 32

H enrik Alm spurtade med smällande klackjärn över perrongen. I samma ögonblick som Norrlandtåget ryckte igång kastade han sig in genom den sista vagnsdörren. Gunnar drog in huvudet och stängde tågfönstret. Typiskt!

Henrik såg som vanligt oberörd ut. Han slängde sig ned i soffan närmast kupédörren och lade upp cowboystövlarna på sätet mitt emot. I handen höll han ett brunt kuvert som han tömde i knät och sedan nonchalant kastade på golvet.

De hade kupén för sig själva.

Utan att ägna Gunnar en blick började Henrik granska någonting som Gunnar av det lilla han hunnit se, tyckte såg ut som en kustkarta. Han var på vippen att fråga vad det var men avstod. Han skulle antagligen få höra att det inte angick honom. Samma sak gällde säkert vad Henrik haft för sig under mötet och vem den där gamliknande gästen varit. Han tittade ut genom fönstret. Tåget hade fått upp farten och Stockholms förortsbebyggelse försvann snabbt bakom dem. Han lät tankarna vandra.

Riksmötet hade varit bra, partiet andades tillförsikt inför framtiden. Men han hade svårt att känna den rätta tillfredsställelsen. Han var klar över orsaken - den satt mitt emot honom. I längden skulle det bli ohållbart att ens lokalt leda en rörelse där han som politiskt ansvarig inte hade någon kontroll över vad som skedde i partiets namn. Han våndades. Allt starkare tvivel på att han hade någon framtid i Befria Sverige hade på sista tiden börjat gnaga på hans tidigare entusiasm. Metoder som hot, misshandel, överfall och mordbrand tedde sig också allt vämjeligare. Visst hade han varit klar över att det ibland skulle förekomma “provokationer”, men inte i den här omfattningen. Att dessutom se Henriks tydliga accept i ledningen innebar naturligtvis att detta var sanktionerat från högsta ort. Det kändes som sista spiken i kistan.

Han slöt ögonen och satte sig bättre till rätta. Lite sömn skulle kanske kunna skingra hans dystra sinnesstämning. Men han trodde inte det.

Inte förrän efter Gävle lyckades han falla i orolig sömn.

*

Gunnar vaknade av gnisslet från den första, hårda inbromsningen.

Kupéfönstret var neddraget, Henrik hade huvudet ute. Regntunga moln dolde himlen, på avstånd hördes åska. En skylt gled förbi - de var framme i Härnösand.

Då hörde han ljudet. Först som ett lågt surrande, sedan allt tydligare. Han gnuggade sömnen ur ögonen och tittade ut.

Perrongen och hela stationsområdet var fullpackat med folk som viftade med plakat och taktfast skanderade “Stoppa BS, nej till rasism! Stoppa BS, nej till rasism!” Gunnar bleknade, Henrik svor till.

Demonstrationen verkade välorganiserad. Plakaten visade på en imponerande uppslutning; Hem och Skola, nästan samtliga politiska partier, flera fackföreningar, invandrarverket, Föreningen mot rasism - till och med Öbacka pensionärsförening hade slutit upp. När tåget stannade fick demonstranterna syn på dem. Som en flodvåg vällde de fram mot vagnen. Gunnar såg Bror Andersson i mängden. Hans mimik och högljudda ropande visade att han trots överfallet inte låtit sig skrämmas. Gunnar knuffade undan Henrik och stängde fönstret.

“Vad ska vi göra?” Han kände sig förvirrad, utsatt.

Henrik svarade inte, slet bara upp dörren och trängde sig ut i den fullpackade korridoren. Gunnar följde tvekande efter, han insåg att han inte kunde bli sittande kvar i kupén - särskilt inte ensam. Plötsligt kändes närvaron av Henrik oundgänglig.

Tåget hade stannat. Trycket från demonstranterna gjorde att passagerarna bara långsamt kunde ta sig ur vagnarna och trängsel uppstod i korridorerna. Henrik tog ingen hänsyn, han började brutalt knuffa sig fram. Några av passagerarna kände igen dem, de började falla in i talkören. Först lågt, sedan allt högre.

Glåpord haglade, några började knuffa tillbaka. Gunnar svettades, han mådde illa. Henrik däremot tycktes inte lägga märke till den hotfulla stämningen - eller också struntade han fullständigt i den. Ansiktet var uttryckslöst men ögonen av nästan svarta av kontrollerad vrede. Han ökade hårdhänt sina ansträngningar att komma fram med Gunnar hjälplöst i kölvattnet. När de nådde dörren såg Gunnar att polisen banade sig väg genom folkmassan. Han kände en oerhörd lättnad - de skulle få polisskydd. Men Henrik verkade strunta i det också. Utan att tveka hoppade han ned på perrongen och började plöja sig väg.

Ropen skallade allt högre. En invandrare försökte gripa tag i Henriks jacka och

åkte omedelbart på en snyting. En äldre man i överrock och hatt fick en knuff så

att han flög baklänges. Henrik var som en maskin. Han slog och sparkade mot ansikten och kroppar. Inte i blint raseri, utan behärskat, målmedvetet, tydligt med avsikt att skada. Han fick ta emot flera slag men verkade okänslig för dess verkan. De som fanns i hans närhet började rygga tillbaka, skrämda av hans iskalla våldsamhet. En fotograf fick kameran intryckt i ansiktet och Gunnar lade märke till pressuppbådet. Han kände sig plötsligt oerhört trött.

Polisen var fortfarande en bra bit från vagnen när ett gäng skinheads kastade sig in från perrongens kortsida. Slagsmål utbröt, men plötsligt vimlade det av uniformer. Ordningsmakten hade tydligen varit beredd på något sådant, tumultet upphörde lika fort som det startat. Även Henrik fångades in.

Omringade av poliser och under taktfasta rop från demonstranterna fördes Gunnar och Henrik mot utgången. Polisbilar med blåljus och siréner tog dem därefter till partikansliet på torget. Två konstaplar placerades utanför porten.

Under resten av dagen, inte längre, hade polisbefälet sagt. Dessutom meddelade han att Henrik hade åtal att vänta för sitt agerande.

*

Gunnar gläntade på gardinen. Torget var fortfarande fullt med folk och plakat, även om talkörerna nu återkom med längre mellanrum. Han kände sig totalt slut men samtidigt desperat arg.

“Där ser du! Alltihop är ett resultat av din omdömeslöshet. Hade du inte bränt ner flyktingförläggningen och misshandlat den där centerpartisten Andersson hade det här aldrig hänt! Men du lydde väl bara order, förstås!” Gunnar hatade sig själv för gråten i sin röst.

Henrik ägnade honom inte en blick. Han hade just bryggt en kanna kaffe och serverat sig själv en kopp. Ur innerfickan på skinnjackan drog han upp bunten med papper och satte sig vid skrivbordet. Ursinnigt sopade Gunnar rent.

“Jag pratar med dig, din jävel!”

Henrik reste sig sakta. I hans grå rovdjursögon syntes en farlig glimt, ansiktet var stelt. Sakta närmade han sig Gunnar som tog ett ofrivilligt steg bakåt. Henrik stannade inte förrän deras näsor nästan snuddade vid varandra. Med en röst som sände kalla kårar utefter Gunnars rygg sade han:

“Gör aldrig om det där.”

Hans blick borrade sig in i Gunnars huvud ytterligare några sekunder. Sedan plockade han upp papperen och återvände till skrivbordet. I det ögonblicket bestämde sig Gunnar Persson. Nu fick det vara nog!

Han stormade ut ur rummet.

*

Henrik Alm tittade några sekunder föraktfullt på den stängda dörren. Idioten begrep inte ett smack, han visste ingenting och psykologisk krigföring. Han kunde inte ens räkna ut vem som ringt från Stockholm och förvarnat om deras ankomst och därmed skapat ytterligare en propagandistisk utgångspunkt. Några tunga regndroppar slog mot fönstret och han lät blicken söka sig ut.

Demonstrationen hade dessutom inneburit en personlig, intensiv upplevelse, han kände sig nästan upprymd. Inga inre skuggor, inget mörker. Det verkade som om han lyckats kväva rädslan, den rädsla som alltid förvandlades till hat och vrede och som gjort honom till PBU-klient redan i 5-årsåldern och till sängvätare långt upp i tonåren. Kanske skulle han till slut också få slippa mardrömmen. Den var följeslagaren som fick honom att vakna skrikande eller med kudden dränkt i tårar - om han inte var på sin vakt.

Han var övertygad om att det var där lösningen låg - han måste vara på sin vakt, inte sänka garden. Rädslan fick inte släppas fram, självdisciplin var nyckelordet.

På stationen hade det för första gången fungerat fullt ut. Ett viktigt steg. Han nickade för sig själv innan blicken sökte sig tillbaka till papperen framför honom. I ögonvrån gled något förbi. Han stelnade till.

Mellan arkivskåpet och kopiatorn låg en vit kulspetspenna, trots avståndet kunde han se firmareklamen. Han reste sig sakta och tog upp pennan. Från “kusinens”

tidning. Men hon hade aldrig varit inne i hans rum. Han slog tankfullt med pennan mot handen och granskade noggrant rummet, detalj för detalj. Sedan knäppte han på datorn och gjorde en utskrift från laserskrivarens minnesfunktion. Ingen tvekan om saken - förteckningen visade att någon gjort fem olika utskrifter under natten till söndagen då både han och Gunnar varit i Stockholm. De hade haft besök. Med en låg svordom gick han fram till skrivbordet.

Låsspärren verkade orörd, lönnfacket gled upp utan motstånd. Papperen låg kvar.

Tur att bruden var amatör. En granskning av dörren avslöjade dock inga brytmärken eller repor på låset - klart oroande. Men troligen hade hon inte upptäckt gömstället, då borde papperen vara borta. Blicken gled mot kopiatorn.

Fast kanske inte. Med svetten i pannan gick han igenom dokumenthögen. Inget saknades, även kopiorna var intakta. För säkerhets skull granskade han dem en gång till. Då såg han underskriften. Handstilen gick inte att ta miste på.

För ett ögonblick försvann allt. Sedan dök ett intensivt ljus som ett spjut in i ett sotsvart mörker. Henrik vacklade till, föll ner i kontorsstolen och började upprepade gånger slå höger knytnäve våldsamt i skrivbordet. Inte förrän knogarna sprack och blodet stänkte över papperen hann han ikapp och kunde bromsa det framstormande vansinnet. Snyftande och dubbelvikt med den värkande handen tryckt mot magen återtog han kontrollen - steg för steg tvingade han sig till kyla, till behärskning.

Han blev sittande i nästan tio minuter, kroppen skakade av besvikna snyftningar.

Han hade trott att han hade segrat eller att han åtminstone var på väg - men verkligheten hade snabbt visat honom motsatsen. Till slut samlade han ihop sig och återgick med en kraftansträngning till att tänka på Gunnar och hans tilltag.

Att underteckna fraktdokumentet! Den förbannade klanten! Hur många gånger hade han inte sagt åt honom att hålla sig borta från hans skrivbord? Han tvingade sig att tänka rationellt.

Tönten hade uppenbarligen inte begripit vad han skrev under, annars skulle den skenheliga fjanten med hundra procents säkerhet ställt honom mot väggen för länge sedan. Men det kunde finnas andra som hade bättre reda på sig. Han torkade sig i ansiktet.

Den där journalisten utgjorde definitivt ett potentiellt hot.

*

I sin bostad lade Gunnar Persson tillbaka telefonluren i klykan.

Regionchefen hade tagit hans uppsägning med fattning, bakgrunden hade han ju klart för sig. Men han hade bett honom om två saker - dels att sitta kvar tills en efterträdare utsetts, dels att inte gå ut offentligt. Eller som regionchefen förtydligat, hålla sin avgång strikt för sig själv tills ersättarfrågan var klar. Det

skulle röra sig om några veckor.

Gunnar Persson kände sig konstigt kluven. Han kände lättnad över att slippa ta ansvar för vad sådana som Henrik och hans gelikar kunde hitta på, vemod grundade på saknad av sin position som partirepresentant. Hans ideal kändes fortfarande angelägna, det politiska livet intresserade honom. Tankfullt trummade han med fingrarna mot skrivbordet.

Han fick väl gå med i ny demokrati.

Kapitel 33

U teliggaren Ernst Gustafsson grymtade irriterat. Nyss hade han varit tvungen att köra iväg en förvirrad och uppenbarligen nyligen utsparkad mentalpatient från sitt område, nu var det tydligen dags igen.

Någon eller några närmade sig hans revir, det knakade bland grenarna i klippskrevan nedanför Danvikstulls brofäste. Ett av problemen med ett torrt och någorlunda bekvämt sovställe var att det förr eller senare ledde till att man var tvungen att försvara det - visserligen oftast inte med våld, men i alla fall.

Ernst Gustafsson kliade sig i det toviga skägget. Egentligen var han lika förundrad varje gång han återvände från sin flykt till drömriket. Att han, som för mindre än fem år sedan varit egenföretagare och lyckligt gift, en radhusboende Medelsvensson med Volvo, färgTV och Mallorcasemester, numera levde som en paria med sina jordiska ägodelar i en nödtorftigt reparerad barnvagn och i utmarkerna av allt vad samhällsgemenskap hette, förvånade honom fortfarande.

Men lågkonjunktur, konkurs, skilsmässa och alkohol i ett integrerat helvete hade effektivt ödelagt hans tidigare liv. Och det hade gått så fort.

Han var dock inte mycket för självbedrägeri - han hade sig själv att skylla.

Alkoholen hade varit den tyngst bidragande faktorn. Eftersom han själv vållat sin situation vägrade han också konsekvent att ta emot någon hjälp från “det allmänna”. Lite stolthet hade han kvar i kroppen, vid 55 års ålder var han fortfarande kapabel att ta hand om sig själv, oavsett vad socialsekreterare och andra välmenande människor ansåg. Containrar och soptippar innehöll en del fynd, dagsverken gick att få emellanåt, burkar och flaskor gav en slant -

åtminstone till brännvin.

Han muttrade ilsket och svepte undan pressenningsbiten han haft som täcke.

Regnet hade upphört, kläderna var någorlunda torra. Playwoodskivan höll effektivt undan markens fuktighet, de gamla trasmattorna gjorde underlaget mindre hårt. Han trevade bredvid sig och hittade det han sökte: sina glasögon och den träpåk han brukade vifta med för att väcka erforderlig respekt. Han hade som vanligt problem med glasögonens trasiga vänsterskalm. Till slut fick han glasen att sitta något så när stadigt på näsryggen och gjorde sig beredd att resa sig upp - men förblev sittande.

I ljuset från sommarnatten betraktade han på ett avstånd som var mindre än tio meter en vålnad, ett spöke. Åtminstone var det hans första reaktion, liemannen hans omedelbara association. Sedan såg han kroppen.

Spöket höll uppsikt medan två andra baxade byltet mot kajkanten. Kedjorna runt kroppen var fästa vid något dom såg ut som en kort järnbalk. Uppenbarligen var det hela tungt, det framgick av stönanden och något som hördes som lågmälda svordomar från männen.

Ernst Gustafsson bestämde sig för att detta var något han inte borde lägga sig i utan drog tyst täcket över huvudet igen. Men han kunde inte låta bli att fascinerat följa skådespelet genom en reva i presenningen.

Precis när kroppen gled över kajkanten såg han prästkragen.

Kapitel 34

“Där!” Abu pekade på en halvt igenväxt grusväg. Han rörde instinktivt på

fötterna, bromsade utan pedaler. Annika stannade, backade och körde sakta in mellan träden. Hon tittade roat på sin medbrottsling. Både hans röst och sminkade ansikte återspeglade den ungdomliga spänning han kände.

Föregående natt hade de med hjälp av Abus nycklar tagit sig in i Befria Sveriges kanslilokaler och sökt igenom hela rasket - arkivskåp och skrivbordslådor, pärmar och papper. Kassaskåpet hade inte ens varit låst men innehöll heller ingenting annat än bokföringspärmar och backup-kopior till datorn. Annika ägnade nästan två timmar åt att granska varenda fil på datorns hårddisk, men hon hade inte funnit någonting som kunde styrka att partiet var inblandat i vapensmuggling. Hon hade dock låtit skrivaren printa ut bokföringen för samtliga intäktskonton - en del inbetalningar kunde kanske spåras bakåt och därmed avslöja vilka som finansierade partiets verksamhet. Men allt som allt var det ett magert resultat. Och nu stod de i begrepp att bryta mot nya lagar - bara Abus närvaro inom det militära skyddsområdet var ett allvarligt brott.

“Nationens säkerhet” och allt det där - men de jobbade också för nationens bästa, här fick ändamålet helga medlen. Annika släckte bilens lyktor, den norrländska sommarnattens ljus räckte.

Hon stannade bilen några meter framför ingången till det halvt nedgrävda förrådet. Åtminstone verkade det så, takhöjden ovan mark var inte mer än en och en halv meter. Byggnaden var fyrkantig och saknade fönster. Växtligheten runt var tät och taket täckt med torv, antagligen för att försvåra upptäckt från luften.

En kort trappa ledde ned till en gråmålad, rostfläckig järndörr där merparten av färgen för länge sedan flagnat. En gul plastskylt med svart text satt fastnitad mitt på dörren med ett direkt budskap till dem: “Militärt förråd - obehöriga äga ej tillträde!” Annika suckade och gav Abu en blick - som bara log lite och ryckte på axlarna.

Tvärs över skylten hade något fäst en bred, röd plastremsa med förtryckt text:

“Ur bruk from ……” och med tuschpenna skrivit “1.6.89”.

Annika nickade uppskattande. Att använda ett nedlagt militärförråd för lagring av smuggelvapen måste anses rätt smart. Det var väl antagligen den sista platsen på jorden någon skulle leta efter kontraband - om det nu fanns något av den

sorten innanför järndörren. Trots att förrådet enligt anslaget inte längre användes var det ordentligt tillslutet med en järnbom och ett bastant hänglås - frågan var bara om det var militären eller någon annan som satt dit låset. Fast en bättre fråga just nu var hur i fridens namn de skulle ta sig in för att kontrollera vad som fanns där inne. Hänglåset såg oerhört dyrksäkert och kraftigt ut.

Som om Abu läst hennes tankar gick han tillbaka till bilen och lyfte ut den bylsiga canvasväskan han burit med sig. Han halade upp en skruvmejsel, ett bräckjärn och en stålvajer.

“Vänd bilen och backa upp den mot dörren.”

“Vad tänker du göra? Det där låset går inte att rycka sönder - det är alldeles för kraftigt.”

“Jag vet, men titta här.” Han gick fram till dörren och skrapade med skruvmejseln runt några av nitarna vid järnbommens fäste.

“Sönderrostade, det borde gå att dra loss hela fästet. Vi behöver bara bryta ut bommen så vi får mellan vajern.” Annika hade på tungan att fråga var han skaffat sig den blicken för inbrottsmöjligheter men hejdade sig - att plötsligt börja leka moralens väktare tycktes henne en aning malplacerat. Abu hissade upp ögonbrynen. “Jag kan inte komma på något annat sätt, kan du?” När han inte fick något svar satte han igång men gav henne först en förebrående blick. “Du hade kunnat hyrt en större bil - en Fiat Uno är inte mycket till draghäst.”

*

Men det hade räckt. Annika ansträngde sig för att dra utan att rusa motorn och redan vid första försöket gav fästet efter. Varken hon eller Abu hade dock räknat med det gnisslande ljud som kom från de lossnande nitarna - det borde ha väckt hela ön. De stod tysta och lyssnade med avslagen motor i mer än fem minuter men det enda som hördes var den norrländska granskogens susande.

Abu räckte Annika en ficklampa och halade fram ytterligare en ur sin innehållsrika väska. Sedan tog han loss vajern, samlade ihop verktygen och lade tillbaka allt i bilen. “Om vi måste iväg snabbt”, förklarade han. ARG:s grundare var sannerligen grundlig, tänkte Annika.

Den korta yttertrappan fortsatte innanför dörren med ytterligare ett tiotal steg.

Parallellt med trappan löpte ett transportband. Både Annika och Abu häpnade -

och deppade.

Förrådet var stort - men också fullständigt tomt. Kala väggar och rensopat cementgolv. Annika förbannade tyst sin otur. Hon hatade att misslyckas men insåg motvilligt att de snabbt borde försvinna uppför trappan, ut ur förrådet och fort som fan bort från ön. Medtagit utländsk medborgare till förbjudet område, åverkan på statlig egendom följt av inbrott i sagda egendom plus detsamma i Befria Sveriges kansli - det här uppdraget började skena i väg, inte resultatmässigt men desto mer metodmässigt. Hon vände sig om och tittade efter Abu.

Han verkade ha svårt att acceptera faktum. Ficklampans ljuskägla for fram och tillbaka, han strosade runt i hörnen och sparkade i dammet. Liksom i förbifarten grep han tag i en hängande styrpanel till en av traverserna i taket och tryckte på

knapparna. Traversen ryckte till, detsamma gjorde både Annika och Abu av det plötsliga ljudet.

“Strömmen är inte avstängd. Kolla om du kan hitta en kontakt någonstans.” Abu lät upphetsad. Annika förstod inte varför, ljuset från ficklamporna var tillräckligt för att se att det inte fanns något att se.

“Vad spelar det för roll, förrådet är ju tomt.” Hon var otålig, ville komma därifrån.

“Om ingen använt utrymmet sedan -89 borde man också stängt av strömmen,”

invände Abu. “Eller så har någon sett till att sätta på den igen.”

Annika förstod fortfarande inte vad hans gissningar hade för betydelse men hittade i alla fall en kontakt. En rad svaga glödlampor tändes i taket och spred ett skumt sken över det ödsliga förrådet.

“La du märke till att det inte fanns någon spindelväv vid ingången? Det finns det runt väggarna.” Innan Annika hann fundera närmare över det han sade, gick Abu fram till strömpanelen vid transportbandet och började trycka på knapparna, men utan resultat. Otåligt följde Annika honom med blicken när han såg en annan panel på väggen och gick fram mot den.

Hon tittade på klockan. Sista reguljära färjan skulle avgå om en kvart, om de missade den måste de ringa och väcka folk - och väcka uppmärksamhet. Det

sista hon ville. Annika öppnade munnen för att på skarpen säga till Abu att komma med, när ett dovt mullrande fick henne att låta bli.

En del av bortre väggen gled åt sidan och avslöjade ytterligare ett förvaringsutrymme - och den här gången fullt med trälådor. Bingo! Annika sprang ned för trappstegen och kramade om Abu.

“Du är en pärla!” Han såg generad ut men fick sedan syn på en hammare som låg på en av lådorna. Några sekunder senare åkte det första locket av och de stod och tittade på automatkarbiner som i prydliga rader låg nedpackade i träull.

“Kalischnikovs”, sade Abu kort och slog loss nästa lock. “Makarovs”. Och nästa. “Ryska handgranater”. Annika hejdade honom och tog upp en Makarovpistol.

“Det räcker. Vi tar med oss den här till polisen. Kom, vi hinner med färjan om vi sticker nu!” Utan att slösa mer tid sprang de mot utgången. Annika tände sin ficklampa, stannade till och släckte taklamporna.

När hon vände sig mot dörren såg hon Abus kropp försvinna rakt upp. I nästa ögonblick tornade en stor siluett upp sig i dörröppningen och ett skrämmande, brutalt ansikte fångades in av hennes ficklampa.

Hon hann se knytnäven komma farande.

Kapitel 35

“J a, jag vet. Men planerna har ändrats, bilarna måste packas och vara i hamnen senast i morgon kväll.” Rösten hördes avlägsen, gick i vågor.

Annika klippte med ögonlocken, sakta återvände medvetandet tillsammans med en bultande huvudvärk och ömmande käke. Lite levrat blod satt fast i mungipan.

Hon blinkade mot gryningsljuset som silade in genom en öppning strax under taket - det som såg ut som ett smalt, liggande fönster med galler. Hon kände igen rösten, kanske för att det var en dörr emellan. Det hade det också varit förra gången hon hörde den. Annika tittade sig försiktigt omkring, huvudet kändes bräckligt.

Hon var ensam i ett litet utrymme, det såg ut som någon slags redskapsbod.

Fällen hon låg på luktade olja. Golvet bestod av hyvlade plankor, väggarna av timrat trä. Några hjälmar hängde på ena väggen, minst två sönderplockade motorcyklar spred ut sig över rummet. Dörren stod lite på glänt. Annika insåg att hon befann sig i knuttegängets så kallade fort. Hon tog sig åt hakan och skrek nästan till. Monstret i dörren hade inte hållit tillbaka. Hon undrade vad de gjort med Abu. Och med skräck i hjärtat vad som väntade henne.

Henrik Alm fortsatte:

“Mobilisera minst tjugo man för att lossa och lasta. Jag har blåställ i bilen, plocka ut mannar som inte ser alltför iögonfallande ut.” Annika kunde inte höra vad den andre svarade men Alm fortsatte: “Nej, dom torskade. Snuten tog dom i Alperna, av alla ställen. Vi har lyckats chartra utrymme på ett italienskt fartyg, men det innebär att vi måste byta hamn. Glöm Långsele, nu är det Utansjö som gäller.”

“Tidningsbruttan, vad vill du vi ska göra med henne?”

“Vad ni vill, se bara till att hon inte kan berätta om det efteråt.”

Annika bleknade - de skulle döda henne. Frågan var bara när - och efter vad.

Hon undvek att tänka på det och försökte resa sig från golvet. Ett runt metallstycke rullade skramlande iväg och dörren öppnades med ett ryck.

En liten mager knutte stegade med överdrivet kaxiga steg in genom dörren, bakom honom följde ett större och skrämmande exemplar. Annika kände omedelbart igen honom från förrådet. Båda betraktade henne med lystna flin, köttberget torkade bort en salivsträng från den orakade hakan. Annika rös, båda luktade svett och gammalt öl. Hon ryggade tillbaka när den lille tog några steg fram mot henne och grep henne om hakan med sin barnliknande hand.

“Vilket gängknull du ska bli, stumpan!” Han flinade belåtet och tog sig i skrevet.

“Om det är något kvar av dig efter det, får ‘Apan’ roa sig.” Han gjorde ett kast med huvudet mot den snustuggande och idiotiskt flinande kolossen bredvid sig.

“Han har en del egna idéer om vad man kan använda kvinnor till.”

Ett lågt gurglande ljud hördes från monstret. Han glodde under lugg, de tjocka läpparna rörde sig ljudlöst. Han började röra sig mot Annika, det som såg ut som om han tänkte börja öva omedelbart. Den lille lade handen på hans arm.

“Lugn, du ska få öppna henne senare.” Han makade ut den nu dreglande Apan och stängde noggrant dörren efter dem.

Annika kämpade emot men kunde inte hjälpa det - tårarna bara kom.

Kapitel 36

B ardiskens framsida var täckt med ett rött, flerdelat sammetsdraperi. Bakom skynket och direkt framför varje barstol fanns runda hål utsågade i disken. Allt man behövde göra var att slå sig ner och beställa en “dubbel”. Baren kunde kanske tyckas överbemannad, men med tanke på den excellenta servicen både över och under disk, fick man nog se det som rätt marknadsorienterat. I den promiskuösa bögsvängen gällde det att hänga med, hade ägaren stolt deklarerat.

Sune tyckte inte hans kunskaper på området räckte till för några invändningar.

Det hade krävts en prasslande handtryckning för att få den runde, blonde gaybarinnehavaren att acceptera att Sune skulle få bedriva sin spaning från köksregionerna. Men det var enda möjligheten - varje försök från hans sida att smälta in i miljön tedde sig lika absurt som att tänka sig Bert Karlsson med käften stängd. Allt tydde på att något skulle ske ikväll. Sune hade i mer än 6

veckor kartlagt modedesignern Johan Engströms liv - hans vanor, favoritställen och umgänge. Hittills hade inget anmärkningsvärt dykt upp, men Sune hade kunnat fastställa att den här kvällen skulle “leverans” ske. Av vad var dock oklart.

Tack vare företagsledningens paranoida inställning till homosexuella hade de låtit Sune olagligt installera avlyssning av Engströms telefon - på sitt ansvar, och mot god betalning. Sanslöst men lönsamt. Sune kunde i andanom höra hur Lager skulle grymtat över hans tilltag. Han kastade en blick på armbandsuret. Klockan var inte ens midnatt, samlagsbåsen och toalettrullarna var än så länge oanvända.

Han önskade intensivt att han kunnat dra i sig några whisky, miljön och magen liksom krävde det. Men med hans alkoholhistoria visste han att det var liktydigt med personlig buteljering. Så det fick bli en kompromiss - med ett stänk dåligt samvete tog han i stället in två folköl och beredde sig på att vänta. Han ägnade eftermiddagens händelser en stunds tankemässig möda.

Lager hade satt både Sune och Kent på att följa Gustavo Succìs förehavanden och snart kunde de konstatera att färden skulle gå norrut. Flygbiljetter var beställda med avresa om två dagar -destination Härnösand-Sundsvalls flygplats.

Kanske var fraktsedelns avsändare inget skämt utan dundertabbe. Men det återstod att se. Kent hade tagit bilen upp till den norrländska kusten för att vara på plats när fascistherrarna anlände. Lager hade lyckats få loss två man från Span som skulle överta skuggningen av Gustavo.

Sune själv var tvungen att avsluta det här privatuppdraget - kunden ville se resultat. Sune hade helst önskat att han kunnat kliva av och fortsätta hålla ett öga på fanskapet Succi men med de arvoden kunden redan förskottsbetalt fanns inget utrymme för förhandlingar. Ett exempel på intressekonflikten i att dels vara halvtidsanställd kriminalare, dels privatsnok och egenföretagare. Till råga på allt rapporterade Spans killar på eftermiddagen att en buss kört in i sidan på deras bil i korsningen Norrlandsgatan-Frejgatan och att de i den vevan tappat bort Gustavo och han män - som sedan dess var som bortblåsta. De hade tydligen krupit tillbaka in i den håla de tidigare använt som gömställe. Lager hade gått i taket.

Nu fick de bara hoppas att flygbiljetterna inte var ett villospår men det fanns ingen anledning att tro något sådant. Span svor på att de inte blivit “brända” utan att skuggningen förlöpt utan problem fram till krocken.

Sune släppte ut en lätt rap orsakad av Ramlösans kolsyra och instämde helhjärtat i den förhoppningen. Så fort han var klar här skulle han ta nattåget norrut. Sova på tåg var det värsta han visste. Flyg var det inte tal om, hade Lager torrt konstaterat. Inte i dagens budgetläge.

Nåväl, det fanns silverkanter på molnen. Malin var väl omhändertagen av en god vän till Annika som ryckt in som barnvakt. Väl uppe i Norrland skulle han nog se till att han hamnade i Härnösand och i samma säng som sin sexiga hustru.

Hon hade ringt hem varje kväll, men det gick tydligen trögt för henne, hon hade inte låtit särskilt munter. Kanske skulle lite äktenskaplig kärlek kunna ändra på

det.

Sune tittade ut över den ödsliga gaybaren. Gudskelov att man var normal.

*

Halv två kom Johan Engström, tio minuter senare hans kontakt.

Vid det här laget var baren välbesökt, trängseln började bli påtaglig. De flesta såg mer eller mindre vanliga ut, men det fanns också läderklädda sados, utklädda transvestiter och halvklädda exhibitionister. Ljuskanonen i taket kastade blixtrande färgmönster runt lokalen och discomusiken dånade. Det frimärksstora dansgolvet var fullpackat med svettiga kroppar. Sune funderade ett ögonblick på

vad han skulle göra om Johan och hans vän försvann in i ett av samlagsbåsen.

Bara tanken på att behöva tränga sig igenom böghögen kändes obehaglig. Inte så

att han var rädd, snarare lätt äcklad. Ändå ansåg sig Sune inte vara speciellt fördomsfull mot homosexuella. Han krävde bara en viss fysisk distans.

Johan Engströms kontakt verkade inte heller speciellt avspänd, snarare tvärt om.

Han rörde sig ryckigt, såg sig hela tiden nervöst omkring och blossade frenetiskt på en cigarett. Då och då slog han med handen i luften som efter en inbillad fluga. Sune kom att tänka på “Glasmästar`n”.

Under sin tid som radiopolis hade han och en kollega fått i uppdrag att transportera en gripen från häktet till psyket. Den intagne, glasmästare och egenföretagare till yrket, hade fått akut delirium tremens, det vill säga fylldille.

Han hade supit kraftigt i veckor, på slutet satt i sig stora mängder rakvatten och gud vet vad mer. När Sune och kollegan betraktade honom genom titthålet i celldörren utspelades en märklig scen.

För det första svettades mannen något kopiöst, det formligen rann nedför hans blanka ansikte. För det andra hade han tydligen fått för sig att han var ute på ett jobb, han skulle byta glas i cellfönstret. Ackompanjerat av kraftiga svordomar bankade han med ena skon på pansarglaset, upphörde en stund, tog sig en funderare och muttrade: “Märkligt vilket hårt glas!” för att sedan gå lös på

fönstret igen.

För det tredje hade han tydligen placerat den inbillade ersättningsglasrutan på

golvet och i sin ansträngning att inte trampa sönder den rörde han sig försiktigt inne i cellen, hela tiden utefter väggarna, trippande på tå. Det såg ut som en komisk balett utan musik.

När de lyckats övertyga honom om att jobbet kunde vänta och fått in honom i piketen började han se allt avlångt - växelspaken, telefonen, batongerna - som ölflaskor och tjatade hela vägen till sjukhuset om att de skulle “skicka över den där bersen”. Helt overkligt, precis som den nervöses flugjakt.

Utseendemässigt såg kontaktmannen dock tämligen alldaglig ut. I fyrtioårsåldern, begynnande flint, kortväxt, klädd i kavaj med skjortan öppen i halsen. Johan Engström däremot såg ut för det han var - en “swinger”. Ring i örat, armlänk, rouge på kinderna, ett modelejon i Cardinkostym. Ung, spänstig och tydligt på sin mammas gata - även om han mor antagligen skulle haft invändningar mot det senare uttrycket, tänkte Sune. Till hans lättnad slog sig paret ner vid ett bord mitt i lokalen, beställde in varsin öl och inledde en

konversation med huvudena tätt ihop. Då och då såg sig båda förstulet omkring.

Efter ett par minuter smusslade Johan över ett kuvert till den nervöse och mottog i sin tur ett eget. Sune kunde inte låta bli att dra på munnen. De bar sig åt som i en sämre spionfilm - men uppenbarligen sysslade de med något ljusskyggt.

Johan Engströms kontakt flackande med ögonen, viftande med handen i luften och omgärdade bådas huvuden med ett konstant rökmoln. Han verkade vilja gå

men Johan gjorde en gest mot ölglasen och tecknade att han ville dricka ur först.

Sune gjorde sig beredd att hänga på så snart de var klara, när han plötsligt blev varse en ny gäst. Lennart Källgren stod i dörren och spanade ut över lokalen.

Sunes omedelbara reaktion var att undra vilket spår som lett Lennart till detta ställe. När han i nästa ögonblick fick se en av de övriga gästerna glatt vinka åt Lennart och sedan komma fram och kärleksfullt lägga armen om honom, var det som om Sunes hjärna vägrade att koppla. Med hakan på slipsknuten såg han dem gå mot lokalens inre och försvinna bakom ett skynke.

Sune blinkade förvirrat och skakade på huvudet. Var Lennart homosexuell? Höll hans kollega på med något sådant bakom skynket? Ett antal motbjudande fantasibilder blixtrade förbi men han kunde inte på allvar acceptera den föreställningen. Visserligen insåg han på ett teoretiskt plan, precis som han sagt till Tony, att varje människa har många sidor. Men Lennart som bög - det var bara för mycket! Johan Engström med sällskap reste och gick mot utgången.

Sune kom ur sin förlamning, ruskade på sig och följde efter. Han tvingade sig att koncentrera sig på det som förstod - men det var svårt.

I och för sig innehöll den förestående situationen ett intressant dilemma. Han agerade i sin egenskap av privat utredare, inte polis. Det innebar i sin tur att han inte hade någon rätt att hejda, gripa eller kräva någonting av de båda han med snabba steg närmade sig. Å andra sidan föreskrev lagen att polisman ur tjänst automatiskt transformerades till polisman i tjänst i samma ögonblick som sagde polisman blev vittne till ett brott som kunde ge mer än två års fängelse. Sune hade ingen aning om vad stöld av design kunde ge - och egentligen struntade han i det. Han kunde alltid åberopa varje medborgares rätt att på eget ansvar ingripa vid misstanke om brott. Sune hade hunnit upp paret. Han lade en tung hand på

den nervöses axel och sade med myndig stämma:

“Ett ögonblick! Jag vill kasta ett öga på innehållet i dom där kuverten.”

Mannen framför honom hoppade till och snurrade runt. När han fick syn på Sune lämnade all färg hans ansikte och ögonvitorna vändes utåt. För ett ögonblick trodde Sune att han skulle svimma. Johan Engström mätte Sune med blicken och tog ut avståndet till närmaste tunnelbanenedgång. Även han såg rätt desperat ut.

Sune förekom honom.

“Ingen idé, Johan Engström, jag vet var jag kan få tag i dig.” Engströms axlar sjönk ned, han suckade uppgivet.

Sune vände sig åter till den nervöse, som matt lutade sig mot en parkerad bil.

“Kuvertet!” röt Sune. Det gällde att utnyttja överraskningsmomentet. Den nervöse höll på att flyga ur skorna, han verkade fullständigt vettskrämd - men gjorde ändå ingen ansats att efterkomma Sunes begäran.

“Ni förstår inte…”, kved han vädjande. “Jag är en offentlig person, skandalen skulle ödelägga mitt liv…” Det sista dog bort i en hulkande snyftning. Sune tittade förvånat på Johan, som bara ryckte lite på axlarna och nyfiket granskade Sune.

“Sedlighetsroteln?” frågade han lugnt.

Sune svarade inte, höll bara uppfordrande fram handen mot den nervöse. Det irriterade honom att Johan inte ens ifrågasatte att han var polis, utan gick direkt på roteltillhörighet. Det stod tydligen “Snut” i hans panna.

“Raska på!” fräste han åt den snyftande.

Med darrande hand stack den nervöse in handen i kavajfickan och räckte Sune kuvertet. Mannen hade lagt ansiktet i lidande veck och såg ut att vara sekunder från en hjärtattack. Sune tänkte för en sekund att modebranschen uppenbarligen innehöll mer dramatik än han kunde föreställa sig.

Johan verkade ha repat mod. Han försökte hindra Sune från att nappa till sig kuvertet.

“Får jag se din legitimation!” krävde han med fastare stämma och tog ett steg framåt. Sune gav honom en grym blick och Johan retirerade snabbt men upprepade sin begäran. Hans ansikte utstrålade misstänksamhet.

Sune trevade i bröstfickan på sin kavaj och räckte honom ett visitkort samtidigt som han öppnade kuvertet och tittade på innehållet - och insåg omedelbart att han gått på en nit.

I sin hand höll han inga skisser eller råkopior på kommande kläder utan någon sorts videolista. Ett tjugotal titlar som “Anal orgy”, “Young boys”, “Teenage homos” tydde på att det rörde sig om homosexfilmer. Längst ned fanns också ett tiotal telefonnummer med initialer efter varje nummer. Men ingenting som direkt gick att hänföra till modebranschen. Sune stod just i begrepp att lämna tillbaka alltihop när han skymtade några foton i botten på kuvertet.

“En privatsnok!” Johan försökte slita åt sig papperen ur Sunes hand. “Du har ingen rätt att stoppa oss eller kräva någonting! Det här är olagligt!” Den ihopsjunkne mannen vid bilen vädrade morgonluft. Han rätade på sig och försökte se vederhäftig ut.

“Ett övergrepp på den personliga integriteten!” Han viftade med flughanden.

“Det här kan stå er dyrt! Som medlem av Sveriges riksdag behöver jag inte finna mig i att bli trakasserad på det här viset. Om ni inte omedelbart lämnar tillbaka det ni tagit ska jag se till att ni får ångra er!”

Sune svarade inte utan granskade det han hittat. Fyra foton med intima sexscener, alla med småpojkar. Sune var beredd att sätta en månadslön på att ingen var dem var över femton år. Och samtliga såg svenska ut. Han vände på

fotona och tittade på baksidan. På varje foto fanns initialer som matchade dem vid telefonnumren längst ned på listan. Han hade sprungit på barnporrhandlare -

och kanske också barnknullare. Trött drog han upp sin polislegitimation.

“Betrakta er som gripna. Upp mot väggen, händerna på ryggen.”

Luften gick fullständigt ur riksdagsmannen. Han föll i ihop och blev tvungen att hjälpas på fötter. Hela vägen till Sunes bil vädjade han med gråten i rösten.

“Kan vi inte komma överens på något sätt… Ni förstår inte vad det här betyder… Jag kan kanske göra något för er….”. Sune iddes inte svara.

Johan verkade mest förvirrad.

“Vad i helvete är du för något egentligen? Privatdeckare eller polis?

“Både - och”, svarade Sune.

“Det är omöjligt!”

Fan vet om han inte har rätt, tänkte Sune. Men bög var han i alla fall inte - som vissa andra.

Kapitel 37

“N ej, inget egentligt nytt. Men låt mig avsluta det här.” Jan Persson skakade kort Tomas hand och vände sig sedan åter mot vinschen.

“Ok, ta upp honom, men försiktigt!”

Uppe på byrån för bostadslösa män hade man inte haft någon information rörande Monica eller Carlo utan hänvisat Tomas till en båtplats på Söder Mälarstrand. Jan Persson skulle finnas där, i full färd med att omhänderta någon.

Han kanske visste något. Tomas undrade försynt om kraftiga vinschar tillhörde standardutrustningen vid byråns utryckningar. Jan Persson pekade på båten vid kajen och förklarade.

“Toivo, en av våra ‘gubbar’, fick ett arv på 50.000:- för ett tag sedan. Han köpte den där” - en nick mot en gammal träskuta med gisten överbyggnad - “flyttade in och lät sina polare göra samma sak. Eller så gjorde dom det ändå, vare sig han ville eller inte. Men han måste ju haft hjälp med att bli lyft ned under däck.”

Vinschen brummande igång. Vajrarna spändes med ett sjungande ljud och sakta började föraren ta upp det som satt fäst i andra ändan. En ambulans med öppna bakdörrar och två sjukvårdare väntade på kajen. Tomas lade märke till att de var iklädda ansiktsmasker och platshandskar. Han vände sig mot båten.

Det första Tomas såg var en grå, spretig hårbuske, därefter ett urgröpt, magert ansikte täckt med ett halvlångt, vildvuxet skägg. Den nakna, magra överkroppen var hopsjunken, huden skorvig och täckt med smuts. Remmar höll honom på

plats i rullstolen, längst ned stack ett par nakna, fullständigt svarta fötter fram.

En svullen tunga skymtade mellan läpparna på den imbecillt halvöppna munnen.

Blicken var frånvarande. Tomas fick en känsla av att mannen var döende.

Vinden från vattnet förde med sig en pust av något som fick Tomas att ta ett ofrivilligt steg tillbaka. Jan Persson gav upp ett kort skratt.

“Jojomen, nog stinker han alltid. Det gör förresten hela båten, inredningen är totalförstörd. Toivo har knappast varit ur den där rullstolen på 3-4 månader. Han har suttit i sin egen avföring, vilket inom parantes ger präktiga sittsår, inte sett tvål och vatten och knappast heller mat. Men däremot brännvin, dom slutade

supa bara för några dagar sedan, när pengarna tog slut.” Han kastade en snabb blick på sitt armbandsur och nickade mot byltet i rullstolen. “Nu ska ha saneras, avgiftas och få vila upp sig. Sedan är det väl dags för en ny vända. Tid och pengar, det är vad Toivo betyder.” Tomas kunde skymta en viss uppgivenhet i Jans röst och han förstod. Ett ärende kunde dra oproportionerligt med resurser samtidigt som andra fick stå tillbaka - och behoven verkade oändliga. Precis som inom ekoroteln, vilket Lager påpekat.

Även om Lager som privatperson mycket väl förstod Tomas oro för Monica och Carlo måste han som ekorotelchef se till att få jobbet gjort - och det fanns gott om arbetsuppgifter. Men å andra sidan var det tveksamt om Tomas utgjorde någon speciellt duglig arbetskraft i sitt nuvarande tillstånd - en upp över öronen förälskad och samtidigt djupt orolig polisman var inte vad han själv skulle vilja ha som back up. Men det fanns ju skrivbordsarbete också… Lager hade till slut motvilligt beviljat Tomas tjänstledigt för att fortsätta sökandet. Men bara en vecka, en tidsfrist som nu började gå mot sitt slut. Men Tomas var inte närmare nu att hitta Monica och Carlo än när han började leta. Men han visste i alla fall att hon befann sig bland dessa udda existenser i välfärdssamhällets utmarker.

Först hade det bara varit rykten, förmedlade av Jans mer eller mindre tillförlitliga källor. Men Tomas hade lyckats hitta finnen med Monicas knivhugg i låret via en rundringning till västerorts läkarcentraler. Mannen, en kortvuxen, nedsupen före detta sjöman hade förnekat händelsen, påstod att han sluntit med en egen kniv och stuckit sig i låret. Först när Tomas hotade att sy in honom misstänkt för våldtäktsförsök kröp sanningen fram. Men han hade ingen aning om var “Tigern” och Carlo fanns just nu.

Ett par dagar senare hade Tomas fått tag i “Rock-Olga”, en gammal, elak och rätt förvirrad kärring som alltid gick och småsjöng på Jerry Williams-låtar. Hon hade varit rocksångerska i sin ungdom, till och med haft ett eget band, berättade hon stolt för alla som orkade lyssna. Henne hade Monica vräkt ned på marken när

“hon försökte ta mitt ställe”, som Rock-Olga ilsket muttrande beskrev det inträffade. Men det var samma där - hon hade ingen kunskap om var paret befann sig. Tomas hade fortsatt leta men kunde inte låta bli att konfunderat undra om den här “Tigern” verkligen kunde vara samma mjuka, ömsinta kvinna han kände som Monica Rieziense - och om han verkligen kände henne. Att hon var full av överraskningar visste han ju redan. Men knivstick och brottningsmatcher?

Hans respekt för henne ökade för varje dag - men också hans oro.

Bland alla mer eller mindre nedsupna typer sprang han ibland på en del intressanta människoöden - som till exempel “Fiolen”.

Fiolen var ursprungligen från Ungern och hade varit en internationellt etablerad konsertviolinist innan psykiska problem definitivt krossade hans fortsatta karriär.

Nu travade han omkring och letade burkar, försökte tjäna några kronor på att hämta in kundvagnar utanför olika snabbköp och pressade däremellan socialen på allt han kunde få ut. För att sedan använda vartenda öre till noter och konsertbiljetter. Han var en syn för gudar där han satt i de fina salongerna bland aftonklänningar och kostymer. De kringsittande brukade försöka hitta platser så

långt ifrån honom som möjligt, Fiolen lade inte ner ett öre av sina surt förvärvade slantar på något så världsligt som tvål. Men inte heller han hade kunnat hjälpa.

*

Tomas fick nu bevittna samma sak som Sune - hur ambulansmännen under högljutt klagande och fnysande fick upp Toivo ur rullstolen och in i ambulansen.

Kranföraren kopplade fast rullstolen och doppade den några gånger i vattnet för att nödtorftigt skölja bort det värsta innan Jan monterade ihop stolen, stoppade den i en svart plastsäck och slängde in den i bagageutrymmet på sin bil. Han slog igen bakluckan och tittade beklagande på Tomas.

“Tyvärr, jag har inget nytt att komma med. Det är tydligt att kvinnan och pojken inte stannar länge på samma plats och att dom så ofta dom kan undviker dom vanligaste uteliggarställena.” När han såg Tomas besvikna ansikte lade han till:

“Du kanske skulle åka ner till tunneln som går från Hammarbyhamnen till Finlandsterminalen. Där har under dom senaste dagarna en större grupp häckat.

Om du har tur kanske någon vet något.”

Tomas nickade, satte sig in i bilen och vände kylaren mot Hammarbyhamnen.

*

Men någon tur hade han inte - åtminstone inte i sitt sökande efter Monica och Carlo.

Han möttes med huvudskakningar eller likgiltighet, när han visade sin polislegitimation också av hånfulla tillmälen blandat med frammumlade hotelser.

En berusad, lätt haltande trashank viftade med en kniv men Tomas ignorerade

honom. Efter ytterligare några bortvända ryggar gav han upp och gick mot bilen.

“Du, snuten, stanna!” En igenvuxen, skäggig man någonstans mellan fyrtio och sextio i smutsig lodenrock och trasig hatt hade lullat ifatt och drog honom i armen. Mannen plirade mot honom med pigga ögon, ansiktet uttryckte beslutsamhet. “Jag vill berätta någonting.”

“Jaha”, sade Tomas, jag lyssnar.” Ett hopp tändes i hans ögon.

Uteliggaren såg plötsligt ilsken ut. “Jag är katolik.”

Tomas rynkade pannan. Vad var det här för virrhjärna? Han beredde sig på att gå, när mannen indignerat fortsatte: “När man ger sig på präster, då får det ta mig fan vara nog!”

Kapitel 38

“J ag kan inte hitta Annika!”

Kent Carlstedt försökte att inte låta alltför orolig men Sune blev i alla fall stressad.

Han hade lämpat av de båda pedofilerna på Södermalms polisstation strax efter halv tre. En nattarbetande tidningsreporter hade omedelbart känt igen riksdagsmannen. Vid den första fotoblixten svimmade den nervöse i Sunes armar. Inom loppet av tio minuter svärmade tidningsfolk in och kastade sig som lystna gamar över sitt byte.

En av dem var som en kardborre, en klotrund typ som påstod att han var kollega med Annika och därför borde få en favör. Han klistrade sig som ett frimärke på

Sune - följde efter honom i en taxi när han åkte hem och snabbpackade en väska och hängde sedan på till Centralen.

Vid informationsdisken hade Kent lämnat ett meddelande. Gustavo Succi och hans följe hade bokat rum på Stadshotellet i Härnösand, inte Sundsvall. Sune löste biljett med 0603-tåget, fick sittplats men ingen sovvagn. Det var helt enkelt för sent eller för tidigt, beroende på hur man såg det. Under alla omständigheter var sovvagnarna bortkopplade, för normala människor var det morgon och dags att stiga upp, inte tvärtom. Han bråkade en stund med biljettförsäljaren, men mest som en reflex.

Hela tiden hade Sune den tjattrande jorunalisten i örat, han fick lägga band på

sig för att inte sopa golvet med honom. Det kunde ju hända att den runde var arbetskamrat med Annika och Sune ville inte framstå som en flåbuse. Men han kände sig redan dödstrött och värre skulle det tydligen bli när han nu skulle bli tvungen att försöka sitta och sova.

Energibrist var dock inget reportern led av. Klotet följde honom ut på perrongen och in i vagnen - Sune hade nästan fått kasta av honom. När tåget lämnade perrongen sprang, eller snarare rullade, reportern bredvid och skrek ut sina frågor. Benen gick som trumpinnar på honom. Sune kunde inte låta bli att beundra hans nit. Nu utvecklade Kent Carlstedt ungefär samma energi.

“Enligt portiern har hon inte sovit i sin säng i natt.” Kent lotsade Sune med snabba steg till MG:n på parkeringsplatsen framför stationshuset.

Sune gäspade och småfrös, kände sig mosig och fortfarande yrvaken. Han hade inte fått mer än ett par timmars sömn, dels på grund av tågets rörelser men också

därför att en massa tvångstankar runt Lennart Källgren inte ville lämna honom i fred. Till slut hade han i alla fall bestämt sig för att ta upp saken med Lager och fallit i orolig slummer. Nu hade han dessutom plötsligt en klump i magen, om det var av hunger eller oro visste han inte. Kent fortsatte att ösa information över honom.

“Redaktionschefen Jan-Erik Jansson på VA, en av lokalblaskorna, säger sig inte veta var hon håller hus, men att hon under dom sista två dagarna haft någonting ihop med en invandrargrabb vid namn Abu Kaya.” Han tystnade några sekunder medan han kastade sig ned i förarsätet. Sune hade vissa besvär med att vika ihop sig och komma in i den lilla sportbilen. När Kent fortsatte hade han sänkt rösten och lät allvarligt bekymrad. “Jansson säger också att hon var intresserad av det knuttegäng som finns utanför staden, ‘Bone Crushers’ eller vad dom heter. Hon tänkte försöka komma åt Befria Sverige via dom. Länspolischefen bekräftar, hon har varit hos honom också och frågat om dom.” Han drog lite efter andan. “Både Jansson och polischefen betonade att motorcykelgänget är fullständigt livsfarligt att ha att göra med.”

Sune kände klumpen i magen växa men tvingade sig att inte låta känslan av panik ta överhanden. Det var ett klart oroande faktum att Annika inte sovit på

hotellet, men hon kunde vara var som helst. Journalistyrket innebar inte regelbundna arbetstider eller ett skrivbord att parkera bakom. Han tittade på

Kent.

“När kommer Gustavo Succi?” Kent tittade på klockan.

“Deras plan landar om en och en halv timme.”

“OK, du åker till flygplatsen och skuggar dom därifrån. Jag ska försöka hitta Annika.” Han höjd ett förmanande pekfinger. “Tappa inte bort dom.”

“Ingen risk, länspolischefen har lovat hjälpa till. Åtminstone en bil ska delta från lokala krim. Det här är ju inte precis Stockholm.”

“Nej, risken att tappa bort dom kanske inte är överhängande, men däremot att bli

upptäckt.”

Kent sade ingenting men han irriterade sig allt oftare på Sunes ständiga “äldre-vet-bäst”-attityd, även om han naturligtvis förstod att Sune just nu var orolig för Annika. Men Kent längtade ändå efter en chans att visa Sune vad han gick för, att erövra hans respekt. Riktigt varför visste han inte.

I och för sig var det likadant i föräldrahemmet. Det hade alltid varit en självklarhet att sönerna yrkesmässigt skulle följa i föräldrarnas fotspår och bli läkare. Den äldre brodern hade också gjort det och var nu kirurg på Karolinska sjukhuset. Kents “avhopp” till polisyrket betraktades av familjen som mer eller mindre sinnessvagt med tanke på både lön, status och framtidsutsikter, argument som var för sig var oantastliga. Hans föräldrar ansåg att världen och livet måste hanteras utifrån sådana utgångspunkter, rationalitet och fakta borde alltid vara givna utgångspunkter vid varje livsval, inte pojkdrömmar eller andra irrationella företeelser. Föräldrarna hoppades fortfarande att han skulle “ta sitt förnuft tillfånga” och “växa upp någon gång”, teman som alltid dök upp vid middagsbordet under deras gemensamma, traditionella söndagssammankomster.

Vad de vägrade förstå var att Kent ansåg att det var just det han gjort - vuxit upp och fattat ett eget beslut, frigjort sig från föräldrarnas ledband och skapat sig en egen identitet istället för att leva sitt liv som “överläkarna Carlstedts son”. Men han längtade efter att bli tagen på allvar, det skulle sitta fint med några skalper vid bältet för att vinna föräldrarnas respekt - och Sunes.

*

Kent insåg snart att skuggningen av Gustavo Succi inte skulle ge något sådant tillfälle.

Fascistledaren hade inte mer än passerat gaten förrän hans namn ropades upp i högtalarna. Vid incheckningsdisken tog Gustavo emot en lapp och gick omedelbart fram till en telefonautomat. Han höll upp lappen framför sig, slog ett nummer och lyssnade en kort stund. Därefter lade han på och gick utan att tveka fram till biljettluckan. Tio minuter senare boardade sällskapet samma plan men nu i motsatt riktning, tillbaka mot Stockholm.

Kent hade intensivt hoppats att Gustavo åtminstone skulle göra tabben att kasta ifrån sig telefonlappen i närmaste papperskorg, men istället stoppade han ned den i fickan. Trafikassistenten vid informationsdisken kunde visserligen bekräfta

att numret börjat på 0611 - alltså gick till Härnösandsområdet - men mer kom hon inte ihåg.

Kent ringde Lager och gav honom Gustavos flightnummer och ankomsttid till Arlanda. Lager gav i sin tur honom order att ta med sig Sune tillbaka till Stockholm så snart de förvissat sig om att Annika var OK.

Punkt, slut - och snopet.

*

Sune blev allt mer uppjagad. Allt Kent tagit reda på stämde.

Jan-Erik Jansson var övertygad om att Annika inte var rädd för knuttarna, snarare naiv i sin inställning till vad gänget stod för. Enligt honom var hon alldeles för “okunnig inom kriminalsektorn och därtill ambitiös” - en farlig kombination. Sune var tvungen att hålla med honom.

Polischefen underströk gängets farlighetsgrad, han var personligen övertygad om att de inte skulle sky några som helst medel om de kände sig hotade i något avseende - eller över huvud taget. Dessutom hatade de pressen, särskilt deras ledare Höken ansåg sig personligen förföljd av media.

“Lägg därtill en klart paranoid läggning och tänk själv,” hade polischefen sagt. I övrigt kunde han dock inte göra någonting förrän det gått längre tid eller något annat, mer påtagligt, pekade på att hon hölls fången i fortet. Inte ens för en kollega, hade han sagt och beklagande ryckt på axlarna.

När Abus far berättade att hans son inte heller tillbringat natten i sin säng, visste Sune att något var på tok. Han checkade in på hotellet, packade upp väskan och krängde på sig axelhölstret. Den här gången hade han tjänstevapnet med sig.

Om det nu hade någon betydelse.

Kapitel 39

R une Lager trodde inte sina öron. Han drog djupt efter andan innan han talade, osäker på om rösten skulle bära.

“Menar du att initiativet ska komma från mig? Att jag ska ta upp Sunes lämplighet som polisman i nämnden?”

“Det skulle se bättre ut om en sådan begäran kom direkt från den närmaste arbetsledningen.” Rikspolischefens svar lät krystat, han verkade inte heller uppskatta samtalet över hövan.

“På vilka grunder?” Lager ansträngde sig för att inte visa vad han kände. “Har Sune begått något tjänstefel som jag inte känner till? Vem har i så fall gjort anmälan?” Lager kunde nästan se hur rikspolischefen vred sig, svaret var fullt med sirliga, undanglidande formuleringar. “Departementet anser att det kan resas vissa formella invändningar mot att kriminalinspektör Bergström tilläts återinträda i tjänst efter att av domstol i laga ordning funnits skyldig till dråp och dessutom avtjänat strafftiden

på anstalt.” Lager lade handen över telefonluren och tittade ut genom fönstret.

Ett gammalt beslut hade ifrågasatts - men av vem? Och varför?

“Vem på departementet har tagit upp frågan? Ge mig ett namn, det här måste jag gå till botten med!”

Rikspolischefen harklade sig, det lät som om han fått någon dammig förordning i halsen. Eller kanske hade hans bruna tunga vikt sig dubbel och höll på att kväva honom. Lager hoppades på det sista. Polischefen försökte vara förtrolig.

“Jag har inget namn att ge dig, Rune. Oss emellan, det här ligger högre upp än departementet, mer kan jag inte säga. Men du förstår säkert att en sådan propå

inte kan nonchaleras.” Han lät gnällig på rösten, en centralbyråkrats vädjan om förståelse för de högre makternas spel. Lager släppte ut luft genom näsan i något som måste ha låtit som en smärre orkan i andra ändan.

“Försöker du säga att regeringen, statsministern själv eller något annat statsråd ligger bakom detta?” Han blev plötsligt urförbannad. “Prata ur skägget, för

helvete! Du ber mig svika mitt ansvar för en av mina mannar!”

Rikspolischefen backade omedelbart in i sin formella chefsroll.

“Man kan säga att frågan tagits upp på högsta nivå, du får nöja dig med det. Jag förväntar mig att du agerar i enlighet med de direktiv jag gett dig.”

Lager röt så att fönsterrutan skallrade.

“Din jävla smilfink! Ditt fega, ryggradslösa kräk! Du kan ta dina direktiv…”

Lager avbröt sig, torkade svetten ur pannan med en för dagen knallgrön näsduk.

Han måste komma ihåg att kämpa mot makten på maktens villkor.

“Det här samtalet har aldrig ägt rum. Några direktiv existerar inte förrän jag fått dom skriftligt. Om dom kommer, vilket jag innerligt hoppas att du ser till att dom inte gör, kan du ge dig fan på att jag ska ställa till ett helvete för dig, statsministern eller vem fan som helst!” Några upprörda strupljud i luren vittnade om att rikspolischefen förstått andemeningen i det han sagt. Lager hejdade sig och härmade sin chef, gjorde rösten förtrolig. “Oss emellan - att du ens har mage att fråga mig om något sådant vittnar om hur jävla korkad du är!”

Han slängde på luren med en smäll som borde spräckt trumhinnan på skitstöveln i andra ändan.

*

Kriminalkommissarie Rune Lager trummade irriterat med fingrarna mot bordsskivan och tittade ut genom fönstret. Han hade svårt att förlika sig med dumhet. Och då tänkte han inte på dumhet lika med bristande intelligens, det kunde ju vederbörande inte rå för - utan annan dumhet. Det fanns olika sorters.

När Tomas kastade sitt tjänstevapen och tomhänt tog sig an Miro Sarchec, en våldsam slagskämpe och mördare, dessutom beväpnad med en stor kniv, bar han sig dumt åt.

“Det är ingen tvekan om det och jag skiter i vilken färg du har på sitt karatebälte!” Lager hade skällt ut honom efter noter.

Men han kunde ändå förstå varför Tomas gjort det. Tomas avsky för Sarchec`s brott översteg hans förmåga till rationellt tänkande - han ville helt enkelt göra Sarchec illa och bortsåg från möjligheten att det skulle kunnat bli tvärtom. Dumt

men till viss del begripligt.

Värre var det med att veta bättre, men ändå lyda - vare sig det gällde en korkad chef eller en mörkläggande minister, det spelade inte så stor roll. I Lagers regelbok måste varje form av blind lydnad hamna under rubriken “dumhet”, oavsett vilka bevekelsegrunder som åberopades - karriär, lojalitet, och så vidare.

Men den var ändå ibland förståelig, att gå emot systemet och dess makt kunde kosta skjortan.

Men värst av alla “dumheter” ansåg Lager vara vad han kallade

“byråkratdumheten” - bland annat därför att den drabbade så många människor.

Blanda sedan upp den med en nypa flathet, kasta i några paragrafer, skaka om -

det blev ofta en cocktail som kunde få håret att krulla sig på ens huvud. Han strök sig över hjässan - om man haft tillräckligt av det, tänkte han bistert och lät tankarna vandra vidare.

På en del ställen verkar dessutom den brygden utgöra huvuddrycken. Tyvärr ansåg han att bland annat departementen och högsta polisledningen utgjorde flagranta exempel. Det saknades inte förhållanden som pekade på detta. Ta bara de så kallade mördarhundarna, pitbullterriern.

Exemplar av den rasen har attackerat många människor, bland annat flera barn, och allvarligt skadat dem. Bara i USA har minst åtta personer dött till följd av dessa bestars existens. När frågan om importförbud blev aktuell i Sverige konstaterade man på jordbruksdepartementet att det inte gick att förbjuda import.

Varför? Jo, lagen omfattar bara rashundar och pitbullterriern är en blandras.

Heliga enfald! Lager suckade vid tanken på ärendets handläggning - men det värsta var att det inte bara gällde denna frågas hantering, han hade en känsla av att hela systemet gått i baklås.

Ibland verkar det som om lagskrivarna trodde att det som en gång skrivits inte går att sudda bort. Som om lagtexten vore en oomkullrunkelig verklighet. Han snurrade stolen fram och tillbaka med korta, irriterade rörelser. Skriv om lagen snabbt, för helvete! Eller skriv en undantagsbestämmelse istället för att sitta på

häcken och låt handlingsförlamningen gälla. Undra på att politikerföraktet ökar!

Nåväl, till slut lyckades man enas om ett importförbud. Men idag finns cirka 30

pitbullterriers i vårt land - men ingen registrering! - och avel pågår för fullt. Åter en halvmesyr, heja Sverige! Han missade darttavlan med nästan en halv meter

och grymtade misslynt.

Lager tyckte ibland att han drunknade i lagar och förordningar, men att de allvarligaste företeelserna ignorerades eller nedprioriterades. Där tyckte han sig se att de ansvariga drabbades av byxångest samtidigt som man reglerade handel med komjölk och svettades över 90-gränser på motorvägarna.

“Problemen är ofta inte olösliga,” hade han vid ett tillfälle sagt till sin hustru.

“Ta fotbollsdårarna, till exempel. Om vi medborgare är överens om att den företeelse inte är önskvärd har vi tillsatt våra myndighetspersoner, inte för att beklagande sitta och titta på, utan för att åtgärda detta, göra något. Dela in ståplatsläktarna i mindre “tårtbitar” med kraftiga stängsel, rigga upp vattenkanoner var tionde meter, tiodubbla antalet vakter. Ta ut en extraskatt för att täcka kostnaderna så att Svensson får klart för sig att det är han som betalar.

Höj straffsatsen till 6 månaders fängelse ovillkorligt plus saftiga böter. För helvete, kläm åt dom ordentligt!” Gunnel hade bara nickat instämmande - hon visste att Rune ibland behövde lätta på trycket.

“Samma sak med den här zigenarligan som lurar folk i bilaffärer”, fortsatte han.

“Om och om igen upprepar dom sina tricks, åklagarna hinner inte ens åtala dom innan nya brott begåtts och dom gamla preskriberats. Några månader i fängelse verkar inte avskräcka. Massmedia skriver spaltmeter efter spaltmeter och alla rynkar bekymrat pannan. Vad göra?” Han svarade omedelbart på sin egen fråga.

“Inför stegrad straffskala. Första gången dagens straff, andra gången dubbel sats, tredje eller fjärde gången dom där jävla typerna gör om sitt brott, lås in dom på

tio år. Eller släng bort nyckeln! Det ska inte löna sig att hålla på så där!”

Lager flinade bistert - han började allt mer låta som Sune. Kanske för att han var trött, för att han började få nog. Just nu var dessutom saken var inte längre akademisk eller enbart principiell. Hans egen högsta chef hade just gjort sig skyldig till en “dubbeldumhet” - kryperi för överheten och byråkratiskt paragrafrytteri. Det hade varit mer än Lager kunnat tåla.

I och för sig skulle han inte ha så mycket emot förtidspension. Men han skulle sakna grabbarna.

Han sträckte sig efter telefonen igen.

*

Omedveten om den förtroendekris hans begäran åsamkat rikspolischefen lutade sig statsministern bakåt i den bekväma stolen. Han lade ifrån sig den interna promemorian.

Inget statsråd inom regeringen innehade aktier med anknytning till vapenindustrin - varken i det sammanhanget eller när det gällde Bofors specifikt verkade det finnas några politiska trampminor utlagda. Företagsledningen hade kallt förklarat att affärer med öst var uteslutet, därtill var läget både politiskt och ekonomiskt alldeles för instabilt. Så i det avseendet hade regeringen ryggen fri.

Säpo rapporterade att samarbetet med ryska säkerhetstjänsten gick trögt men framåt. Ett dilemma var dock att man inom KGB inte visste hur man skulle definiera svenskarnas begäran. Eller hur man skulle förhålla sig till en eventuell upptäckt av att en eller flera vapenfabriker tillverkade och sålde vapen direkt till väst. I princip betraktades det inte som ett brott. De normala, centralstyrda kanalerna hade ju slammat igen, var och en fick klara sig själv på

världsmarknaden. Så länge man inte sålde till Rysslands fiender var det från statsmaktens sida grönt. Men KGB hade ändå välvilligt ställt upp och sade sig ha gott hopp om att åtminstone kunna ta reda på vilka vapenfabriker som sålde till vem.

“Men dom vill ha betalt för uppgifterna”, hade Algart förklarat utan att röja varken förvåning eller upprördhet.

Statsministern hade först funnit saken roande. Ett sönderfallande KGB som försökte transformera sig till ett tjänsteproducerande företag som en slags parodisk konsekvens av tilltron till marknadsekonomin framstod vid första anblicken som en lustig företeelse, men han hade snabbt blivit allvarlig. En rysk ekonomi som skapade tiggare på alla nivåer, där president Jeltsin på sina statsbesök måste få sina flygbiljetter och hotellrum betalda av Saudiarabien, där en svensk förhandlingsbegäran om avfallet i Östersjön automatiskt innebar att den svenska regeringen måste betala ryska delegationens resor, uppehälle - ja, till och med sticka till dem lite fickpengar, innehöll egentligen inga lustigheter.

Snarare en massa potentiella farligheter. Desperata tider födde desperata människor. Han hade sagt åt statssekreteraren att betala. Han ville avsluta ärendet, rapportera till den franske presidenten och sedan ägna sig åt väsentligheter. Som till exempel risken för nyval. Snabbtelefonen blinkade till.

“Du har samtal på tvåa:n, det är finska försvarsministern.” Hans sekreterare lät

förtjust, hon liksom de flesta lät sig förbehållslöst charmas av världens enda kvinnliga innehavare av en sådan post. Statsministern önskade att han haft lite av hennes personliga utstrålning, den damen kunde komma undan med mycket.

Hon skulle sannolikt bli Finlands nästa president. Han grep luren.

“Hej, det är Ylva.” Hennes sjungande finlandssvenska och informella hållning underströk hennes personliga framtoning men han visste också att det var en dam med hårda nypor när det krävdes. Och med raka besked.

“Jo, jag måste tyvärr meddela att vår säkerhetstjänst är ganska säker på att en del av dom ryska vapen som smugglas västerut bland annat går via en trävaruexportfirma utanför St Petersburg.” Hon tystnade ett tag, lät nästan generad när hon fortsatte. “Den som du invigde härom veckan.”

Statsministern snappade efter luft. Han hade inga svårigheter att se tidningsrubrikerna framför sig: “STATSMINISTERN INVIGER

SMUGGELCENTRAL…”

“Hur säker?” Han harklade sig, rösten lät som sandpapper.

“Ganska säker, men låt du Säpo dubbelkolla.” Hon tycktes känna på sig att han inte var upplagd för något socialt småprat, utan fortsatte: “Om det är något vi kan göra, hör bara av dig. Beklagar timingen. Hej då!”

Innan statsministern hann göra något annat än att med luren i handen stirra rakt ut i luften, kom hans sekreterare in med kvällstidningarna. Hon tittade undrande på honom.

“Är allting OK?”

Landets regeringschef ryckte till, lade på telefonluren och fick till en nickning.

Hon parkerade tidningarna på skrivbordkanten.

Han skulle just till att lägga dem åt sidan när han stelnade till - och bleknade.

“MODERAT RIKSDAGSMAN GRIPEN I BARNPORRHÄRVA!” vrålade Aftonbladets förstasida. Men det som fått honom att förlora ansiktsfärgen var inte rubriken, utan fotot på Sune Bergström som höll den avsvimmade riksdagsmannen i sina armar. Bergström såg effektiv och tuff ut, han passade definitivt in i bilden som mediahjälte. Och han som just givit rikspolischefen i

uppdrag att ge sig på Bergström! Helvete! Inte heller här hade han några svårigheter att se de uppenbara tidningsvinklingarna.

Snabben blinkade till och sekreterarens röst påkallade åter hans uppmärksamhet.

“Samtal tvåa:n igen - kriminalkommissarie Rune Lager vill tala med dig.”

För ett ögonblick kände sig statsministern förvirrad. Vad var det som pågick?

Höll verkligheten på att brisera i hans ansikte? Vapensmuggling via svensk biståndsfinansierad verksamhet som han själv just invigt, pedofiler i det egna partiet, Bergström… Och nu kriminalkommissarie Lager? Ovanligt låg nivå för en kontakt, men karln kanske hade några ytterligare informationer om vapensmugglingen. Nyss hade han trott att regeringen hade ryggen fri, nu satt han på pottkanten. Lager hade kanske något som kunde vända det hela.

Desperata tider, desperata människor….

“Släpp fram honom!”

*

Två minuter senare lade statsministern sakta på luren. Aldrig tidigare hade han blivit så totalt utskälld.

Han hade försökt förklara att han ansåg att Sune Bergström hade begått ett allvarligt tjänstefel när han brutit mot tystnadsplikten genom att läcka från mötet.

Men framför allt att han ansåg det olämpligt att en straffad person arbetade inom polisen.

“Så den straffade ska alltså ha ytterligare ett straff. Moderat kriminalvårdspolitik!”, hade Rune Lager fräst.

“Jamen, tänk om det blir normbildande, att straffade personer ska kunna tjänstgöra som poliser? I förlängningen kan man tänka sig att en kassaskåpssprängare med avtjänat straff som klarat polishögskolan…”. Han blev avbruten.

“Tänk om alla svenskar gick samtidigt på toaletten och sedan spolade på en gång

- vilken översvämning det skulle bli!” Lagers röst dröp av sarkasm. “Det där kallas ‘skithussyndromet’, min käre regeringschef och är precis vad det låter som

- skitsnack!” Sedan hade kriminalkommissarie Lager helt sonika lagt på luren.

Statsministern och partiledaren gick fram till fönstret och lutade pannan mot det svala glaset. Sune Bergström hade turen och sin chef med sig, den saken var klar.

Själv verkade han bara ha oturen på sin sida….

*

Femtio mil norrut lade den lokale partiledaren för Befria Sverige Gunnar Persson också på telefonluren - men med något som liknade hopp i sinnet.

Regionchefen ville träffa honom, privat och på undanskymd plats. Det lät som om han tänkt om, han hade gjort vissa antydningar om att i valet mellan honom och Henrik fanns det ett visst förhandlingsutrymme.

Kanske hade han äntligen turen på sin sida….

Kapitel 40

S une undertryckte en svordom och lirkade försiktigt ut den centimeterlånga stickan ur handflatan.

Ohyvlade och grovt kvistade trästammar innebar visserligen goda klätterförutsättningar men också obehagliga inslag - flisor i händerna, trasigt byxben och dito kavajfoder. Han tittade upp mot vakttornet i andra ändan på

pallissaden. De korsade bootsen på räcket talade för att han tagit sig in obemärkt.

Sune satte sig på huk bakom ett uppbåd plankor och trädstockar som lämnats kvar vid utbyggnaden av fortet. Han försökte räkna ut vad han skulle göra härnäst.

Vakthållningen var uppenbarligen minimal - han hade bara kunnat se en enda knutte uppe i tornet, inga patruller eller hundar. Men det är klart, tänkte Sune vemodigt, gänget höll vakt mot överraskande räder från polismakten, de kunde väl inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig att en ensam galning skulle försöka ta sig in. Dessutom var det fredag kväll och uppåt värre - rockmusiken dånade från något som såg ut som en saloon med läderlappsdörrar och målade fönster, högljudda skrål och grov skratt hördes överallt. Från olika håll dök raggiga typer upp, de flesta raglade fram mot vad Sune antog måste vara huvudgatan. Någonting var på gång. Han förbannade den ljusa, norrländska sommarnatten samtidigt som han gjorde en snabb rusch mot närmaste husgavel och försiktigt tittade runt knuten.

En vrålande motorcykel körde fram och tillbaka i rasande fart, mestadels på

bakhjulet. En gapskrattande bjässe med hästsvans och guldring i örat satt vid styrstången. Han gjorde sitt bästa för att träffa en gänglig yngling, en invandrare, som var tvungen att gång på gång kasta sig undan för att inte bli påkörd. Sune förstod att det måste vara Abu. Det betydde sannolikt att också Annika fanns i närheten. Om hon fortfarande levde.

Det knöt sig i magen på honom, varje muskel i hans kropp spändes. Han tvingade sig att andas lugnt, att sluta det svarta hål av hat som öppnades inom honom när han tänkte tanken. Sune fruktade för ett ögonblick sin egen reaktion -

om Annika var död eller skadad visste han inte om han skulle kunna hejda sig.

Det hade han inte kunnat förra gången. Han skakade av sig tvångstankarna och såg sig omkring. Han måste hitta på något. Abu fick klara sig själv så länge.

Sune tog sikte på ett stort hus med veranda, där två knuttar stod och hängde utanför ingången. En av dem lekte med ett basebollträ. Med lite fantasi skulle de kunna föreställa vakter även om den större mest liknade någonting från djurriket

- vad var dock svårare att fastställa. Sune fick blandade associationer -

organgutang och mentalpatient - med mest slogs han av storleken och fulheten.

Bredvid den knutten skulle han själv framstå dels som en dvärg, dels som riktigt snygg. Sune koncentrerade sig på byggnaden, sökte efter en väg in.

Länspolischefen hade ingående beskrivit fortets insida och det stora huset måste vara det han betecknat som Hökens “högkvarter”. Sune befann sig diagonalt framför ingången, han uppskattade avståndet till ungefär femtio meter - men det kunde lika gärna ha varit fem tusen. Gatan var vid det här laget fullpackad med åskådare till motorcykeljakten på Abu, som dyblöt i svett och med skräckfyllda ögon fick allt svårare att hinna undan.

Sune drog sig bakåt. Han måste göra en kringgående rörelse och komma fram till huset via gränden bredvid. Nedhukad förflyttade han sig så tyst som möjligt och höll sig i den sparsamma skugga som natten ändå gav. Han hoppade över en rad tomma ölbackar och kröp förbi några uppställda motorcyklar. Just när han skulle svänga in i gränden, tvärstannade han.

En skinnjacksklädd, svajande gängmedlem pissade mot väggen. En blond tonårstjej stod fnittrande bredvid och höll i åt honom. Sune drog sin tjänstepistol.

Här hade han någon som skulle kunna berätta var Annika fanns. Han satte fötterna stadigt under sig och tog sats. Med ett par snabba steg var han framme vid det upptagna paret och med ett kort, snärtigt slag mot bakhuvudet sänkte han den nödige.

Tonårstjejen, uppenbarligen lika berusad som knutten, tittade förvånat på sin tomma hand. Innan hon hann fatta vad som pågick tryckte Sune upp henne mot väggen. Han kunde inte låta bli att tänka på sin egen dotter när han satte pistolen mot hennes tinning.

“En kvinna fördes hit igår. Var finns hon?” Sune hatade sig själv för tonen i sin röst. Han lät som Djävulen själv.

Till sin förvåning märkte han att flickan verkade fullständigt opåverkad av hans hotfulla stämma och dragna vapen. Men hon var naturligtvis påverkad av annat.

“Är du hennes kille?” sluddrade hon bakom Sunes hand. Ett gurglande fnitter

följdes av ett nästan nyktert konstaterande.

“Du tänker försöka befria henne!”

Innan Sune hann reagera vred hon sig fri, pistolen struntade hon fullständigt i.

Hon vinglade till men förmådde hålla sig upprätt och peka på honom. Med ett självklart tonfall lade hon till:

“Sällan, polar`n, hon står i tur för ett gängknull! Om du försöker nå`t kommer Höken att skära ballen av dig!” Hon öppnade munnen för att skratta eller skrika, Sune kunde inte avgöra vilket och hade heller ingen lust att få reda på det. Med vänsternäven klappade han till henne på hakan och tog sedan emot henne när hon föll. Han betraktade den avsvimmade tonårsflickan - visserligen tänkte han inte längre på Malin men kände sig ändå som jordens största knöl.

Försiktigt lade han ned henne på marken och smög sig fram i gränden. Han en snabb titt genom varje fönster, men ingen Annika. Vid husknuten kröp han ned bakom en vattentunna och försökte desperat komma på något vettigt att göra.

I samma ögonblick kom en kortväxt knutte ut på verandan med ett skränande hov omkring sig. Sune antog att det måste vara Höken. Strax bakom honom knuffades Annika fram, tilltufsad och med blusen sönderriven vid axeln. Ett stort blåmärke missfärgade hennes haka - men hon levde. Sune släppte ut en suck av lättnad men den känslan ersattes snabbt av en växande desperation. Gatan fullständigt svärmade av knuttar, han insåg att han kunde bli upptäckt vilken sekund som helst. Vad i helvete skulle han ta sig till?

Höken och hans hov hade tydligen kommit ut för att delta i jakten på Abu. Alla utom Höken och hans två livvakter raglade ut på gatan. En i följet tog fram en kort kedjestump och kastade den mot Abus ben men han lyckades hoppande undvika att bli insnärjd. Däremot tappade han balansen - och ögonkontakten med motorcykeln som vrålande kom emot honom. Abu träffades i ryggen av styret och föll till marken med ett högt skrik. Han vred sig av smärta ackompanjerat av ett blodtörstigt skrål från åskådarna. Motorcykeln vände och tog sikte på den liggande Abu.

“Klipp honom! Döda den jäveln!” Sommarnatten stank av hat.

Motorcykeln sköt fart. I sista ögonblicket verkade Abu bli medveten om att döden närmade sig. Han fick syn på kedjestumpen som låg kvar på marken. I ren

desperation slet han till sig kedjan, hoppade upp och slog till.

Knutten på motorcykeln träffades rakt över ansiktet. Han gjorde en baklängesvolt, damp i gatan och låg stilla. Den herrelösa cykeln brakade in i en husvägg och välte över på sidan. Abu stod mitt i gatan med kedjan fortfarande hängande i handen. Munnen var halvöppen, han darrade i hela kroppen. Det var plötsligt alldeles tyst.

Höken tittade ett ögonblick på den liggande gängmedlemmen och sedan på Abu.

Han nickade uppskattande men gjorde sedan en avfärdande gest med handen.

“Döda honom!” Han grep Annika hårt i armen och slet fram henne. “Sedan ska vi knulla livet ur snokarbruden här!” Förslagen möttes av ett öronbedövande jubel.

Sune förlorade besinningen. Utan att reflektera över vad han gjorde studsade han fram bakom tunnan. Med ett par kliv var han uppe på verandan och slog ned den närmaste livvakten med en kort vänster. Han ryckte loss Annika ur Hökens grepp, dängde pistolen i det gapande ansiktet på orangutangen och satte mynningen mot Hökens panna. Ingen hade hunnit reagera, även Annika såg ut som om hon inte trodde sina ögon. Sune spände hanen med ett ljudligt knäpp.

Åter blev det alldeles tyst.

Annika reagerade först genom att söka skydd i Sunes famn. Även Abu såg en strimma hopp, han släppte kedjan och började vacklande gå mot verandan. Då

kvicknade Höken till. Det smala ansiktet förvreds av ursinne. Med pistolen mot pannan och en vansinnig glimt i ögonen stirrade han på Sune - och skrek:

“Döda svartskallen!”

Sunes finger började instinktivt kröka sig runt avtryckaren men han insåg att blådåren framför honom faktiskt struntade i om han fullföljde. Sune kände sig fullständigt ställd. Höken stirrade hela tiden sinnessjukt rakt in i hans ögon, han verkade njuta av situationen.

“För helvete, Höken!” En satt, kraftig knutte i broderad jeansväst tog ett steg framåt. “Jag känner igen den där typen! Det är mördarsnuten, jag satt på

Norrtälje samtidigt med honom.”

Sune kom inte ihåg honom, men alla känner ju apan … Han gav jeansvästen en

elak blick och gjorde sitt bästa för att se skoningslös ut. Han trodde inte att han imponerade på någon, men killen gjorde i alla fall ett förtydligande:

“Han är inte klok, han kommer att skjuta!”

Höken verkade inte höra på. I stället spred sig ett elakt flin över hans snipiga nuna. Med uppspärrade ögon och blicken stadigt förankrad i Sunes, upprepade han högt sin order:

“Döda blatten, för helvete! NU!”

Abu var nästan framme vid verandan, när en ur gänget tog några snabba kliv efter honom. Innan Sune hann reagera flög en kniv genom luften och borrade sig med en dovt, smackande ljud in i Abuś rygg. Annika skrek högt när ynglingen segnade ned. Sune flyttade pistolen från Hökens panna och sköt.

Knivkastaren träffades högt uppe i bröstet och kastades baklänges av kulans anslagskraft. Han landade i armarna på en fet kvinna som skrek hjärtskärande.

Gänget mumlade hotfullt och började mangrant dra sig närmare. Snabbt placerade Sune mynningen mot Hökens panna igen - men han insåg att läget var ohållbart. Hjärnkontoret kom inte upp med några alternativ och desperationen växte som en lavin i hans mage. Höken hade inte rört en fena. Istället vrålade han nästan estatiskt med saliven stänkande ur mungiporna:

“Snutjäveln och hans luder! Döda dom!”

Åtminstone ett tjugotal man tänkte hörsamma uppmaningen. Knogjärn och knivar glimmade. Sune visste att han bara hade sju patroner kvar i magasinet -

och den sista måste han spara till Annika. Tanken släppte loss ett iskall raseri.

Det svarta hålet tog kommandot.

Han grep tag i Hökens flottiga hår och vräkte honom ut på gatan framför den avancerade mobben. Med pistolen höjd och det smala, hatiska ansiktet i siktskåran släppte Sune alla fördämningar. Han hörde sig själv skrika:

“OK, ditt jävla äckel. Dö då!”

Vilka vansinniga sista ord, hann han tänka innan helvetet bröt lös.

*

Ett skott dånade och knutten närmast Abus liggande kropp for framstupa. Sune registrerade med ryggmärgen att ljudet lät som om det kom från en älgstudsare.

Han tittade häpet över huvudet på mobben.

Pallissadportarna stod öppna och en svart jeep kom dånande rakt emot dem. Två

män satt i framsätet. De vrålade för full hals och sköt vilt omkring sig. Det var som hämtat ur en Vilda Västern-film. Detsamma tyckte tydligen gänget, de stod som fastfrusna och bara glodde. Men när två molotovcocktails kom seglande genom luften och antände en husvägg och några motorcyklar, utbröt full panik.

Sune kände omedelbart igen Kent Carlstedt. Han körde med ena handen och avlossade gång på gång sitt tjänstevapen in i massan med den andra. Förbannade pojkspoling, tänkte Sune och kunde inte hålla inne ett förvånat skratt. Bredvid Kent, på passagerarsätet, stod en annan man, en invandrare, och sköt med ett grovkalibrigt gevär. Sune uppfattade att båda siktade lågt men ändå med betydande resultat. Folk stöp som käglor och smärtfyllda skrik fyllde natten. En knutte som inte hann kasta sig åt sidan träffades av höger stänkskärm och flög ett par meter genom luften innan jeepen med en tvärsladd stannade framför verandan.

“Kavalleriet har anlänt, gamling!” Kent flinade upphetsat åt Sune. “Hoppa in, fort!” Han laddade om samtidigt som han uppmärksamt såg sig omkring.

Sune antog att han lagt märke till samma sak som han själv. Alla i gänget sprang inte i panik, det skulle inte dröja länge förrän även knuttarna höll skjutvapen i händerna.

“In i bilen!” skrek han åt Annika, en uppmaning hon inte verkade höra. I stället sprang hon fram till den liggande Abu och knäböjde vid hans sida. Detsamma gjorde invandraren med geväret.

Höken verkade helt desorienterad. Han började skrika oartikulerat, viftade med båda armarna och såg fullständigt sjövild ut. Han började gå mot Sune när mannen med geväret reste sig upp.

“Vem högg kniven i min son?” Rösten var iskall, Sune såg att knogen på

avtryckarfingret lyste vit.

“Därborta!” Sune skyndade sig att peka på knutten han skjutit och som låg kvar på gatan. Mannen tvekade, gevärsmynningen svepte över gatan. “Varför?”

“Därför att jag sa det!” skrek Höken innan Sune hann svara. “På min order, din jävla svartskalle!” Invandraren ryckte till, geväret stannade, pekade mot Hökens mage. Bakom dem tog sig bränderna, lågorna lyste upp gatan med rödaktigt sken

- det var som en scen ur Helvetet. För andra gången inom några minuter stod Höken öga mot öga med döden men verkade oförmögen att förstå situationens allvar. Sune gav plötsligt fan i vilket.

Men det gjorde inte Kent.

“Ismael, för helvete! Ingen blodshämnd, det här är inte Turkiet!” Mannen verkade inte höra, han höjde sakta geväret och lade an. Annika drog hörbart efter andan, det knastrade från bränderna och rök svepte fram över gatan. Till och med Höken såg något i mannens ögon som fick honom att tystna. All färg försvann från hans ansikte. Tiden stod stilla.

Då stönade Abu till.

“Han lever! Sune, hjälp till!” Annika röst var fylld av lättnad, hon försökte lyfta Abu men han var för tung. Sune började hölstra pistolen och steg ned från verandan. I samma ögonblick greps Höken åter av något som måste beskrivas som dödsföraktande raseri. En kniv hoppade plötsligt fram i hans hand och han gick till attack mot Sune.

Utan att tveka sköt Ismael. Kulan träffade Hökens högra knä och slet nästan av honom benet. Han dråsade i backen och skrek högt i falsett. Sune klippte till honom över huvudsvålen med pistolen och skulle just till att lyfta upp honom i jeepen, när den första beväpnade knutten kom utrusande och siktade på dem med en revolver. Sune och Kent sköt samtidigt, knutten föll baklänges in genom ett fönster.

“För helvete, sätt fart!” Kent gasade på så att hjulen spann och började vända jeepen. Ismael och Sune fick upp Abu i baksätet och kastade sig själva efter, Annika hoppade snabbt upp i bredvid Kent som tryckte gasen i botten. De dundrade ut genom pallissadporten i samma ögonblick som flera skott avlossades bakom dem.

“Tjohoo!” Kent skrek rakt ut när bilen formligen flög upp på vägen. Annika bad honom ta det lite lugnt, hon hade krupit bak och försökte stoppa blodflödet i Abus rygg. Han viftade med handen att han förstått och lättade på gasen - men bara lite. En motorcykel skulle lätt hinna upp dem. Ismael sköt fortfarande mot

fortet och tvingade några knuttar med gevär att ta skydd.

Sune vände sig till Annika.

“Är du OK?” Hon mötte hans blick och nickade.

“Jag som började tycka att jobbet som kriminalreporter var spännande.” Hon gjorde ett tappert försök att pressa fram ett leende men Sune såg rädslan i hennes ögon. Han svor tyst och omfamnade henne. Den personliga insikten i vad polisarbetet kunde innebära hade han gärna besparat henne. Rädslan var från tid till annan alla polisers följeslagare.

Utom möjligen när det gällde Kent. Han såg ut som om han just pallat äpplen från grannen och nu njöt av flyktens kittlande spänning. Sune kunde inte låta bli att le. Det var stake i grabben men cowboyfasonerna hade han uppenbarligen ännu inte gjort sig av med. Och tur var det - den här gången. Kent vred på

huvudet.

“Synd att vi inte fick med oss det där lilla kräket.”

“Lugn”, sade Sune, “vi tar honom senare. Med en blick på Ismael lade han till:

“Han går ingenstans.”

*

Halvvägs in mot staden mötte de ett tjugotal polisbilar och tullfordon i full utryckning. Länspolischefen hade varit i kontakt med Stockholm och efter ett samtal med Lager förstått att Sune skulle ge sig på gänget ensam. Han hade svurit som en borstbindare men snabbt lyckats mobilisera en styrka på närmare femtio man. Länspolismästaren fick en kort genomgång av Sune vid vägkanten, när Annika plötsligt avbröt dem.

“Vapen ska lastas och skeppas ut i natt! Från ett ställe som heter Utansjö. Minst tjugo man från gänget har åkt dit.” Hon gjorde en paus och tittade ned på Abu, som stönade svagt. “Men kom nu Sune, vi måste åka till sjukhuset!”

Länspolischefen såg bister men samtidigt belåten ut.

“Människorov, mordförsök, olaga vapeninnehav, smuggling - den här gången ska vi krossa Höken och hans anhang för gott!” Kent hade lyssnat uppmärksamt,

han vände sig till Sune.

“Det här vill jag inte missa! Hänger du med?” Sune gav Annika en blick och skakade på huvudet.

“Langa över din pistol och all ammunition du har.” Kent tog hans vapen och sprang mot en av polisbilarna. Han tvärstannade och vänd sig om. “Var fan ligger Utansjö?”

Länspolischefen tittade på honom och sedan på Sune.

“Dom där ungtupparna får en att känna sig gammal, eller hur?”

Kapitel 41

“V ilken fight!” Klockan var inte mer än sju på morgonen men Kent var redan i sitt esse. Han struttade runt i hotellrummet och gjorde sitt bästa för att illustrera sammandrabbningen mellan polisen och vapensmugglarna. Han hade ett skrapsår över ena ögat och högerhandens knogar var täckta med sårskorpor.

Både Annika och Jan-Erik Jansson hade anteckningsblocken framme. Sune kunde inte låta bli att le.

Länspolischefen hade först låtit hela styrkan kvadda Bone Crushers fästning och den här gången hade det gått som smort. Med Höken fortfarande medvetslös och blödande saknade gänget en ledare som kunde samla dem. När polisen stormade in var halva fortet övertänt, de flesta i gänget upptagna med att försöka släcka eller rädda det som räddas kunde - resten var upptagna med att ta hand om sårade och skadade. Något nämnvärt motstånd bjöds inte. Upprensningen hade inte tagit mer än en timme.

Halva polisstyrkan från fortet hade sedan satts in i Utansjö men utan tullarna vete gudarna om de klarat av det.

“Dom slog som galningar! Vi prickade vakterna, dom var dom enda som höll i några skjutvapen. Men sedan halade dom andra fram knogjärn, rörstumpar, knivar - allt man kan tänka sig. Herregud, vi var säkert hundra man som pucklade på varandra!” Han log förtjust vid minnet. Annika gav Sune en undrande blick men han knackade bara lätt med pekfingret mot tinningen. Kent flinade. “Äh, du är bara avundsjuk för att du inte var med!”

Kanske för tjugo år sedan, tänkte Sune men sade ingenting. Varför kväva ungdomlig entusiasm? Tids nog skulle yrket kräva sin tribut även av Kent -

något som Sune beklagade men av egen erfarenhet visste var ofrånkomligt.

“Dessutom har du inget emot hjälterollen, din linslus!” Kent skrattade och kastade gårdagens tidning i knät på Sune som förvånat och en aning generat betraktade sin “supersnut”-framtoning. Journalister! tänkte han med en förstulen blick åt Annikas håll - tur att hon inte kunde läsa tankar. Sune vände sig till Kent.

“Vad tror du hände med Gustavo Succi?”

“Han måste ha blivit varnad.” Kent lät lika undrande som Sune kände sig.

“Av vem? Ingen utanför gruppen på departementsmötet kände till att vi höll på

med en utredning om vapensmuggling med kopplingar till nassarna?” Sunes fråga hängde i luften, Kent ryckte bara på axlarna.

Annika tittade i golvet. Sune gav henne en blick och såg ut som om han drabbades av en plötslig misstanke. Han öppnade munnen - men blev avbruten av Kent.

“Skit samma! Dom kan i alla fall känna sig blåsta på vapnen. Du skulle ha sett arsenalen! Den var faktiskt imponerande. Tusentals pistoler och automatkarbiner, massor med handgranater, ett femtiotal luftvärnsrobotar - och ammunition i berg av lådor. Alltihop ryskt, färskt och funktionsdugligt. Vapnen låg packade inne i hårt buntade plankhögar på TIR-märkta lastbilar, avsändaren var ett sågverk utanför St Petersburg.

“St Petersburg? Tänk om …?” Annika och VA:s chefredaktör utbytte förtjusta blickar. De skrev så pennorna glödde. Kent fortsatte.

“Som kontaktman fungerade en av knuttarna som jobbade i den monteringsfabrik som ligger strax norr om Härnösand. Han såg till att varje leverans togs omhand och lagrades i det nedlagda hemvärnsförrådet på Hemsön.

En av färjelägets anställda hade antingen mutats eller skrämts att dels hålla ett öga på militären, dels hjälpa till med dom nattliga överskeppningarna.” Kent sträckte på sig och såg viktig ut. “Länspolischefen var storbelåten och kommer att framföra sin uppskattning till polisledningen i Stockholm. Undra på det -

fångsten var fin, säcken ordentligt tillknuten.” Han flinade belåtet men var tydligen inte färdig.

“Det enda egentliga bakslaget gäller vilka som skulle ha vapnen. Den italienske fartygskaptenen lyckades under tumultet på kajen hinna förstöra alla dokument och vägrade sedan styvnackat att avslöja sin uppdragsgivare. Han fann sig utan protester i att fartyget konfiskerades och att han själv blev inlåst. Men uppenbarligen bekymrade det honom mindre än alternativet.”

“Italienskt fartyg, Gustavo Succi på flygplatsen, MSI, vapen - för helvete, det räcker för att spekulera.” Jan-Erik Jansson såg ut som om det var julafton. “Men huvudstoryn borde vara ‘Statligt subventionerad vapensmuggling -

statsministern inviger!’ - eller vad säger du?” Han tittade belåtet på Annika som

nickade sitt samtycke men inte förmådde uppbåda samma entusiasm. Hon måste få tid att tala med Sune, natten hade gått åt till sjukhuset och några timmars nästan medvetslös sömn. Jansson reste sig. “Vi kör det här tillsammans. Jag går och kollar kopplingen till St Petersburg och börjar skriva. Kommer du?”

Annika tittade på Sune som tittade på klockan. Åtta var det dags att rapportera till Lager, 1025 tänkte Sune ta flyget tillbaka till Stockholm - oavsett vad Lagers budget sade. Kent hade ju sin egen bil med sig men var lika glad för det -

bilersättningen skulle komma väl till hands, kärran behövde fräschas upp, ansåg han.

“Vi åker väl tillbaka tillsammans?” Sune ställde frågan till Annika mer som ett påstående. Hon skakade på huvudet och såg envis ut.

“Nej, jag blir kvar här. Jag är inte färdig med Befria Sverige än. Dom har ju klarat sig helt och hållet. Jag hörde ju den där typen Henrik Alm mer eller mindre beordra min avrättning!” Annika lät ordentligt förbannad. “Jag är övertygad om att det var han som tipsade knuttarna om att jag var på gång. Hur han nu kunde veta det.” Hon såg fundersam och en aning skuldmedveten ut, tyckte Sune, men vägrade att fullfölja tankegången.

“Såg du honom?” Sune lät irriterad, han ville ha med sig Annika hem.

“Nej, men den rösten känner jag igen!”

“Det utgör inget bevis i rätten och ingen av knuttarna kommer att bekräfta dina uppgifter.” Sune kände att han började bli arg. “Låt polisen sköta det där, vi har en dotter att ta hand om.” Han var medveten om att det var ett fult trick, att spela på Annikas samvete som förälder. Men han var redan trött på att hon prioriterade jobbet på familjens bekostnad. Annika blängde tjurigt på honom.

“Du ska ju tillbaka, du kan väl ta hand om henne!”

Sune öppnade munnen för att komma med ett giftigt svar när telefonens signal skar genom rummet. Kent svarade och räckte sedan luren till Sune.

“Det är Rune. Han har redan hört det mesta från länspolischefen. Men han vill tala med dig.” Sune tog luren och lyssnade ett bra tag med ryggen mot dem.

“OK, jag förstår. Jag ringer senare.” Rösten lät skrovlig. Han lade på.

När han vände sig om mot Annika var hans ansikte förvridet av ursinne.

“Rikspolischefen har mer eller mindre på statsministerns uppdrag begärt att jag ska fråntas mitt jobb vid polisen! Han säger att jag brutit mot tystnadsplikten och läckt från departementsmötet!” Sune pekade med ett anklagande pekfinger på

Annika. “Till dig!”

Annika blev blek, hon såg förtvivlad ut.

“Sune, det var inte meningen. Jag…”

“Inte meningen!” Sune såg ut som om han skulle explodera. “Jag litade på dig, litade på att du skulle kunna göra skillnad på vad jag berättar för dig som äkta make eller som polis! Du har svikit mig! Och antagligen kostat mig mitt jobb!”

Han drog hårt efter andan. “Där har vi förklaringen till hur Gustavo Succi blev varnad!”

Annika öppnade och stängde munnen men fick inte fram ett ljud. Det syntes på

henne att hon var förkrossad. Kent och Jan-Erik Jansson smög sig mot dörren och gjorde diskret sorti. Utanför kunde de höra hur Sune fortsatte att ösa sin vrede över Annika. Jan-Erik Jansson tittade på Kent och skakade på huvudet.

“Polis och journalist under samma tak - en omöjlig kombination!”

Kent hoppades att han hade fel. Han hade just träffat en underbar tjej - som gick på Journalisthögskolan.

Kapitel 42

Säpo-männen såg honom komma stormande. Deras händer dök omedelbart innanför kavajerna. De ställde sig närmare landets regeringschef och gjorde sig beredda att dra ned honom bakom limousinen och skydda honom med sina kroppar.

Förutom den målmedvetet sammanbitna gestalten på väg mot dem låg gatan utanför regeringschefens bostad öde. Det luktade attentat, båda säkerhetsmännen var på väg att dra sina vapen när statsministerns gjorde en avvärjande gest - han hade känt igen figuren på långt håll. Han korsade sina händer framför sig och inväntade sin vedersakare.

Sune Bergström bromsade in bara någon halvmeter från statsministern och körde upp ett pekfinger i ansiktet på honom. Säpo-männen tittade förvirrat på sin uppdragsgivare, de visste inte riktigt hur de skulle tolka situationen. “Din fega jävel!” Sune pressade fram orden mellan tänderna. “Om du har några synpunkter på hur jag sköter mitt jobb ska du vända dig direkt till mig, inte skicka dina förbannade knähundar!”

“Är det vad du kallar rikspolischefen, ditt högste befäl?” Karln luktade öl, statsministern tänkte inte låta sig provoceras. Sune Bergström tittade föraktfullt på honom.

“Det ska du skita i!” Han gjorde en ansats att gå men ändrade sig. “Min närmaste eller högste eller vilken chef som helst i polishierarkin kan ha synpunkter på hur jag sköter mitt jobb - det är deras förbannande skyldighet. Men du kan ge dig fan på att dom framför vad dom tycker till mig direkt!”

Sune tittade utefter näsryggen på statsministern.

“Typiskt politiker! Så fort det gäller att stå för något ni sagt eller gjort duckar ni -

bakom någon annan, paragrafer eller utredningar, byter ämne eller hemfaller åt allmänt svammel!” Han drog efter andan, det såg ut som om han tog ny sats men släppte sedan ut luften i en tung suck.

“Det är väl ingen idé att försöka få ett gammaldags, rakryggat svar från dig eller dina gelikar. Men jag ska ge dig ett gott råd. Kommer du ihåg Tage Danielssons

ord: ‘Politiker, jag har valt dig att styra mitt land - inte mitt liv’.” Sune pekade på

sig själv. “Det gäller i högsta grad mitt! Håll tassarna borta från det du inte har med att göra!” Han tvärvände och gick med långa kliv tillbaka till sin bil. Innan han klev in hejdade han sig och ropade över gatan: “Men jag tänker rösta på dig i alla fall, så gör mig inte besviken igen!”

Statsministern hade under Sunes hela tirad inte rört en min. Taktiken hade varit densamma som i grälen med svärfadern - lugn och kall, låt det rinna av, förr eller senare var det över. Du vann inget men förlorade heller inget. Ett slags evigt ställningskrig.

Han lämnade säkerhetsmännen på trottoaren och gick in i huset. Under armen hade han dagens tidningar som han med en knyck på handleden kastade på

hallbordet. Förstasidan kom upp, Sunes långa ansikte stirrade åter på honom -

bredvid hans eget. Bergström var dagens hjälte i smuggelaffären, han själv dagens tönt. Statsministern sjönk ned i en fåtölj.

Kriminalinspektör Sune Bergström skyddades av sina framgångar, men både hans existens som polis och hans metoder kunde ifrågasättas. Men inte nu - och inte av honom, det hade karln rätt i. Förr eller senare skulle Bergström själv köra huvudet i väggen. Han drog munnen till ett motvilligt leende.

Han ville ju inte göra en av sina väljare besviken - igen.

*

“Du är ta mig fan inte klok!” skrattade Kent Carlstedt men med ett stänk av beundran i rösten. “Skälla ut landets statsminister på öppen gata! Så bär man sig bara inte åt!” Sune och Lager bytte blickar. Lager såg fortfarande trött ut, telefonterrorn pågick fortfarande men inte lika intensivt. I övrigt hade inga konkreta hot riktats mot honom. Sune kunde inte låta bli att säga emot Kent.

“Ah, är vi där nu igen. Hur ‘man’ får bära sig åt. ‘Man’ är tydligen den viktigaste personen i Sverige, han bor på Generelltvägen i Principstaden och har kläm på

det mesta - hur man ska var klädd, hur man ska rösta, till och med hur man ska kamma sig. Och vem man får skälla på.” Sune såg allvarlig ut. “Men jag känner inte honom och jag struntar för det mesta i vad ‘man’ får göra. Jag gör det jag tycker är riktigt och är beredd att ta konsekvenserna.” Han gjorde en paus och fortsatte sedan med lugnare tonfall. “Om fler medborgare stod upp för sina egna åsikter i stället för att gömma sig bakom hur ‘man’ ska tycka, skulle våra

styresmän ta det lite försiktigare. Det gäller både politiker och chefer.” Sune gav Lager en road blick. “Närvarande personer naturligtvis undantagna.” Sune rynkade pannan. “Förresten, Rune, jag behöver prata med dig.” Han gav Kent en ursäktande blick. “I enrum.”

*

När Kent stängt dörren bakom sig öppnade Sune munnen, men hejdades av Lagers höjda hand.

“Du har druckit?” Frågan var ett påstående, Lager tittade anklagande på honom.

Sune kom av sig. Typiskt Lager, pang på rödbetan, rätt in i hans privatliv. Sune gick i försvar, hans chefs självpåtagna papparoll kändes kränkande. Plus att det egna dåliga samvetet som han framgångsrikt kvävt fick ny näring.

“Inte för att det angår dig, men jag tog mig en bläcka igår.” Han höll upp ett förmanande pekfinger när han såg Lagers min. “För första gången på två år!”

Som om Lager inte hört inledningen fortsatte han korthugget: “Varför?”

Sune suckade och skruvade besvärat på sig, blicken fäste han i golvet.

“Annikas och mitt jobb kolliderade igen, du vet bakgrunden. Jag tappade kontrollen.” Sune tystnade ett tag och tittade sedan upp. “Vet du vad som skrämmande mig? Jo, att expediten på Systembolaget kände igen mig!”

“Tror du på att en före detta alkoholist kan måttlighetsdricka?” På Lagers röst hörde tydligt vilken uppfattning han hade. Sune fick nog.

“Jag bad dig inte om tid för att snacka om mitt privatliv - utan om Lennarts!”

Lager sade inget mer, tittade bara på honom.

Sune berättade om Lennart Källgrens uppdykande på homosexbaren och om sina misstankar när det gällde Lennarts sexuella läggning. Lager lyssnade med händerna knäppta över magen och benen utsträckta framför sig. Hans runda kerubansikte visade ingen förvåning eller upprördhet. När Sune var färdig tittade Lager forskande på honom.

“Jaha, du har alltså funnit ut att vår kollega är homosexuell. Vad är det du vill prata om?”

Sune kände sig en aning förvirrad. Han visste inte riktigt vad han ville.

“Du verkar inte speciellt förvånad. Du har känt till det? Är inte det någon slags säkerhetsrisk?” Lager log åt hans uppsyn.

“Frågor, frågor. Ja, jag har känt till det. Det var det första Lennart berättade för mig när han började här på ekoroteln. Just för att undvika att hans sexuella preferenser skulle kunna utgöra grund för utpressning. Det kan den nämligen bara göra om den hålls hemlig. Typiskt för Lennarts pliktkänsla, eller hur?” Sune uppfattade gliringen men lät det bero. Han nickade bara instämmande men kände sig ändå olustig till mods. Han fortsatte:

“Stör det inte dig? Att veta att han knullar med killar? Eller vad dom gör.” Lager besvarade frågan utan att med en min avslöja vad han tänkte.

“Nej, mig stör det inte, men uppenbarligen dig.”

Sune drog på svaret. “Ja, när jag tänker på Lennart tillsammans med en annan man, så…”. Lager avbröt honom.

“Om du tänker på mig i sängen med min fru, guppande upp och ned - stör det dig?” Sune skrattade till men avbröt sig med en ursäktande blick på Lager, som log brett.

“Nej, inte på samma sätt. Men inte går jag omkring och tänker på hur du ser ut eller bär dig åt i sängen…”. Han tystnade plötsligt, klar över vad Lager menade.

“Det är det som är tricket, va? Att inte ens tankemässigt dra in Lennarts sexualliv i vår yrkesgemenskap.”

Lager klappade sig på magen.

“Just det. Det gör vi inte när det gäller våra heterosexuella kollegor, det finns heller ingen anledning att göra det med dom homosexuella.” Lager lutade sig framåt, hans ansikte var allvarligt. “Ärligt nu, Sune, kommer det här att påverka ditt förhållningssätt till Lennart? Ert samarbete?” Sune dröjde åter med svaret.

“Nej, det tror jag inte. Han är fortfarande Lennart - pålitlig, saklig, lugn och kompetent.” Sune tvekade innan han fortsatte. “Fast jag vet inte. Jag hade tänkt komma med ett förbehåll: att han håller händerna i styr och inte gör några närmanden, men jag inser hur idiotisk tanken är.” Lager nickade.

“Det håller jag med om. Men om Lennart så där i förbigående skulle lägga handen på ditt knä eller på din arm, hur reagerar du då? Nu när du vet att han är homosexuell?” Innan Sune hann svara fortsatte Lager. “Har du berättat för Lennart att du vet?” Sune skakade nekande på huvudet.

“Då tycker jag att du ska göra det. Lennart kommer i alla fall förr eller senare att märka att du vet, han är tillräckligt intelligent för det. Var raka mot varandra så

undviker ni att framtida missförstånd uppstår.” Sune insåg att Lager hade rätt och reste sig med en bekräftande nick.

Lagers ansikte återtog sitt normala, godmodiga uttryck samtidigt som han pekade på Sune.

“Tack ska du ha, Sune, som kom till mig. Jag tolkar det som förtroende för mig som chef. Det uppskattar jag.”

Sune kände sig lite generad, han hade svårt för beröm, både att ge och ta. Istället försökte han summera sina tankar. Det slog honom att det lika mycket var ett försök att sätta upp förhållningsregler för sig själv.

“Lennart är en just kompis och en hederlig, lojal kriminalare. Det är vad som räknas.” Han strök sig över det tunna håret och insåg att han måste tänka så.

Men varför kände han sig då så förljugen? Nästan för sig själv lade han till: “Det är nog inte så lätt att vara annorlunda i vårt samhälle.”

I samma ögonblick gick dörren till Lagers rum upp. En manifestation av Sunes sista konstaterande stod i dörren. Ernst Gustavsson var utan tvekan annorlunda, han varken såg ut eller levde som “man” borde göra. Bakom honom kom Tomas Falk.

“OK, Ernst, berätta för grabbarna vad du såg.”

Kapitel 43

T ony Succi steg ut på trottoaren. Han stannade upp en stund och rättade till Armani-kavajen. Sune sjönk ned i sätet på sin bil och gjorde sig osynlig. När han tittade upp var Tony borta.

Så fort grodmännen dragit upp liket som Ernst Gustavsson sett tippas över kajkanten hade Lager givit Sune och Kent i uppdrag att gripa Gustavo Succi och hans män. Alberto Succiś sargade lik skulle bli den kvarnsten som drog ned Gustavo och hans bödlar.

Tomas hade givit sig iväg för att fortsätta söka efter Monica.

Sune hade stränga order och att invänta Kent Carlstedt innan han gjorde något, Kent skulle skaffa förstärkning från Norrmalms polisstation. Men det var över en halvtimme sedan - och nu tog Sunes tålamod slut.

Låskolven till Tonys lägenhet utgjorde inget problem. Även poliser lär sig under sin yrkesutövning att ta sig in med hjälp av det universala plastkortet. Tyst tryckte Sune upp dörren och steg in. Upprörda röster hördes inifrån lägenheten.

Han tog av sig skorna och smög mot vardagsrummet.

Gustavo Succi stod vid bardisken och höll en flaska Cinzano och ett glas i sina beniga händer. Den långa, smala halsen stack upp ur en mörkröd polotröja och accentuerade hans rovfågelsliknande utseende. De båda livvakterna diskuterade någonting på italienska vid det stora panoramafönstret. Båda gestikulerade upprört. Den ene, som Tomas kallat Halvan, hade en kulsprutepistol hängande i en rem över axeln.

Sune drog tyst fram sitt tjänstevapen. Han kände hur hjärtat bultade och förbannade sig själv för att han så ofta försatte sig i dessa situationer. Han kom att tänka på att polisens hjärnskrynklare vid ett tillfälle sagt att det fanns

“suicidala drag” i Sunes beteende, att han “sökte faran”. Själv tyckte Sune att det var tvärtom - all möjlig skit bara kom i hans väg och han tvingades in i situationer han mycket väl kunde klara sig utan - till exempel den rakt framför honom. Fast det är klart, han hade kanske kunnat vänta lite till på Kent och hans kavalleri. Var höll pojkfan hus? Men det var så dags att ångra sig nu. Han tog ett djupt andetag och hoppade fram med pistolen i båda händerna.

“Polisen! Stå stilla!” Sune var så torr i munnen att han knappt kunde formulera ordern.

Gustavo Succi vred sakta på huvudet och såg uttryckslöst på honom. Utan att darra på handen hällde han upp ett halvt glas av den röda drycken och förde det till de tunna läpparna. Ögonen fixerade hela tiden Sune över kanten på glaset. De båda livvakterna tittade frågande på sin uppdragsgivare.

Sune spände hanen med ett ljudligt knäpp och siktade mitt mellan ögonen på

benranglet. Han måste behålla initiativet. Han tog till sin bästa FilmNet-engelska.

“Säg åt dina vakthundar att lägga ifrån sig vapnen, men försiktigt. En enda vårdslös rörelse och du är den förste att hälsa på din skapare.” Han gillade inte liknelsen utan lade till: “Det vill säga en trappa ner!”

Gustavo Succi rörde inte en min, fortsatte bara att se på Sune. Han varken sade eller gjorde någonting men blicken i hans ögon fick Sunes mage att dra ihop sig.

“Skyll dig själv, din jävla gam,” mumlade Sune och krökte fingret runt avtryckaren, sökte tryckpunkten. Han räknade med att hinna fimpa både benranglet och Halvan innan Helan fått fram sitt vapen. Då kände han något kallt och runt vid örat.

“Gör ingenting förhastat, Bergström. Det vore synd om vår bekantskap skulle sluta med ett hål i ditt huvud.” Det var Tony.

Sune förbannade sitt slarv. Han skulle ha lagt på säkerhetskedjan när han väl tagit sig in. Eftertankens kranka blekhet. Han höll fortfarande pistolen riktad mot Gustavo. Varken Helan eller Halvan hade rört sig.

“Det här angår inte dig, Tony. Det är din farbror jag vill åt!”

“Sorry, Bergström, han tillhör släkten och det gör det automatiskt till min angelägenhet. La familia, du vet.” Han lät nästan vädjande. “Gör inget dumt.

Sänk pistolen så ska jag se till att du kommer levande härifrån när farbror Gustavo är i säkerhet.” Tony kom sakta in i Sunes synfält och räckte ut sin fria hand mot hans pistol. Mynningen satt fortfarande som klistrad strax bakom Sunes öra.

Sune rörde sig inte. Lågt, så att bara Tony kunde höra honom, levererade han sin nyhet. Det var andra gången han tvingades fungera som dödens budbärare till gangstern. Han hade velat göra det annorlunda.

“Din bror Alberto hittades mördad i morse. Nere vid Danvikstull, kroppen var sänkt i kanalen med kättingar. Han var sönderskuren till oigenkännlighet men hade fortfarande prästkragen och krucifixet om halsen. Vi har ett ögonvittne som såg din farbror och dom där två slänga i honom.” Sune kastade en snabb blick på

en guldpläderad väggklocka. “Din far bör ha fått dödsbudet nu.”

Tonys hand, som hela tiden sakta varit på väg mot Sunes pistol, tvärstannade. En liten muskel ryckte vid gangsterns ena öga, han var vit i ansiktet och de svarta ögonen mörknade. Han tittade länge på Sune som började få kramp i armarna.

I nästa ögonblick gled Tony in bakom honom och riktade sin pistol mot livvakterna.

“Gör som han säger! Lägg ifrån er vapnen! NU!” Det sista ordet röt han så att det nästan slog lock för öronen på Sune. Helan och Halvan lydde omedelbart och lade ifrån sig vapnen på soffbordet. Sune hade hela tiden Gustavo på kornet.

För första gången visade farbrodern någon reaktion. Han sade något på italienska med sin väsande röst, men Tony ignorerade honom. Pistolmynningen flyttades tillbaka till Sunes nacke.

“Och nu din. Inget tjafs, Bergström, då knäpper jag dig direkt!” Sune förstod att han menade allvar och lät honom ta pistolen.

Farbrodern ställde ifrån sig flaskan och glaset på disken. Han tog ett steg framåt och sade åter något på sitt modersmål, men Tony klippte av.

“Silenzio!” Han riktade pistolen mot farbrodern, som tvärstannade. Det dödskalleliknande ansiktet var fortfarande uttryckslöst men ögonen glödde, utstrålade ren ondska. Sune undertryckte en rysning. Mannen framför honom var utan tvekan den otäckaste varelse han träffat på under sin poliskarriär - och det ville inte säga lite.

Tony tog några steg i sidled mot ett telefonbord. Han viftade över livvakterna till andra sidan rummet, grep luren och slog ett nummer. Det var uppenbart för alla att han ringde utomlands.

“Papa, ecco Tony.” Sedan följde några korta meningar som Sune inte hade en chans att förstå men han kunde se på Tonys knogar runt telefonluren att han blev allt mer spänd. En djupt andetag, ordet “Capisce!” och samtalet var slut.

Oändligt långsamt lade han på luren och vände sig mot farbrodern. Tony var likblek. Han höjde pistolen och siktade på Gustavo. Sune kände nackhåren resa sig. Det var dödstyst i rummet.

Farbrodern sträckte på sig, rättade till kavajen och knäppte händerna framför sig.

Han uttryckte ingen sinnesrörelse. Tony spände hanen. Han darrade lite på

rösten.

“Ordine da Don Succi. Saluti al Diavolo! ” Sedan sköt han.

Kulan träffade Gustavo mitt i pannan. Han stod kvar någon sekund i upprätt ställning, fortfarande med händerna knäppta framför sig. Sedan föll han baklänges mot bardisken och vidare ner på golvet.

Sune bara fånstirrade. Han hade tänkt sig att Tony skulle låta honom gripa Gustavo, inte för en sekund hade han kunnat föreställa sig att Tony skulle avrätta farbrodern. Och mitt framför ögonen på honom! Sune drog efter andan. Det krävdes ingen större fantasi för att räkna ut vem som skulle bli nästa lik.

Tony tog ett steg tillbaka och täckte både honom och livvakterna men Helan och Halvan verkade ta det hela med fattning. De bugade kort för Tony och lämnade lägenheten utan att ägna Sune en blick.

Ytterdörren slog igen med en mjuk duns. De var ensamma. Tony siktade på

Sune, pistolen pekade stadigt mot hans navel. Sune spände sig i väntan på

skottet. Till sin oerhörda förvåning var han inte rädd, bara sorgsen. Han skulle inte få återse Annika och Malin.

I nästa ögonblick lade Tony sitt vapen på glasbordet bredvid livvakternas arsenal. Ur kavajfickan halade han fram Sunes tjänstepistol och kastade den till honom. Sune fångade den reflexmässigt. Han gapade av förvåning, så perplex att han inte kom sig för att rikta den mot Tony, som log lite åt hans förvirring.

“Poliser kan man tvingas döda, Bergström, men då gäller det affärer. Det här var en familjeangelägenhet, en hederssak. Den skulle fläckas om jag tog kål på dig.”

Han tystnade och såg på Sune. “Jag tror att du kan förstå det.” Sune stängde

munnen.

Han hörde visserligen vad Tony sade men att förstå var för mycket begärt. Dessa gangsters blandade begrepp som heder, hämnd, familjeangelägenhet och så

vidare i en salig röra - den här gången hade utfallet råkat gynna honom. Sune suckade och hölstrade sitt vapen. Tony nickade uppskattande och tillade med oskyldigt ansiktsuttryck:

“Dessutom sköt jag min farbror i affekt, chockad av uppgiften att Gustavo dödat min bror.” Tony log snett. “Dråp i hastigt mod, max 6 år. Förmodligen kan jag komma undan med 2 till 3 år, mindre ändå med ‘straffrabatten’ inräknad.” Han nickade mot Sune. “Att knäppa dig skulle ge allt från 10 år och uppåt. Jag är rätt säker på att många vet att du är på jaktstigen. Undertecknad är ingen idiot, Bergström - och snart ute igen.”

Sune pekade på honom med ett anklagande finger. “I helvete heller, det var överlagt. Du ringde din far och tog emot ordern att döda Gustavo.”

“Kan du bevisa det? Nej, jag ringde för att få bekräftat att mordet ägt rum. Du berättade ju själv att min far var underrättad.” Leendet försvann från hans ansikte, han såg plötsligt gammal ut.

“Gör vad du måste göra, men lämna mig ifred en stund.” Han gick mot sovrumsdörren. “Jag har en bror att sörja.”

*

Sune stod och tittade på den stängda dörren när plötsligt Kent och fem uniformerade poliser stormade in i lägenheten med dragna vapen. Kent såg besviken ut när han förstod att allt var över.

“Var i helvete har du varit?” fräste Sune som hade hoppat högt vid styrkans inbrakande. Kent såg generad ut.

“Kärran lade av mitt i Slusskarusellen. En uppretad Svensson försökte knuffa bilen åt sidan med sin kofångare. Det blev lite upphetsat, jag grep honom för skadegörelse och allmännfarligt uppträdande.” Han såg indignerad ut. “Du skulle se vilka repor den jäveln gjorde på ena stänkskärmen!”

Sune gapade och skakade sedan uppgivet på huvudet. Repor!

“Efterlys Helan och Halvan omedelbart! Dom…” Kent hejdade honom. “Behövs inte, dom sitter ihopbuntade i en av radiobilarna utanför.” Kent nickade mot Gustavos lik. “Ditt verk?”

I samma ögonblick kom Tony ut ur sovrummet. Både Kent och radiopoliserna spann runt med pistolerna i högsta hugg. Tony höjde på ett ögonbryn och tittade menande på Sune.

“Nervöst folk du har.”

“Ungtuppar!” muttrade Sune och satte handfängsel på maffiabossen.

När de lämnade lägenheten kunde han höra Kent prata med en av radiopoliserna.

“Du skulle se vilka repor! Orginallack, det kommer att kosta….”. Sune suckade.

Olika åldrar, olika prioriteringar. Bilar var för honom definitivt ett passerat stadium.

Han tänkte på Annika och sitt äktenskap. Det hade också fått sina repor.

Sune hoppades att de skulle gå att reparera.

Kapitel 44

U tanför strilade regnet ned, gryningsljuset var grått och ogästvänligt. Monica tittade på Carlo som höll på att röja bland allt skräp som belamrade cementgolvet. De behövde göra upp eld. Hon suckade tyst för sig själv.

Natten hade de tillbringat i ett fallfärdigt och uppenbarligen nedlagt bussgarage i närheten av Överskottsbolaget i Hallonbergen. Stället var för tillfället övergivet men spåren efter andra “inbyggare” fanns där. Monica hade nödtorftigt städat undan i ett hörn av det kala cementgaraget och fyllt några plastsäckar med gräs som liggunderlag. Men även om de hade skydd från regnet luktade stället piss, det droppade från taket och de huttrade i den råa fukten. Så fort de hunnit värma sig lite och regnet upphört skulle de ge sig iväg.

Men det fanns ett annat bekymmer - deras pengar höll på att ta slut. Trots att Monica försökt hushålla med det lilla de haft, var de på upphällningen. En av gubbarna på Stadsmissionsgården hade talat om att man kunde snatta mat i några livsmedelsbutiker på Söder. Innehavarna såg mellan fingrarna så länge det gällde en korvbit eller mängder som bara var till för att klara livhanken. Hon tittade på

Carlo som energiskt släpade fram plankstumpar, papper och annat lämpligt bränsle och kämpade ned sin förtvivlan. Så länge han inte for alltför illa och så

länge hotet från Gustavo kvarstod var hon beredd att göra det som krävdes -

inklusive att stjäla.

Hon blev avbruten i sin tankegång av ett skrapande ljud. Även Carlo hade hört det, han stannade upp mitt i en rörelse och tittade mot den stora inkörsporten.

Monica vinkade snabbt honom till sig och viskade med munnen tätt mot hans öra.

“Smit ut och göm dig i gräset. Om det är någon av pappas karlar, spring in i skogen. Sedan går du till polisen så fort du kan. Fråga efter Tomas.” Carlo såg ut som om han tänkte protestera men Monica lade ett finger över läpparna och föste honom mot bakdörren. På tysta fötter försvann han ut.

Hon grep om kniven och ställde sig bakom cementpelaren vid porten. Hjärtat bultade, hon var alldeles torr i munnen. Åter hördes samma skrapande ljud följt av fotsteg mot det hårda golvet. En mansgestalt tog några steg in.

Trots att mannen stod med ryggen mot henne kände Monica omedelbart igen honom - Rallarń! Det svinet hade följt efter dem! Utan att tveka tog hon två

snabba steg framåt och sparkade honom hårt i knävecket. När Rallarń med ett dovt stönande föll baklänges grep hon tag i hans skitiga hår, följde med i rörelsen och lät hans nacke landa över sitt vänstra knä. Hon ryckte hans huvud hårt bakåt och satte kniven mot hans blottade strupe.

“Sa jag inte till dig att jag inte ville ha något sällskap?” Hon kände knappt igen sin egen röst.

I samma ögonblick blev hon medveten om att ytterligare en manssilhuett tornade upp sig i garageöppningen - och det var ingen uteliggare. Hon greps av en förlamande skräck. Det var en fälla! Mannen i dörröppningen gjorde en rörelse och Monica skymtade ett skjutvapen.

*

Tomas blev så överraskad att han först inte hann reagera.

Ett trasigt, fladdrande någonting kom plötsligt farande från ingenstans och sparkade omkull Rallarń. En kniv glimmade till och i nästa ögonblick låg hans

“guide” illa till. Tomas drog sin pistol och tog ett steg åt sidan för att låta ljuset falla på Rallarń och hans anfallare. Då hörde han rösten, en kvinnas stämma.

Han hejdade sig och kisade i skumrasket.

Plötsligt reste sig kvinnan upp, kniven föll ur hennes hand och studsade mot cementgolvet med ett klirrande ljud. Rallarń stönade och rullade runt. Tomas kunde inte slita blicken från den raggiga, trasig och smutsiga varelsen framför sig.

“Monica?”

I nästa ögonblick låg hon i hans armar, sekunden därpå fick han en rungande örfil.

“Hur vågar du följa efter oss? Du riskerar Carlos framtid!” Tomas drog henne intill sig, höll henne hårt.

“Gustavo är död. Det är över.”

*

Tomas betalade Rallarń som gav sig av - förmodligen för att sätta in pengarna på banken.

Tidigt samma morgon hade Jan Persson ringt och sagt att en tipsare anmält sig -

mot betalning skulle Rallarń berätta var Monica och Carlo höll till. Han hade väntat på Tomas vid Frälsningsarméns dagcenter på St Eriksgatan och omedelbart inlett prisförhandlingar. Tomas hade vägrat att ge honom ett rött öre om inte Rallarń själv visade honom platsen. Motvilligt hade han följt med.

Tomas tyckte att han nu förtjänat de 500:- han tryckt i han skitiga näve.

Inne i hörnet, sittande på sovsäckarna berättade Monica för Carlo om Gustavos död. De satt hopkrupna tätt intill varandra, Carlo grät lite med tystnade snart. De fortsatte att prata, lågt och intimt. Tomas ställde sig i garageöppningen och tittade ut över grässlänten där morgondimman höll på att lätta. Han kände sig utanför.

Men inte en stund senare när Carlo satt uppflugen i hans knä och med livliga gester och snubblande ord ivrigt kompletterade Monicas berättelse.

“När jag fick höra om misshandeln av dig, greps jag nästan av panik,” sade Monica. Hon viftade med handen, underströk förbehållet. “Men tanken på den här ‘tillflyktsorten’ hade legat och grott i ett par veckor.” Hon såg nästan generad ut. “Det har med tiden blivit ett andra jag hos mig, att oavsett graden av tillfällig trygghet alltid vara vaken för alternativet - snabb flykt.”

Tomas tittade förundrad på Monica och Carlo. Hade han passerat dem på gatan var det frågan om han känt igen dem - särskilt med tanke på de förstulna och snabba blickar folk, även han själv, vanligtvis ägnade uteliggare. Båda hade trasig kläder med foder som stack ut här och där. Monicas fula kappa såg ut som ett tält, en storblommig, trasig kjol släpade nästan i marken. Carlo bar en gammal, alldeles för stor kavaj med en smutsig repstump om midjan och någon slags scarf runt pannan. Hans mörka hår stod upp som en piazzavakvast, ansiktet var smutsigt och en metallring dinglade i vänster öra. Monicas korpsvarta hår var färgat brunt och spretade fram i tovor, nödtorftigt dolt under en stickad, smutsgrön mössa. Ett par solglasögon med ett spräckt glas dolde effektivt resten av hennes ansikte. När hon drog sig över kinden med handen kunde Tomas inte undgå att lägga märke till de svarta banden under naglarna. Monica såg vad han

tittade på och log lite, men varken hon eller Carlo verkade ett dugg generade över sina utseenden.

“Valet den här gången byggde på två saker.” Monica lät trött men lättad. “Dels lade jag märke till hur folk inte låtsades se en gammal ‘bag lady’ som gick och rotade i papperskorgarna på Hötorget. Hon var liksom osynlig. Dels läste jag i en tidning att uteliggarkollektivet blivit allt större, att myndigheterna börjat tappa kontrollen över utvecklingen.” Hon skakade sakta på huvudet. “Jag trodde att vi bland så många ‘osynliga’ själva skulle kunna bli osynliga.”

Carlo protesterade: “Jamen, det var ju en bra idé!” Han tittade på Tomas. “Det har varit häftigt! Vänta bara tills jag får kompisar och kan berätta!” Tomas kunde inte låta bli att skratta åt hans uppenbara förtjusning. Monica gav Tomas en blick av samförstånd.

Carlo hade tyckt att det hela var ett enda stort äventyr - och det hade underlättat deras situation. Men själv hade hon inte för ett ögonblick kunnat glömma, inte kunnat slappna av. Insatsen var för hög - det hade ju gällt hennes son, hennes allt.

“Men varför kom du inte till mig? Varför fick jag inte skydda dig?” Tomas kunde inte dölja förebråelsen i sin röst. Monica lade handen på hans arm och såg honom stadigt i ögonen.

“Jag kommer aldrig mer att göra mig så beroende av en man att jag inte kan klara mig själv.” Hennes röst blev innerlig. “Men framför allt vågade jag inte riskera ditt liv, Gustavo drar sig inte för någonting.” Med en nick mot hans bandagerade hand lade hon till: “Det vet du ju redan.” Motvilligt accepterade Tomas resonemanget men kände sig ändå på något vis minimerad. Han bytte ämne.

“Ni har verkligen lyckats klä ut er. Carlo ser ut som en riktig tattarunge.” Pojken föll honom i talet.

“Mamma köpte kläder på en loppmarknad och sedan förstörde vi dom!” Monica kunde inte låta bli att skratta vid minnet.

“Coolt!” hade Carlo skrikit när hon slet loss en del av fodret på den tjocka, gråa kappan och gick lös på resten med sax och rivande händer. “Häftigt!” var hans spontana reaktion på att de smutsade ned händer och ansikten med det som fanns

i soppåsen tillsammans med lite blomjord och kaffesump. Hon färgade håret, gjorde hål i strumporna och slet sönder snörena på deras gymnastikskor. Efter en omgång som tovade till håret fyllde de ett av sovsäcksfodralen med det nödvändigaste - tandborstar, bestick, tändstickor, en konservöppnare och lite extrakläder. Det var ju sommar, ett ombyte fick räcka. En toalettrulle, några handdukar och en bunt tidningar avslutade packningen. Passen lade hon längst ned, det var viktigt att Gustavos lakejer kunde dra slutsatsen att de kanske lämnat landet.

Omklädda, trasiga och smutsiga betraktade de resultatet i hallspegeln. Monica trodde inte att de i början skulle lura någon äkta uteliggare, men väl Svensson.

Gustavos anhang hade säkert spridit deras foton bland dem som letade men hon hade litat till “osynlighetseffekten”. Hon var övertygad om att Gustavo mobiliserat allt folk och allt stöd han kunnat uppbåda. Hon undrade om det också innefattade Tonys omfattande kontaktnät. Risken fanns. Medan Carlo var på toaletten gick Monica in i sovrummet och spände fast slidan med kniven på

utsidan av låret, lätt att komma åt under den långa, vida kjolen.

En halvtimme senare försvann de ned i Fridhemsplans tunnelbanestation.

*

“Och in i en farlig värld”, påstod Tomas.

Monica vaggade lite med handen för att markera att hon inte helt delade hans uppfattning.

“Vi höll oss undan dom övriga uteliggarna så gott vi kunde. För det mesta var det inga problem, dom flesta verkade upptagna med sitt - att leta burkar eller flaskor, sitta och supa, besöka socialen eller någon vårdinrättning - och åka kollektivt. Hon tystnade men fortsatte: “Men det är klart, några gånger blev det lite ansträngt.”

“Som den där knäppa tanten!” Carlo höll upp båda händerna framför sig. “Oj, vad jag blev skraj!” Monica nickade.

“Vi hade inte mer än hunnit rulla ut våra sovsäckar i en park förrän en ilsket skrikande kvinna kom störtande emot oss. Jag hann inte ens se varifrån hon kom, men troligen ur några intilliggande buskage. Utan att tveka kastade hon sig över mig. Carlo skrek högt av rädsla, vilket gav mig extra krafter. Jag lyckades få

grepp om hennes handleder och kunde vräka ner henne på marken. Men hon kom igen, fräsande och spottande mellan bruna tandstumpar. Hon hade smått vansinniga, blodsprängda ögon. Innan jag hann undan fick jag ett knytnävsslag så att näsan började blöda.” Monica gjorde en paus och kliade sig fundersamt i pannan. “Faktum är att så när som på en kåt finne så har merparten av dom bekymmer vi mött i form av andra uteliggare kommit från personer av mitt eget kön. Kvinnorna har ofta varit aggressiva eller avståndstagande, misstänksamma och totalt amoraliska. Dom stjäl ogenerat, ljuger som det passar, missbrukar tungt och låter sig likgiltigt utnyttjas sexuellt. Monica ryckte lite på axlarna.

“Men det här livet kan säkert förvandla vem som helst till ett djur.”

Tomas tittade på henne och log.

“Vet du om att du kallas ‘Tigern’?”

*

När de åkte därifrån smög sig en trasig figur in i deras nattkvarter. Det var Rallar ń som ville försäkra sig om att inget värdefullt gick hans näsa förbi.

Kapitel 45

U nder de närmaste dagarna fick såväl Gunnar Persson som friherre Gustaf af Crona löpa gatlopp i pressen. Även om partiets koppling till vapensmugglingen och knuttegänget inte höll för åtal, hade Annika och Jan-Erik Jansson initierat skrivit om Befria Sveriges smygande frammarsch och brutala metoder - artiklar som upprört och skapat en massiv front mot nynazisterna i hela organisationsSverige.

Annika hade dessutom med hjälp av ARG:s anteckningar följt upp varje lokal kontakt som Befria Sverige haft och lyckats avslöja några intressanta ekonomiska sponsorer - men inget direkt brottsligt. Men hon envisades och hade tillsammans med ARG:s medlemmar praktiskt taget dygnet runt skuggat både Gunnar Persson och Henrik Alm - dock utan resultat. Till slut gav hon upp och återvände till Stockholm, något som både Sune och redaktionsledningen krävde.

*

Gunnar Persson vankade rastlöst fram och tillbaka.

Visserligen hade regionchefen antytt att de skulle diskutera säkerhetstjänstens lokala roll och att det var en känslig fråga. Han hade krävt absolut diskretion. Att dessutom göra det bakom ryggen på Henrik ansåg han fordrade viss takt, men Gunnar kunde ändå inte frigöra sig från tanken att mötesplatsen var illa vald.

Dessutom var regionchefen kraftigt försenad.

Gunnar tittade upp mot himlen, skymningen började sakta komma smygande över den lilla skogsgläntan knappt en halv mil utanför Härnösand. Han drog kavajen tätare omkring sig och tittade på klockan.

Han skulle ge honom en kvart till.

*

Männen uppe på kullen betraktade liggande Befria Sveriges lokale partiledare.

Avståndet var inte mer än 200 meter, de doldes effektivt av det höga gräset.

Henrik lade geväret till rätta.

“Är allt som det ska?”

“Ja, ingen följde efter honom, han är ensam”. Mannen bredvid honom bar en likadan signetring på höger hands ringfinger som både Henrik och Gunnar. Han smackade lite med läpparna.

“En lovande ung man, synd att han börjat svikta. Han blir i alla fall en utmärkt martyr och det är precis vad Partiet behöver i det här läget.” Han skrattade till och fortsatte cyniskt: “Inget offer är ju stort nog för Saken!”

“Det var planerat redan från början, han är som du säger en utmärkt kandidat till rollen.” Henrik lät otålig. “Låt oss få det överstökat. Har du turkens halsduk?”

Mannen drog fram ett tygstycke ur innerfickan och slängde det på marken.

Henrik gick upp på knä, gjorde en van mantelrörelse och fångade in Gunnar i kikarsiktets nålkors. Mjukt kramade han avtryckaren. I nästa ögonblick kastades Gunnar Persson handlöst baklänges. Ekot från skottet rullade genom skogen.

Henrik visade ingen sinnesrörelse utan räckte bara över geväret till sin medbrottsling.

“Se till att placera det där hos den där Kaya så snart du kan. Och var försiktig”.

Han gav den liggande kroppen en sista, förströdd blick innan de båda småspringande avlägsnade sig.

Epilog

B röllopet blev allt de föreställt sig.

Tomas bar på ett fånigt leende, som om han fortfarande inte kunde fatta att detta faktiskt hände. Monica var så vacker att till och med Annika fick känna sig satt på undantag. Carlo sprang omkring och strålade med hela ansiktet, Malin stultade runt på gräsmattan och trillade hela tiden under högljutt fnittrande över ända.

Kent hade förvånat alla genom att pynta sin älskade MG och ställa den till bröllopsparets förfogande. Visserligen bara för färden ut till Arlanda, men i alla fall.

Rune Lager strosade omkring och såg belåten ut. Han älskade när hans

“grabbar” hade det bra och det hade inte bara effektivitetstankar som grund.

Därtill var hans ledarskap alldeles för personligt. Eller för klåfingrigt, skulle Sune sagt. Men han fick ta det onda med det goda. Dessutom fanns det fler anledningar till hans belåtenhet. I och med Gustavos död och de båda torpedernas fällande domar hade också förföljelsen av honom upphört. Från rikspolischefen hade han till sin oerhörda förvåning fått en ursäkt och ovanpå det en försäkran om att frågan om Sunes befattning var avförd från agendan. Lager hade tänkt att det kanske fanns anledning att ompröva förekomsten av ryggrad hos rikspolischefen, några kotor verkade existera. Så allt var perfekt, tomtebolyckan kändes nästan larvig. Men bara nästan.

Sune lade armen om Annika. Till svar fick han ett mjukt leende, reparationskostnaden hade inte varit högre än ett par timmars ömsesidigt lyssnande och några uppriktiga “förlåt” från bådas sida. För säkerhets skull hade de också satt ned spelregler för hur de skulle agera om en liknande situation skulle uppstå. Vilket båda höll för troligt.

Annika hade återvänt till tidningen från sitt norrländska äventyr och mötts av brakande applåder. Framgångsstämningen på redaktionen hade dock grumlats av en malört i bägaren. Det visade sig att Alex inte bara varit intresserad av att skriva om ämnet “rätten till sin egen död”, han hade också illustrerat artiklarna genom att tillämpa sina utgångspunkter. På ett band hade farfadern mödosamt och under tydligt svåra smärtor lyckats tala in sin sista vilja - att få dö ifrån sina plågor - och dessutom uttryckt sin tacksamhet mot Alex som lovat hjälpa honom över på andra sidan. Ett löfte Alex sedan infriat. När Annika berättade det för Sune hade han bara konstaterat:

“Han visste att han skulle få betala dyrt för det han gjorde. Han måste ha älskat sin farfar mycket”. Åklagaren satt nu och funderade på vilka åtalspunkter som skulle gälla.

Även friherre Gustav af Crona hade överraskat genom att likt fågel Fenix resa sig ur askan. Från talarstolar över hela landet riktade han våldsamma rundpallar mot pressen, som han dels anklagade för att ha vilselett allmänheten, dels indirekt bar skulden till Gunnars Perssons död.

“Genom att hetsa mot vårt parti sår de hatets frön hos människor som har alldeles för lätt att gripa till våld - människor som kommer från primitiva

kulturer utan bildning, utan respekt för livets okränkbarhet och utan förståelse för svensk kultur och rättstradition. Detta hat får sedan vårt partis oskyldiga företrädare skörda. Men inte bara vi! Varje svensk medborgare löper den risken så länge myndigheternas släpphänthet med invandrarvåldet får fortsätta. Detta måste få ett slut! Vi måste säga ifrån!”

Han syftade naturligtvis på att Ismael Kaya släppts. Efter hårda förhör hade polisen avskrivit alla misstankar mot honom. Ismael hade kunnat uppbåda mer än tjugo ögonvittnen som svor på att han vid tidpunkten för mordet uppehållit sig på en privat sammankomst. Att mordvapnet, vilket inte var identiskt med Ismaels egen studsare, hade hittats nödtorftigt gömt bakom några pappkartonger i källarnedgången och hans halsduk så behändigt gick att finna på platsen, stärkte bara polisen i deras uppfattning att någon avsiktligt försökte rikta misstankarna åt Ismaels håll - eller snarare mot invandrarhåll. Vem eller vilka som skulle kunna ligga bakom ansåg sig polisen inte kunna uttala sig om -

åtminstone inte officiellt.

Friherre af Crona hade i TV bara fnyst åt såväl Ismaels tjugo vittnen -

“Det vet man väl att dom håller varandra om ryggen!” - som åt polisens konspirationsteorier. Det vet man ju att hämnd är som livsluft för dom flesta av dom där!” Faktum var att Befria Sverige sakta men säkert såg ut att lyckas vända opinionen. Medlemmarna strömmade i alla fall till. Invandrarfientlighetens apostlar hade åter högsäsong.

Abu hade klarat sig utan bestående men. Hela Lagers rotel hade fått tackkort från Ismael med en stående inbjudan till gratis kebab närhelst någon av dem gästade den ångermanländska residensstaden. Till Kent hade han skickat älgstudsaren med förhoppning om att aldrig mer behöva tänka på våld och vapen. Till bröllopet anlände en nästan halv meter hög, röd ros i glas. Gester som värmde och påminde om andra kulturers vänskapsbegrepp.

Lennart Källgren konstaterade torrt att bröllopet måste närma sig något slags världsrekord i grenen “lyckoschabloner”. Allt som behövdes var en stråkorkester i bakgrunden, att Cupido själv dök upp med båge och hela faderullan och kanske att några vita duvor kom nedsinglande och bringade löfte om framtida, evig lycka.

Sune gav honom en road blick. Föregående eftermiddag hade han bett Lennart

om ett samtal och berättat att han visste. Lennart hade bleknat men utan att sänka blicken frågat:

“Vad innebär det för dig?”

“Ingenting”, hade Sune ärligt svarat, en aning förvånad över att det faktiskt var sant. Men Lennart hade envisats, kommit med samma typ av frågor som Lager -

om fantasier, oavsiktlig kroppskontakt, råa skämt - och till slut bett att Sune skulle hålla sin kunskap för sig själv. Det var bara Lager och Sune som visste, Lennart ville även i fortsättningen ha det så.

Sune hade försäkrat honom om sin tystnad. Lennart hade räckt fram handen och sagt:

“Ditt ord räcker för mig. Du ska veta att jag uppskattar ditt sätt att hantera detta.”

Lennart var rörd, så emotionell hade Sune aldrig sett honom förut. Och nu denna bröllopspekoral. All känslosamhet blev nog för mycket för Lennarts analytiska läggning. Några vita duvor syntes inte heller till. Däremot levererades via bilbud ett vitt kuvert tillsammans med en gigantisk bukett röda rosor.

När Tomas öppnade kuvertet och läste kortet, brast han i skratt. Han räckte över kortet till Sune och Lager. Sune högläste:

“Carlo binder oss samman.

Välkommen i släkten!”

Tony Succi

Kumlabunkern